Nutidshistoria

Baltutlämningen skildrad av de utlämnade

Nu, över 50 år efter händelserna 1945-46 börjar vi få på mera vetenskaplig grund byggda skildringar från de utlämnade. Visst finns det en hel del skildringar från utlämnade redan tidigare, men omständigheterna i land, där de befunnit sig, har varit sådana, att underlag har saknats och berättelserna mera fått karaktär av minnesskildringar. Valentíns Silamikelis skildring bygger i huvudsak på egna dagböcker, som han började skriva som gymnasist i början på 1940-talet och sedan har fortsatt med - trots stora problem och allvarliga risker, om hans verk skulle komma under KGB:s ögon. Det är ett under att han lyckats bevara och återfå dagböcker på avvägar - hur skall ej avslöjas här. Men det finns luckor, som han tvingats till, när risken varit för stor. Hans arbetssätt är vetenskapligt så långt det varit möjligt. Han anser sig ha haft en enorm tur och är en av de få av de utlämnade letterna, som trots den samhällsställning som tredje klassens medborgare och "stats-fiender", som de försågs med i Sovjet-Lettland - även efter avtjänat GULAG-straff - lyckats bilda familj och nå en position - som arkitekt - på en nivå, som blev få av dem förunnat. 


Bokens 400 sidor avhandlar sålunda inte bara tiden och utlämningen från Sverige och konsekvenserna därav. Det är en skildring av författarens liv som vuxen och tillika en ingående och upprörande beskrivning av lettiska folkets politiska och sociala liv under sovjetisk ockupation (2 ggr), tysk ockupation och som Sovjet-Lettland. Den generation som Silamikelis (såväl som förf till dessa rader) tillhör - födda i början av 1920-talet - fick i Lettland ett öde, som vi bör vara ytterst tacksamma för att det inte drabbade oss. Valentíns säger, att hans skolkamrater från gymnasiet antingen tvingades i krigstjänst på sovjetisk eller tysk sida och att nästan alla är döda, i landsflykt eller har varit i GULAG som han själv, deras familjer i landsflykt eller tvångsförflyttade till SSSR. Vi svenskar är ofta okunniga om de baltiska länderna. Här finns en ypperlig nutidshistorisk skildring i vad avser Lettland. Den torde dessutom vara förödande för de svenska historieskildrare med PO Enquist i spetsen med sina sympatier på de röda ockupanternas sida, som försökt sprida sagoberättelser, om vad som hände de utlämnade. Även de, som av någon anledning bara fick ett kortare interneringsstraff, har sedermera fått leva sitt liv i de flesta fall på lägsta sociala och ekonomiska nivåer med ständig skräck för att när som helst nattetid hämtas till förhör hos KGB, där gripen praktiskt taget alltid var liktydig med dömd till minst 10 år, ofta till livstid eller döden. 


Valentíns Silamikelis verk skildrar sålunda Lettland under ockupationerna, men ger också en utomordentlig bild av varför letter bla han själv gick i tysk tjänst i andra världskrigets slutskede, och vad den lettiska insatsen betydde för att Sovjet aldrig lyckades erövra Kurlandbro-huvudet. Militärt och juridiskt mycket intressant skildras krigets sista dagar i maj 1945, vapenstilleståndet och hur var och en eller grupper av letter och tyskar (mfl nationer) i den besegrade armén sökte få chanser att rädda sig till väst. Detta är fö inget felaktigt handlande. När en truppstyrka eller ett land kapitulerar, här gällde det ju vapenstillestånd, så är den enskilda enligt internationella regler fri att avvika enl sauve-qui-peut-regeln.*) SSSR hävdade helt olagligt, att militära chefer var skyldiga att "leverera" sina underlydande till fångenskap. Detta var grunden för kravet på Sverige om utlämning av de hitkomna, vilket vårt land som neutralt begick ett brott mot Genève-konventionerna genom att bifalla. Internerade soldater är det neutrala landets ansvar och skyldighet - exklusivt. 

Det kan fö ifrågasättas - vilket ju balterna också gjorde 1945 - om de till Sverige anlända ens skulle interneras, då Tyskland, dvs "deras" stat i kriget, var ockuperat och kriget rimligen var slut i praktiken. (Fö är ju ingen "fred" sluten än mellan Tyskland och dess fd fiender, formellt.) 

*)"Rädde sig den som kan", bekant bla från Waterloo. 


De internerade letternas syn på sina svenska "värdar" är mycket lärorik också - och kanske nyttig för vår bekanta "präktighet". En sak skall nämnas här, deras öknamn på sin bevakare: Fanarna! Vi svenskar lär vara ett av världens mest svärande folk, som bekant. Dessutom må från interneringstiden bara nämnas här, att redan i juli (!) hade balterna i lägren uppgifter, att de skulle utlämnas till SSSR. Men vi, som bevakade dem, visste ingenting därom förrän en dryg vecka före utlämningen, inte ens ansvariga rege-mentschefer! I övrigt bör nog läsaren finna berättelsen om lägerlivet och utlämningen med sjukhusvistelsen fascinerande utan kommentarer här. 

