Debatt

KALLA KRIGET och de villiga MEGAFONERNA

’’Vem som vann det kalla kriget är egentligen ointressant.’’
Den som på sitt lite majestätiska sätt förklarar detta är Sveriges i dag biträdande utrikesminister Pierre
Schori. Han gör det i en understreckare i Svenska Dagbladet den 20 februari 1997.
  Schori utvecklar sin tes i en artikel i den socialdemokratiska tidskriften Tiden (2/97). Där går han
följaktligen ett snäpp längre. I ’’intellektuell mening’’ vanns det kalla kriget av Pierre Schori, parhästen
Anders Ferm och andra långa raden det kalla krigets svenska ’’informationssoldater’’ av lägre rang
men icke förty med stor betydelse - sådana som Anders Ehnmark, PO Enquist, Jan Myrdal m fl. Och
mest vanns det kalla kriget av den fallne hjälten Olof Palme.
  Resonemanget är i sin dialektiska struktur så enkelt och rätlinjigt som resonemang ämnade för
propagandistiska uppgifter skall vara: Demokratierna i väst hade skapat sin egen fiende och denna
fiende var - efter av Schori närmare påsett - ingenting annat än ett enda jättestort konglomerat av
hjärnspöken. Pentagon var ett slags Hollywood som ägnade sig åt illusionsmakeri. Schoris
understreckare i SvD har också rubriken ’’Västs upprustningspolitik byggde på hjärnspöken’’.
  När det nu visar sig att vad Väst slogs mot bara var hjärnspöken samtidigt som det kalla kriget
upphört, blir Väst - i intellektuell mening - förloraren. Och detta redan i meningen tusentals
rustningsmiljarder helt i onödan. Än mer i meningen att Väst vilsefört en hel värld - mest sig själva.
  För att bygga under sin tes har Schori - likt en annan uppmärksammad svensk offentlig person -
klippt och klistrat. Från när och fjärran har han hämtat citat och uttalanden, som (i varje fall i klippt och
klistrad version) stöder hans tes. Mest uttrycksfullt uttryckt i satsen: ’’Vi (= Palme och vi andra dennes
sergeanter) fick rätt och hotmånglarna fel.’’ Gissningsvis är det få ’’slutomdömen’’ om det kalla
krigets ’’utgång’’ som kommer att ges större genomslag i svenska medier än just detta!

En annan som klippt och klistrat är Per Ahlmark.
  I två betydelsefulla böcker - ’’Vänsterns tyranni’’ (1994) och ’’Det öppna såret’’ (1997) - påminner
Ahlmark om hur Sverige - dels det offentliga Sverige (Palme, Schori, Ferm m fl), dels det
’’intellektuella’’ Sverige (Ehnmark, Enquist, Myrdal m fl, m fl) i betydande grad lät sig enrolleras i det
informations- och påverkanskrig som var en så viktig del i det kalla kriget.
  Vad Ahlmark klippt och klistrat bildar dock en väv, som håller samman på ett sätt som övertygar om
att den dag skall komma, då Sverige får uppleva en ny rannsakande efterkrigsdebatt.
  Varför inte redan nu?
  Svaret är enkelt och har dessutom med eftertryck tillhandahållits av alla de, som i nedgörande
recensioner sökt göra Ahlmark till åtlöje. Ungefär så här förhåller det sig:
  Maria-Pia Boëthius har i artiklar och böcker dissekerat det svenska medlöperiet visavi Nazi-
Tyskland. Och vi har så smått - som en återspegling av internationell debatt - fått även en svensk
debatt om hur från judar rövat ’’naziguld’’ användes som smörjmedel i det svensk-tyska
handelssamarbetet. Vad det här handlar om är ett mer än femtio år gammalt medlöperi. De ’’skyldiga’’
är antingen döda eller ’’retired’’. Och framförallt: De finns inte i positioner att de kan vare sig hindra
eller bemöta Maria-Pia Boëthius och andras dissekerande.
  Per Ahlmark befinner sig i en helt annan situation. Hans dissekerande gäller i första hand det svenska
medlöperiet under 60- och 70-talen. Här handlar det om medlöpare, som alltjämt har framträdande
positioner i samhället - framförallt i media. Tillsammans utgör de en tillräckligt stark kraft för att
förhindra en med Ahlmarks böcker som utgångspunkt fortplantad mer närgången granskning av det
svenska medlöperiet under det kalla kriget: I vilken utsträckning var detta medlöperi i en eller annan
mening ’’handelsvara’’? Hur kunde det utnyttjas? Hur kunde exempelvis alla dessa ’’passliga
uttalanden’’ av ’’kända och framstående svenskar’’ om olika socialistiska ’’lyckorikena’’, dels i det
internationella ordkriget?
  Trots att Ahlmark och Boëthius är ute i samma ärende - att avslöja svenskt fraterniserande och
medlöperi med olika totalitära regimer - har de därför fått ett bemötande i svenska medier som skiljer
sig som mellan natt och dag. Det är sannerligen inte ägnat att inge respekt för integriteten hos de, som i
sin dagliga gärning har att utöva redigeringsansvar för vad som lite högtidligt brukar kallas vårt
’’offentliga samtal’’.

