KALLA KRIGET och de villiga MEGAFONERNA
’’Vem som vann det kalla kriget är egentligen ointressant.’’
Den som på sitt lite majestätiska sätt förklarar
detta är Sveriges i dag biträdande utrikesminister Pierre
Schori. Han gör det i en understreckare i Svenska Dagbladet den
20 februari 1997.
Schori utvecklar sin tes i en artikel i den socialdemokratiska
tidskriften Tiden (2/97). Där går han
följaktligen ett snäpp längre. I ’’intellektuell mening’’
vanns det kalla kriget av Pierre Schori, parhästen
Anders Ferm och andra långa raden det kalla krigets svenska ’’informationssoldater’’
av lägre rang
men icke förty med stor betydelse - sådana som Anders Ehnmark,
PO Enquist, Jan Myrdal m fl. Och
mest vanns det kalla kriget av den fallne hjälten Olof Palme.
Resonemanget är i sin dialektiska struktur så enkelt
och rätlinjigt som resonemang ämnade för
propagandistiska uppgifter skall vara: Demokratierna i väst hade
skapat sin egen fiende och denna
fiende var - efter av Schori närmare påsett - ingenting
annat än ett enda jättestort konglomerat av
hjärnspöken. Pentagon var ett slags Hollywood som ägnade
sig åt illusionsmakeri. Schoris
understreckare i SvD har också rubriken ’’Västs upprustningspolitik
byggde på hjärnspöken’’.
När det nu visar sig att vad Väst slogs mot bara var
hjärnspöken samtidigt som det kalla kriget
upphört, blir Väst - i intellektuell mening - förloraren.
Och detta redan i meningen tusentals
rustningsmiljarder helt i onödan. Än mer i meningen att Väst
vilsefört en hel värld - mest sig själva.
För att bygga under sin tes har Schori - likt en annan
uppmärksammad svensk offentlig person -
klippt och klistrat. Från när och fjärran har han hämtat
citat och uttalanden, som (i varje fall i klippt och
klistrad version) stöder hans tes. Mest uttrycksfullt uttryckt
i satsen: ’’Vi (= Palme och vi andra dennes
sergeanter) fick rätt och hotmånglarna fel.’’ Gissningsvis
är det få ’’slutomdömen’’ om det kalla
krigets ’’utgång’’ som kommer att ges större genomslag i
svenska medier än just detta!
En annan som klippt och klistrat är Per Ahlmark.
I två betydelsefulla böcker - ’’Vänsterns tyranni’’
(1994) och ’’Det öppna såret’’ (1997) - påminner
Ahlmark om hur Sverige - dels det offentliga Sverige (Palme, Schori,
Ferm m fl), dels det
’’intellektuella’’ Sverige (Ehnmark, Enquist, Myrdal m fl, m fl) i
betydande grad lät sig enrolleras i det
informations- och påverkanskrig som var en så viktig del
i det kalla kriget.
Vad Ahlmark klippt och klistrat bildar dock en väv, som
håller samman på ett sätt som övertygar om
att den dag skall komma, då Sverige får uppleva en ny rannsakande
efterkrigsdebatt.
Varför inte redan nu?
Svaret är enkelt och har dessutom med eftertryck tillhandahållits
av alla de, som i nedgörande
recensioner sökt göra Ahlmark till åtlöje. Ungefär
så här förhåller det sig:
Maria-Pia Boëthius har i artiklar och böcker dissekerat
det svenska medlöperiet visavi Nazi-
Tyskland. Och vi har så smått - som en återspegling
av internationell debatt - fått även en svensk
debatt om hur från judar rövat ’’naziguld’’ användes
som smörjmedel i det svensk-tyska
handelssamarbetet. Vad det här handlar om är ett mer än
femtio år gammalt medlöperi. De ’’skyldiga’’
är antingen döda eller ’’retired’’. Och framförallt:
De finns inte i positioner att de kan vare sig hindra
eller bemöta Maria-Pia Boëthius och andras dissekerande.
Per Ahlmark befinner sig i en helt annan situation. Hans dissekerande
gäller i första hand det svenska
medlöperiet under 60- och 70-talen. Här handlar det om medlöpare,
som alltjämt har framträdande
positioner i samhället - framförallt i media. Tillsammans
utgör de en tillräckligt stark kraft för att
förhindra en med Ahlmarks böcker som utgångspunkt fortplantad
mer närgången granskning av det
svenska medlöperiet under det kalla kriget: I vilken utsträckning
var detta medlöperi i en eller annan
mening ’’handelsvara’’? Hur kunde det utnyttjas? Hur kunde exempelvis
alla dessa ’’passliga
uttalanden’’ av ’’kända och framstående svenskar’’ om olika
socialistiska ’’lyckorikena’’, dels i det
internationella ordkriget?
