Krigsförbrytaredomstolen i Haag - ett FN-fiasko?!

Krigsförbrytelser löper som en fasansfull röd tråd genom det mänskliga lidandets långa historia. Detta
sekel, som nu lider mot sitt slut, slår emellertid alla historiska rekord. När det gäller omfattning
utstuderad metodik och infernalisk grymhet. Under detta arma sekel har mänskligheten upplevt två
världskrig och hundratals andra ’’småkrig’’, där civilbefolkningen alltmer hamnat i skottlinjen -
fruktansvärda fasor döljer sig bakom krigsförbrytelser som ’’koncentrationsläger’’, ’’mänskliga
sköldar’’ och ’’etnisk utrensning’’, Ärkeskurkarna Stalin och Hitler svarar tillsammans för ca 90
miljoner mördade människor. De har själva inte hållit fingrarna på avtryckaren som utlöst de dödande
skotten, detta har de överlåtit åt hantlangare och underhuggare, vilka senare försökt försvara sina illdåd
med att ’’jag lydde bara order uppifrån’’.
  Detta har naturligtvis varit ett dilemma för Haagtribunalen, till vars många misstag måste räknas att
man inte dragit en gränslinje mellan ’’politiska krigsförbrytare’’ och - om uttrycket tillåtes -
’’kriminella krigsförbrytare’’. Segrarnas Nürnbergdomstol efter kriget tog sikte på den sistnämnda
kategorin, och överlät med ett eller annat undantag åt tyska domstolar att själva döma blodbesudlade
’’hantlangare’’ enligt Weimarförfattningens strafflagar. Genom att inte följa samma procedur har
Haagtribunalen enligt min mening försatt sig i ett omöjligt läge, låt vara att vi har att göra med i många
avseenden skilda situationer.

Medan NF och FN sov . . .
Uttrycket ”war criminals” hittar man första gången i Versaillesfredens artikel 228. Där det krävdes att
krigsförbrytare, nota bene framförallt tyska sådana, skulle straffas. Den besegrade fiendens begäran att
vid egna domstolar få pröva och döma egna landsmän, beviljades märkligt nog. Bara 16 fall togs upp
vid tyska domstolar och 10 friades, eftersom de hade ’’lytt order’’ etc, Stridsropet under kriget hade
varit ’’Hang the Kaiser!’’, här hade man en ’’politisk krigsförbrytare’’, men Vilhelm II hade
förutseende nog flytt till Holland, som vägrade utlämning. Nationernas Förbund saknade USA som
medlem och var handlingsförlamat, när nya diktaturer ostraffat begick krigsförbrytelser på löpande
band. Vad hjälpte det att NF våldsamt protesterade mot Mussolinis krigföring med senapsgas mot
försvarslösa människor i Abessinienkriget, man kunde inte sätta makt bakom orden och inte ens på
papperet fanns en planerad krigsförbrytaredomstol.

Nürnbergrättegången
Winston Churchill, som med kuslig precision hade förutsett ett nytt världskrig, visade sig ånyo
framsynt genom att mitt under brinnande världskrig föreslå Franklin Roosevelt att ’’war criminals’’
skulle straffas efter kriget, det var detta som resulterade i Nürnberg- och Tokiorättegångarna mot
krigsförbrytare. Det var naturligtvis moraliskt riktigt att krigsförbrytarna - dock ej alla! - fick sina
välförtjänta straff, men strikt juridiskt var rättegångarna oacceptabla, hur avskyvärda brotten än hade
varit.  Dels var domarna jäviga eftersom de hade tillsats av segrarmakterna, dels dömdes de anklagade
retroaktivt för brott begångna även före Winston Churchills hot om en kommande
krigsförbrytareprocess. Rättsläget förbättrades knappast, av att Josef Stalin, en av de största skurkar
världshistorien känner, inte satt på de anklagades bänk utan hade utsett den sovjetiske åklagaren i
Nürnbergprocessen.
  När Winston Churchill fick klart för sig det sataniska folkmord, som hade ägt rum i de nazistiska
koncentrationslägren, ändrade han sig och föreslog att förövarna skulle skjutas på fläcken varhelst de
påträffades. Det tillhör ödets ironi att ärkeskurken Stalin då lyckades övertala den hetlevrade Winston
att avstå från lynchning och istället ordna en skenrättegång. Nürnberg- och Tokiorättegångarna var
nödvändiga, så långt det gick försökte den amerikanske överdomaren Jackson iakttaga formalia. Med
visst fog bestred de anklagade lagligheten i hela proceduren och domarnas kompetens - ’’im Sinne des
Anklagen. Nicht Schuldig!’’ - och i juridiskt formell mening tvingas man tyvärr konstatera att det hela
var en parodi på juridisk rättvisa, en nödvändig parodi, om man så vill...

