Försvarsbeslutet 1996  

Värre än 1925 - Men ÖB anser sig ändå nöjd! 

Fredagen den 13 december 1996 tog Sveriges riksdag beslut om försvarets utformning för de närmaste fem åren. Beslutet följde utan nämnvärda avvikelser regeringspropositionen, framlagd i början av september. Vart det hela skulle bära hän hade med all önskvärd tydlighet framgått redan av ÖB:s försvarsmaktsplan (FMP 97), offentliggjord ett halvår tidigare, utarbetad på grundval av den kraftiga bantning av försvarsanslagen, som riksdagen beslutade i december 1995. I FMP 97 utpekades alla de nedlägg-ningar och omorganiseringar, vilka bedömts oundvikliga som konsekvens av de krympta ekonomiska ramarna. Ännu under ärendets slutliga bered-ning i riksdagens försvarsutskott gjordes intensiva försök utifrån att, på lokal nivå, söka undvika - eller åtminstone mildra - den rasering av landets försvarskraft som hotade. Uppvaktningar från berörda kommuner och länsstyrelser liksom masspetitioner och andra manifestationer, in i det sista, visade sig emellertid vara förgäves. Loppet var kört, för att uttrycka situationen i vardaglig klartext. 


Innebörden av det beslut, som valda representanter för Sveriges folk tog den 13 december 1996, är i korthet att arméns krigsorganisation reduceras med drygt 25% - och då skall man erinra sig att en lika kraftig nerskärning gjordes med 1992 års försvarsbeslut. Av våra sex operativa storförband, dvs fördelningar, försvinner hälften, 16 brigader (ett hårt pressat minimum från 38 stycken för inte alltför länge sedan!) skärs ner till 13, av vilka endast 9 avses för full styrka. Arméns grundorganisation förlorar tre infanteriregementen, två artilleriregementen jämte ett luftvärns-, ett ingenjör-, ett signal- och ett trängförband. Inom flygvapnet försvinner en flottilj och ett skolförband. Inom marinen minskar flottans fartygsbestånd med en tredjedel. Försvarsmaktens årliga värnpliktskontingent dras ner från dagens 33000 man till 21000 man, vilket betyder att endast 40% av den totala åldersklassen (55000 man) kommer att vapenutbildas - något som gör begreppet allmän värnplikt, länge ett honnörsord i svensk försvarspolitik, till en chimär. Med de avgångar under utbildningen, som man normalt alltid måste räkna med, blir det i slutänden så att endast omkring en tredjedel av landets värnpliktiga ges full utbildning. Längre ner i utförsbacken kan vi svårligen komma! 


Då det vidare gäller handlingsfriheten ifall en starkt försämrad hotbild skulle inträda talas trosvisst om att den nya försvarsstrukturen skall ha "inbyggd återtagningskapacitet". I raka termer betyder detta, att man vid behov (jmfr 1939/40) skall kunna upprusta - eller ärligare uttryckt: kunna fylla igen de största luckorna i 1996 års ihåliga krigsorganisation. Men det minst sagt märkliga är att inga som helst antydningar ges om hur denna återtagning i realiteten skall gå till! Det är bara ett bollande med ord och fraser, helt utan täckning. Man har rätt att ställa frågan var egentligen gränsen går där ansvarigheten upphör och oansvarigheten tar vid? Att försöka inbilla medborgare med någorlunda insikt om försvaret att detta i framtiden skall besitta erforderlig återtagningsförmåga är icke förenligt med vad man har självklar rätt att kräva av sanningsenlig faktainformation! 