Trots att Ahlmark och Boëthius är ute i samma ärende
- att avslöja svenskt fraterniserande och
medlöperi med olika totalitära regimer - har de därför
fått ett bemötande i svenska medier som skiljer
sig som mellan natt och dag. Det är sannerligen inte ägnat
att inge respekt för integriteten hos de, som i
sin dagliga gärning har att utöva redigeringsansvar för
vad som lite högtidligt brukar kallas vårt
’’offentliga samtal’’.
Hur Ahlmarks nu senaste bok - ’’Det öppna såret’’ - mottagits
inger särskilt stora betänkligheter.
För sin nya bok har Ahlmark som utgångspunkt den
omfattande forskning, som lett det amerikanske
professorn Rudolph J Rummel fram till att bästa sättet att
verka för fred är att verka för världens
demokratisering eller som Ahlmark uttrycker det: ’’Genom att bygga
demokratier skapar man
fredszoner.’’ Således kan Rummel efter en genomgång av
alla de krig - sammanlagt 316 - som ägt
rum mellan 1816 och 1991 visa, att det inte är ett enda i vilket
demokratier bekrigat varandra utan
ettdera demokratier som varit i krig med icke-demokratier (gäller
155 av de 316 krigen) eller icke-
demokratier som varit i krig med icke-demokratier (gäller 198
av de 316 krigen). Således: Ju fler
demokratier, desto färre krig och omvänt ju fler totalitära
stater, desto flera krig.
Antal krig mellan 1816 och 1991
| Krigförande | Antal krig |
| Demokratier mot demokratier | 0 |
| Demokratier mot icke-demokratier | 155 |
| Icke-demokratier mot icke-demokratier | 198 |
| Summa | 353 |
Rummel visar vidare att det under 1900-talet dödats fyra gånger
fler människor genom politiska
terroraktioner - vad Rummel kallar democide - än genom regelrätta
krigshandlingar. Således har den
politiska terrorn enligt Rummels forskning skördat omkring 170
miljoner människor. Antalet offer
genom krigshandlingar har samtidigt kunnat beräknas till omkring
40 miljoner. Och massmördande och
då inte minst av egna medborgare är som bekant en totalitarismens
specialitet.
De fyra regimer som mördat flest (democide)
| 1. Sovjetunionen (1917 - 1987) | 62 miljoner |
| 2. Kommunist-Kina (1949 - 1987) | 35 miljoner |
| 3. Nazi-Tyskland (1933 - 1945) | 21 miljoner |
| 4. Nationalist-Kina (1928 - 1949) | 10 miljoner |
I en tidigare artikel i Fritt Militärt Forum (1/97) kommenterade
jag förre försvarsministern Thage G
Petersons sensationella ifrågasättande av den svenska militära
ledningens demokratiska trovärdighet.
Ett ifrågasättande som föranledde ÖB Owe Wiktorin
att i en radiointervju bedyra, att han ’’alltid varit
demokrat’’ och dennes företrädare Bengt Gustafsson att förklara,
att han har ’’arbetarbakgrund’’
åberopande att hans far (eller var det farfar) var smed . . .
|
Det är inte ÖB Owe Wictorins och den övriga militärledningens demokratiska pålitlighet som kan ifrågasättas, menar artikelförfattaren. |
I sin nya befattning som ett slags regeringens ordningsman synes
det väsentligt mer grannlaga för
Peterson att närmare granska den demokratiska trovärdigheten
hos ledande befattningshavare inom
utrikesledningen som herrar biträdande utrikesministern och OECD-ambassadören.
Även om de
påtagligt ändrat sin retorik jämfört med hur det
kunde låta under det kalla krigets dagar och då Sverige
understödde öststatsdiplomatin med en hel bataljon informationssoldater
- ibland med en villighet så
stark att det finns skäl att tala om ett slags Mädchen für
Alles - må det vara tillåtet att ställa frågan:
Hur
’’stabila’’ demokrater kan Schori och Ferm förväntas visa
sig vara, om de skulle utsättas för ett
’’förändringstryck’’ alstrat genom en med socialistiska ’’jämlikhetsidéer’’
laddad totalitarism på ny
frammarsch? Vad tror Thage G Peterson?
Jan Gillberg
Från franska Katalonien verksam publicist och utgivare
av Den Svenska Marknaden/DSM