Efter Thage G punkt. 

"Har han blivit galen?" 
Så återgav Olle Stenholm i radioprogrammet "Efter tre" den reaktion han hade mött på dåvarande försvarsministern Thage G Petersons uttalanden om att försvarsmakten i konspiration med FMV och försvarsindustrin utvecklats till ett hot mot den socialdemokratiska regeringen och dess politik. "Det handlar inte bara om Arboga", förklarade Peterson med en fantasistimulerande understatement. Vad det handlar om är, menade Peterson, en "organiserad kampanj mot regeringens politik". 

Och i en intervju i TV medgav Peterson att det blivit en del "högröstade ordväxlingar" med ÖB Owe Wiktorin. 

Fram tonar bilden av en skrikande och gormande försvarsminister. Statsminister Göran Persson valde diplomatiskt att beskriva den förhandenvarande kommunikationen som en kommunikation "i väl högt tonläge". 


Att avfärda Peterson som kolerisk och att det då kan bli som det nu blev vore dock att ta för lätt på det problem, som Peterson tilläts att bli innan han förpassades snett uppåt in i statsrådsberedningen. 

Som regeringens ålderman är Peterson en kvarleva från den halvt revolutionära tid för vilken 1968 gäller som ett historiskt märkesår. En tid då politik var detsamma som konfrontation. En härlig tid tycker de som ännu minns och för vilka konfrontation var den enda sanna livsluften. Peterson är en av dessa. 

I en intervju i Dagens Politik inför socialdemokraternas extra partikongress i fjol förklarade Peterson: "Socialdemokraterna behöver en fiende". Med ord som dessa utvecklade han sin tes: 

"Klasskampen är heller inte avslutad, motsättningen mellan arbete och kapital finns fortfarande. Jag kommer alltid att motarbeta högerkrafterna som jag menar bara skadar samhället." 

Genom uttalanden som dessa vill uppenbarligen Peterson även i dagens Sverige legitimera politisk kamp mellan "vänster" och "höger", mellan de som i Petersons föreställningsvärld är "de goda" och "de onda", de som är "för" respektive "mot" samhället. Allt en konsekvens av uppfattningen om politik som "kamp", dvs ytterst "klasskamp". 

Denna Petersons uppfattning om politik som en ständigt fortgående klasskamp förklarar varför 1982-88 industri- och näringspolitiskt blev för Sverige förlorade år. Det var år då Sverigehade behövt en företagande-politik i omvandlingens och förnyel-sens tecken i samförstånd med ny- och tillväxtföretagandet. Peterson var dessa år landets industriminister. Priset betalas nu med en massarbetslöshet som i stor utsträckning hade kunnat undvikas med en industri- och näringspolitik inriktad på att främja risktagande och entreprenörskap. 

  
Vid NATO:s toppmöte den 8 - 9 juli 1997 i Madrid förväntas beslut tas om anslutning av Polen, Tjeckien och Ungern. Trots ryska protester kommer detta att vara ägnat att säkerställa stabiliteten på den europeiska kontinenten. I gengäld kommer "osäkerhetens tyngdpunkt" att flyttas norröver, något som länge kunnat förutses och delvis redan skett. Därför är det försvarsbeslut som togs den 13 december 1996 ett allvarligt men också komprometterande nederlag för svensk säkerhetspolitik - en politik vars riskkalkyl inte tar skälig hänsyn till den betydande osäkerhet med risk för eruptiva förändringar som utmärker situationen i Ryssland.  


Och nu ett antal år är det Sveriges försvar som drabbats av klasskamppolitikern Peterson. Priset är denna gång förlorad tid för den förnyelse försvaret behöver underkastas till följd av dels den fortgående teknologiska utvecklingen, dels en säkerhetspolitiskt ny men därför inte utan vidare mindre krävande situation. 

I stället har ett antal "högröstade ordväxlingar" med herr statsrådet som den i sista hand allenabestämmande tillåtits att resultera i en halvering av försvarsbudgeten. Därtill på ett sätt där de professionella synpunkterna i avgörande avseenden fått ge vika för Petersons i ungdomsåren grundlagda idiosynkrasier. 