Hur letterna - och i någon mån även tyskarna - "hade det" som degraderade från internerade i Sverige till krigsfångestatus över ett halvt år efter krigets slut har också sitt stora intresse, inte minst Valentíns Silamikelis funderingar av typ, att SSSR aldrig glömmer någon, som det betecknat som sin fiende. Hämndens arm är hur lång som helst, rumsligt och tidsmässigt. 

Det bör anmärkas, att Valentíns , trotsallt han utsatts för, kan ha viss förståelse för Sovjets handlande - ur dess aspekter bedömt. De, som han skoningslöst fördömer, är letter, som gick ockupantens ärenden. (Han tror sig tom veta, vem som angav honom!) Svenskarna får väl "Med något beröm godkänt". Fördömelsen går - helt riktigt - ut över regering och politiker, medan den militära personalen synes ha uppskattats mest, i synnerhet dess ställningstagande mot utlämningen. 


Polisen får beröm och förståelse - utom under utlämningarna och transporterna till hamnarna. Enskilda militära chefers "prat i nattmössan", då man lovat saker och ting, som man inte hade befogenhet till eller ens visste något om, ger tyvärr hela "vår tid" i hans liv en kvarstående bitterhet, vilket vi inte må förtänka. EN SVENSK BORDE HELLRE TIGIT - även om kriget var slut! 

Så blev det inte slut för de utlämnade. Själv dömdes Valentíns till sammanlagt 45 år, som han började avtjäna i Vokuta i Norra Sibirien, något söderom Novaja Semlja. Han överlevde tack vare att han påbörjat sin arkitektutbildning och tidvis fick utöva detta yrke i lägret, som ständigt byggdes ut. Då sovjetledningen så småningom insåg, att friska fria människor KANSKE kunde göra mer än svältande, frysande lägerfångar, som krävde armér för bevakning, så kom "tövädren". Valentíns hade tur och blev släppt. Hans familjs öden under hans fångenskap och hans kamp för kontakten med de sina, borde göra boken till värd att läsa även av den, som har svårt att ta till sig den fruktansvärda miljö, som ett GULAG-läger erbjöd och kanske ännu gör. För både fångna och deras vaktare. 


Är nu Valentíns Silamikelis verk det sista om Baltutlämningen? - Tyvärr är det nog inte så. Allt är ännu inte avslöjat, bla finns ingen övergripande skildring av hur tyskarna, tjeckerna, österrikarna mfl nationaliteter behandlades. Intressant vore också ett klarläggande, om östtyskarna särbehandlades i förhållande till dem från Västtyskland. Inte ens om letterna är allt klarlagt. Ett enormt svårarbetat material finns i KGB:s lettiska arkiv, nu i det fria Lettlands vård. Valentíns har valt att publicera sin bok, innan detta material är ens översiktligt genomgånget. Uppgifter om bestraffningar, avrättningar mm av de utlämnade letterna bygger han på dels uppgifter från de drabbade själva, dels från en eller flera kamrater. Undantagsvis finns officiella bekräftelser i form av dokument eller annat skriftligt material. Det är sålunda troligt, att när KGB-materialet blir penetrerat - arbete med detta pågår - så kommer det nog fram flera uppgifter om dömda och avrättade eller "försvunna" av den utlämnade skaran. Samma sak torde gälla de övriga nationella kontingenterna. Långsamt men säkert viker dimmorna, förhoppningsvis, över detta svenska traumas epilog, nämligen: Vad hände de utlämnade? 


Av de nära 150 utlämnade balterna är nu närmare 50 i livet, trots allt. Vi vet idag, tack vare Valentíns Silamikelis, att av de ungefär 135 letterna blev de två ledande personligheterna, överstelöjtnant Kárlis Gailítis och Kapten Ernst Keselis, dömda till döden, ändrat till straffarbete (slutligt kortat till) 17 år. Tre av de övriga med lägre grader dömdes också till döden och avrättades 1946, liksom en litauer (ryttmästare). Mellan 1947 och 1954 arresterades enligt Valentíns Silamikelis minst 50 av de utlämnade letterna. Några dömdes flera gånger, Straffsatserna var i allmänhet 10-15 år. Dödsdömda räddades av en ny lag i SSSR, som officiellt avskaffade dödsstraffet 1947. Genom samverkan mellan Adenauer och Chrustjov utfärdades i september 1955 en amnesti för tyska soldater. Den kom efterhand att gälla även andra "politiska" brottslingar. Detta räddade många till livet men också till flerårigt straffarbete i vilket flera gick under, oklart hur många. 

Valentíns Silamikelis verk kommer att bli grundläggande för forskningen om de utlämnades öden, byggd på relevanta uppgifter. Det kommer också att förhoppningsvis inspirera flera både i Sverige och i de andra inblandade länderna att fortsätta denna forskning, som även om den är pinsam för vårt lands anseende och förödande för vissa som auktoriteter, på området ansedda, så är den den enda vägen att gå för att slutligt kunna helt klarlägga denna nog så mycket omdiskuterade händelse. Bokens motto är: INTE SKALL VI FÖRGÅS! - I varje fall inte i tystnad, må tilläggas, kanske! 

Curt Ekholm