Svenskt försvar har en gång tidigare i vårt nära förflutna drabbats av ett dråpslag liknande det, som vi nu fått uppleva, nämligen 1925 års nedrustning - ett beslut som så när hade kostat oss vår nationella frihet, när kriget bara 15 år senare störtade våra grannländer i olycka. Även vid försvarsraseringen 1925 försäkrades, att en tillförlitlig återtagningsförmåga fanns inbyggd i planeringen, fast den gången talades i termer som "det elastiska försvaret", vilket likt en fågel Fenix snabbt skulle framträda i full styrka, när så krävdes. Vi vet hur det gick. För all del: visst blev det återtagning - men denna var inte fullbordad förrän vid krigets slut 1945! Endast tack vare en nådig försyn, uteblivna fientliga angrepp och förödmjukande eftergifter (tex permittenttrafiken) förmådde vi hålla näsan över vattenytan och rädda ett skamfilat anseende. Svenska folket avslöjade snart det lögnaktiga i ett stats ministeruttalande 1939 att "vår beredskap är god". Samma blå dunster söker dagens makthavande politiker slå i ansiktet på ett tvivlande folk. Då kan det vara bra att kunna sin historia! 


Innebörden av det försvarsbeslut somnu tagits, Luciadagen 1996, är i sin brutala sanning att "Sverige nu får sin numerärt svagaste fältarmé i manna-minne" (citat ur DN 1996-12-02). Uttunningen av operativa markförband kommer att gå ut över dels uthålligheten i en utdragen försvarskamp, dels sårbarheten mot kuppföretag. Ett skrämmande faktum är att det antal operativa enheter, som vår krigsorganiserade armé nu kommer att disponera är färre än vad 1925 års nedrustningsbeslut gav; samma situation gäller flottans sjögående styrkor. "Nyordningens" försvarare genmäler då att kvaliteten hos fåtalet kvarvarande förband ökar och blir desto bättre _ javisst, men detta gäller ju ävenför en presumtiv angriparstat! 

1996 års försvarsbeslut kan svårligen sägas ha ökat tilltron till vårt försvars framtida kapacitet.F. statsminister Carl Bildt konstaterar (SvD 1996-12-31) att vi svenskar "har beslutat att icke längre ha förmågan att självständigt försvara vårt land mot ett försök att erövra det". 

Mitt i allt detta deprimerande elände får man så till oförställd häpnad läsa i dagspressreferat att ÖB anser sig vara nöjd med beslutet! Det är svårt, mycket svårt, att tro sina egna ögons vittnesbörd, när man läser detta - en spontan reaktion är att det måste väl ändå vara feltryck eller grov miss-uppfattning av den refererande parten. Men så icke! SvD av 1996-12-14 citerar ÖB: "Svenskarna kan känna tillfredsställelse med det försvar, som riksdagen beslutade om på Luciadagen. Det kännetecknas av hög kvalitet på både materiel och personal." 

Kristianstadsbladet av 1996-12-16 skriver: "Sverige får ett bra försvar trots låg ambitionsnivå. Det blir ett försvar, som svenskarna kan känna tillfreds-ställelse med", säger ÖB Owe Wiktorin i en TT-intervju. 

ÖB:s minst sagt märkliga uttalande bemöts i SvD av 1996-12-20 av riks-dagsman Arne Andersson (m). Han är ingen riksdagsman vem som helst utan faktiskt ordförande, och mångårig sådan, i försvarsutskottet. Han skriver följande: 

Läsningen ger vid handen att ÖB:s uttalande är å svenska folkets vägnar. -- 
-Det är intressant att ÖB redan på fredagen (dvs den dag beslutet togs) så väl kände befolkningens stöd i ryggen. Inte minst därför att den bild vi i riksdagen fått vittnat om rakt motsatt uppfattning om försvarsbeslutets förträfflighet. Över hälften av riksdagens ledamöter har haft invändningar mot propositionen. Uppemot 300 000 enskilda människor har på olika sätt gett annan mening till känna. Hur, Owe Wiktorin, fick Du svenska folkets fullmakt att uttala Dig på deras vägnar och hur fick Du reda på vad de tyckte?" 

Frågan kräver ett rakt svar. ÖB:s magistrala förkunnelse är allmänt chockerande och definitivt icke vad man förväntar av den, som blivit anförtrodd ledningen av landets försvar. 

Jan von Konow