Hur Ahlmarks nu senaste bok - ’’Det öppna såret’’ - mottagits inger särskilt stora betänkligheter.
  För sin nya bok har Ahlmark som utgångspunkt den omfattande forskning, som lett det amerikanske
professorn Rudolph J Rummel fram till att bästa sättet att verka för fred är att verka för världens
demokratisering eller som Ahlmark uttrycker det: ’’Genom att bygga demokratier skapar man
fredszoner.’’ Således kan Rummel efter en genomgång av alla de krig - sammanlagt 316 - som ägt
rum mellan 1816 och 1991 visa, att det inte är ett enda i vilket demokratier bekrigat varandra utan
ettdera demokratier som varit i krig med icke-demokratier (gäller 155 av de 316 krigen) eller icke-
demokratier som varit i krig med icke-demokratier (gäller 198 av de 316 krigen). Således: Ju fler
demokratier, desto färre krig och omvänt ju fler totalitära stater, desto flera krig.

Antal krig mellan 1816 och 1991 


Krigförande  Antal krig
Demokratier mot demokratier 0
Demokratier mot icke-demokratier 155
Icke-demokratier mot icke-demokratier 198
Summa  353

Rummel visar vidare att det under 1900-talet dödats fyra gånger fler människor genom politiska
terroraktioner - vad Rummel kallar democide - än genom regelrätta krigshandlingar. Således har den
politiska terrorn enligt Rummels forskning skördat omkring 170 miljoner människor. Antalet offer
genom krigshandlingar har samtidigt kunnat beräknas till omkring 40 miljoner. Och massmördande och
då inte minst av egna medborgare är som bekant en totalitarismens specialitet.

De fyra regimer som mördat flest (democide) 


1. Sovjetunionen (1917 - 1987) 62 miljoner
2. Kommunist-Kina (1949 - 1987) 35 miljoner
3. Nazi-Tyskland (1933 - 1945) 21 miljoner
4. Nationalist-Kina (1928 - 1949)  10 miljoner


Dessa av Rummel redovisade historiska fakta är själva basen för Ahlmarks engagerade uppgörelse med
totalitarismens medlöpare, samtidigt som han vill lämna sitt bidrag till en immunisering mot en ny våg
av fascination av olika totalitära idéers återkommande ’’historiska möjligheter’’.
  Med referens till Rummels forskning vill Ahlmark slå fast:
  ’’Det är omfattningen av en regeringsmakt på en skala från demokrati till totalitärt styre som är den
underliggande, strukturella källan till krig, utländskt våld och inrikespolitiskt mördande. Ju mer makt
en regering har, desto lättare kan den handla godtyckligt i enlighet med elitens nycker och önskemål,
dels utlösa och föra krig mot andra och döda egna och andras medborgare.’’
  Om en bok tillkommen genom detta engagemang och med denna ambition skriver Sveriges
ambassadör i OECD Anders Ferm i en stort uppslagen recension i Sydsvenskan (ober lib): ’’Pretentiöst
strunt.’’ Vad är det för människor Sveriges Regering utser att representera vårt land ute i världen?
Förlåt att jag frågar.