Således har Peterson gjort som sin särskilda uppgift att förhindra alla förändringar i riktning bort från en folkets armé byggd på idén om den allmänna värnplikten till en försvarsorganisation uppbyggd med hjälp av för sina uppgifter motiverade och utbildade yrkesmilitärer. Jämlikt sina föreställningar om den eviga klasskampen skulle en sådan organisation, enligt Peterson, med ett slags den politiska evolutionens naturnödvändighet utvecklas till en stat i staten och därmed utgöra ett hot mot demokratin. 


Militären och industrin är höger och höger är "fienden". Därtill en fiende som "bara skadar samhället". Detta är Petersons ideologiska och emotionella bas. Han har själv formulerat den. 

Det är lätt att förstå att de yrkesmän som konfronteras med en klasskamppolitiker som Peterson från och till gripits av frustration. Vad gör de som känner sig som de närmast utpekade, när statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i uttalanden till massmedia ifrågasätter militärledningens demokratiska trovärdighet? 

Denna frustration kom till ett smått patetiskt uttryck i en radiointervju med dels nuvarande, dels närmast föregående ÖB. Owe Wiktorin bedyrade att han "alltid varit demokrat" och Bengt Gustafsson förklarade att han har "arbetare-bakgrund" - hans far (eller var det farfar) var smed...! 

Det är lätt att förstå men ändå inte bra. Demokratin inte bara tillåter utan ställer krav på inte bara öppenhet utan också frimodighet i det offentliga samtalet. I synnerhet när aktörerna i detta samtal ikläder för samhället viktiga nyckelfunktioner. 

Militärledningen borde ha givit Peterson välförtjänt svar på tal. Men alltför ofta väljer höga militärer att hukasig när politiker som Peterson höjer rösten. På det sättet har det uppstått en obalans i den debatt med dithörande opinionsbildning som - på demokratiskt vis - skall vara vägledande för landets försvars- och säkerhetspolitik. Jag minns med respekt den insats som framlidne kommendörkaptenen Hans von Hofsten gjorde för att ändra på denna tingens ordning. I dessa sina ansträngningar mötte von Hofsten - ej att förglömma - ett envetet och ibland försåtligt motstånd från marinledningen. 

Läs och ta lärdom av Hans von Hofstens postuma memoar "I kamp mot överheten"! 



En dag kan Sverige tvingas vakna upp till löpsedlar liknande dessa. Det har skett förr. Då handlade det om stormar som snabbt blåste över. Nästa gång kan det vara frågan om mer definitiva besked om att nu har det inträffat som många fruktade skulle kunna ske, men som ThageG Peterson i partipolitiskt nit valde att exkludera i riskkalylen för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. 


Eller skall man gå ett snäpp längre och tolka Peterson bokstavligt, när han i Dagens Politik den 8 mars 1996 förklarade att "klasskampen är inte av-slutad" - dvs den kamp som enligt "den enda sanna ideologin" är en kamp mellan klasserna och det tvärs över nationsgränserna...? 

Även om Göran Persson satt punkt för Thage G Petersons egid som försvarsminister eller snarare - vill nog en och annan uttrycka det - icke-för-svarsminister, kommer Sverige att tvingas att under lång tid leva med effekterna av det petersonska fögderiet. Och den åsnespark med vilken Peterson lämnade posten som försvarsminister kommer sannerligen inte att göra det lättare för hans efterträdare att länka in den svenska försvars- och säkerhetspolitiken i sundare banor. Med referens till "statsministerns närmast betrodde" har subversionens krafter fått ny upphetsande näring till sina mer eller mindre vildsinta konspirationsteorier. Detta är allvarligt. 

Bara Göran Persson kan göra något för att i görligaste mån eliminera den skada med vilken Peterson kvitterat sin demission. 

Jan Gillberg 

Från franska Katalonien verksam publicist och utgivare av 
Den Svenska Marknaden/DSM