Böcker

Förrädare - eller? 

Allan Sandström är en erfaren journalist, som i en rad böcker visat en betydande förmåga att levandegörahistoriska skeenden. Han har skrivit om attentatet mot Hitler, om Finlands frihetskrig, om vinterkriget och fortsättningskriget, liksom om det krig, som Runeberg besjungit i Fänrik Ståls sägner. Nu har han fortsatt sitt finska tema med en bok om Anjala-förbundet, Officerarna som fick nog (Libris). 

Under Gustav III:s ryska krig sammanslöt sig ett hundratal finländska officerare och sökte ta upp förhandlingar med ryssarna. Det är detta som kallas Anjala-förbundet. Bakgrunden var, att man ansåg att kungen börjat kriget på ett lagvidrigt sätt samt att det dåliga underhållsläget på den svenska sidan gjorde kriget på förhand förlorat. 

Anjala-männen har genomgående i historieskrivningen bedömts som förrädare, men man har ibland också i dem sett en första signal till strävan efter finsk självständighet. 

Allan Sandström är helt öppen vad gäller syftet med sin bok. Han vill ärerädda Anjala-männen. För att kunna göra detta, måste han ge sig in på en omfattande argumentation, där materialet i huvudsak är hämtat från Anjalamännen själva. 

Gustaviansk historia är en snårskog, framför allt därför att kungen genomförde sin politik i allt större konflikt med adeln. Det var adeln som lämnade efter sig de mesta historiska källorna, i form av brev och dagböcker. Därmed har de kommit att prägla bilden av den gustavianska epoken. 

Att Anjala-männen inte såg sig själva som förrädare är uppenbart. Det gjorde inte heller Vidkun Quisling. Men för att kunna ge en rätt bild av skeendet hade Sandström behövt göra en grundlig värdering av källorna. Är verkligen Anjala-männen trovärdiga, när de inför eftervärlden skildrar vad som hände? Är överhuvudtaget den kungafientliga delen av svenska adeln trovärdig som skildrare av Gustav III? 

Här kommer vi in på stora och viktiga frågor för fackhistorikern, ja, för var och en med hjärta för den historiska sanningen. Sandström har en sak på hjärtat, och han genomför vad han har sagt att han vill göra. Men riktigt övertygande är han inte. 

Det hindrar inte att han ger uppseendeväckande inblickar i livet under tjusarkungens spira. Dessutom ger han många insikter i skilda materier, tex den att krigen avgörs av tillgången till underhåll. Lite mer krut och kulor hade räckt till en svensk seger vid Hogland och därmed hade landstigningen vid S:t Petersburg säkrats. Men nu tog förråden slut. 

Christian Braw