I en tidigare artikel i Fritt Militärt Forum (1/97) kommenterade jag förre försvarsministern Thage G
Petersons sensationella ifrågasättande av den svenska militära ledningens demokratiska trovärdighet.
Ett ifrågasättande som föranledde ÖB Owe Wiktorin att i en radiointervju bedyra, att han ’’alltid varit
demokrat’’ och dennes företrädare Bengt Gustafsson att förklara, att han har ’’arbetarbakgrund’’
åberopande att hans far (eller var det farfar) var smed . . .
 
 
Det är inte ÖB Owe Wictorins och den övriga militärledningens demokratiska pålitlighet som kan ifrågasättas, menar artikelförfattaren.

  I sin nya befattning som ett slags regeringens ordningsman synes det väsentligt mer grannlaga för
Peterson att närmare granska den demokratiska trovärdigheten hos ledande befattningshavare inom
utrikesledningen som herrar biträdande utrikesministern och OECD-ambassadören. Även om de
påtagligt ändrat sin retorik jämfört med hur det kunde låta under det kalla krigets dagar och då Sverige
understödde öststatsdiplomatin med en hel bataljon informationssoldater - ibland med en villighet så
stark att det finns skäl att tala om ett slags Mädchen für Alles - må det vara tillåtet att ställa frågan: Hur
’’stabila’’ demokrater kan Schori och Ferm förväntas visa sig vara, om de skulle utsättas för ett
’’förändringstryck’’ alstrat genom en med socialistiska ’’jämlikhetsidéer’’ laddad totalitarism på ny
frammarsch? Vad tror Thage G Peterson?
 
 Jan Gillberg

Från franska Katalonien verksam publicist och utgivare av Den Svenska Marknaden/DSM
 



Om Albanien
’’Albanien är också för Sverige en tankeställare om ett möjligt alternativ.’’ Om Castros Kuba
’’Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i
ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.’’ Om Kommunist-Kina
’’Alla Kinas hundratals miljoner är i rörelse, diskuterar medvetet landets framtid, fattar själva
besluten, övervakar de ledande, formar under fortlöpande allmän kritik och diskussion sin
utveckling. Ur detta växer en oerhörd kraft.’’ ’’Kina har blivit sekulariserat. Men det är detta Kina som har rest sig. Landet utan Gud har skapat
rättvisare levnadsförhållanden än vad vi sett i många kristna länder. - - - Många kristna som varit
i Kina har frågat sig om inte det kinesiska samhället i praktiken är långt mer ’kristet’ än det
västerländska. - - - När grunden nu är lagd för det nya samhället ökar också de individuella
friheterna. Men vägen är lång innan Kina är ett ’fritt’ land i vår mening, om det ens är önskvärt.’’ Om Nord-Korea
’’. . . Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar
spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin
självständighet. . . med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett
häpnadsväckande sätt.’’ Om Pol Pots Kambodja
’’Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt
detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår..’’ ’’Kritiken mot Kambodja är lögn eller spekulation.’’ Om Sovjet-Baltikum
’’De balter jag har talat med accepterar efterkrigstidens s k realiteter och Helsingforsdeklarationen
1975 fastslog nuvarande gränser i Europa som gällande.’’ Om Sovjetunionen
’’Tro inte att människorna i Sovjet är mer likriktade än vi. - - - Vi hänger kvar vid en myckenhet förlegat
kulturgods som man i Sovjet befriat sig från’’