När skall FN:s förlamning släppa?!
Man kan naturligtvis fråga sig vad FN och dess Kommission för Mänskliga Rättigheter egentligen
sysslade med under decennierna fram till Berlinmurens fall, eftersom FN-stadgan aldrig
kompletterades med en Krigsförbrytaredomstol vid sidan om den Internationella - och relativt
framgångsrika - Skiljedomstolen i Haag? Svaret är emellertid tragiskt enkelt - vi hade det ”Kalla
Kriget” fram till 1989, som var ett hinder för alla sådana planer om de överhuvudtaget existerade.
  Det var inte bara Sovjet som hade ”lik i garderoben”, USA ville glömma sitt Vietnamkrig med den
fruktansvärda massakern i Song My, kinesiska folkarmén hade inte precis varit söndagsskolegossar osv
i all oändlighet. Men det finns ingen ursäkt för FN:s passivitet i krisförbrytarefrågan, när
Sovjetdiktaturen rämnade och supermakterna blev ’’on speaking terms” med varandra. Pol Pots, Idi
Amins, Bokassas, Saddam Husseins m fl blodbesudlade illdåd borde ha tjänat som väckarklocka åt FN,
men FN bara teg!
  Saddam Husseins gasning av kurderna och det brutala överfallet på Kuwait blev droppen som fick
bägaren att rinna över. Under rubriken ’’Ställ krigsförbrytare inför rätta!’’ vädjade undertecknad via
massmedierna till svenska regeringen att ’’ta ett riktigt initiativ och genom vår FN-ambassadör kräva
att FN drar upp riktlinjerna för en kommande krigsförbrytareprocess’’. I Arvfurstens palats teg man
som graven - annat var det under Hjalmar Brantings och Rickard Sandlers dagar, då Sverige faktiskt
var en stormakt, vars stämma hördes i Nationernas Förbunds korridorer. När vi sedan fick en borgerlig
regering bombarderade jag utrikesministern och andra statsråd med kravet ”Skapa äntligen en
Internationell Krigsförbrytaredomstol”, men ärendet fastnade i UD:s, maskineri. Först när jag
kontaktade statsminister Carl Bildt började UD:s yrvakne rättschef få fart, men det blev vad jurister
kallar ”försutten tid”. Inbördeskriget i Jugoslavien stod för dörren, etnisk rensning och andra
krigsförbrytelser blev vardagsmat och istället för förslaget med konkreta anvisningar på en Permanent
Internationell Krigsförbrytaredomstol på plats, före krigsförbrytare uppträder på den internationella
scenen, fick vi så småningom i FN:s regi en ny parodi på rättvisa utan att kunna skylla på det ”Kalla
Kriget”.

Haagtribunalen - ett förutsebart fiasko!
Trots sina uppenbara brister hade krigsförbrytareprocesserna i Nürnberg och Tokio inneburit viktiga
precedensfall och klart definierat vad som menas med krigsförbrytare. De 4 åtalspunkterna var en
värdefull vägledning för framtiden:
1) Sammansvärjning för att skaffa sig världsherravälde
2) Brott mot freden
3) Krigsförbrytelser
4) Förbrytelser mot mänskligheten.
Punkterna 3) och 4) inrymmer bl a skändligheter och illdåd som folkmord (genocid), etnisk rensning
våldtäkter etc.
USA generalen Norman Schwarzkopfs presskonferenser under Gulfkriget blev berömda tack vare det
amerikanska TV-bolaget CNN:s sändningar över hela världen. En enda gång blev den slagfärdige
generalen svarslös, nämligen då han fick frågan hur de irakiska krigsförbrytarna i Kuwait skulle
straffas. Det hade han faktiskt inte funderat över, men han mumlade något om Internationella
Domstolen i Haag. Svaret var både avslöjande och chockerande, skiljedomstolen i Haag är naturligtvis
inte rätt forum för att handlägga krigsförbrytelser.

Varierande rättstraditioner
Mitt förslag till statsminister Carl Bildt den 31 december 1992, innehöll bl a följande: ’’I rättvisans
namn och i preventivt syfte är det en självklarhet att krigsförbrytare uppspåras, ställs inför en
Internationell Krigsförbrytaredomstol och får svara för sina illdåd mot försvarslösa medmänniskor. Det
är emellertid inte lika självklart hur krigsförbrytelser bör beivras i praktiken. Eftersom rättspraxis
rättstraditioner och rättstillämpning skiljer sig åt i olika delar av världen skulle man bilda regionala
rättsblock och framstående folkrättsjurister med straffrättskompetens skulle rekryteras inom respektive
block.  Man skulle sålunda få regionala permanenta krigsförbrytaredomstolar helt i överensstämmelse
med FN-stadgans bestämmelser om regionala organ under FN:s överseende och beskydd.
Internationella Domstolen i Haag, som är en skiljedomstol, skulle i vissa avseenden kunna tjäna som
förebild. Grundtanken i mitt förslag är att undvika retroaktiv rättsskipning och den rättsligt relevanta
invändningen att domstolen saknar kompetens, eftersom den tillkommit i efterhand och ingen
internationell krigsförbrytarelag existerade vid tidpunkter för brottets begående.’’
  ”Sverige tog emellertid aldrig något initiativ i frågan och dåvarande utrikesministern, Sten
Andersson, teg.  Ett kraftfullt uppträdande i FN skulle kunna, ha resulterat i att en laglig Internationell
Krigsförbrytaredomstol fanns på plats innan de fruktansvärda förbrytelserna i det forna Jugoslavien
fick fritt spelrum. --- Svenska UD är inne på farliga vägar, då man idag synes föreslå inrättandet av
specialdomstolar för pågående eller redan begångna krigsförbrytelser i en del av världen och helt
sonika blundar ” inför förbrytelser på andra håll. Sådana specialdomstolar har världen sett tillräckligt
av i det förflutna - spåren förskräcka. . .’’

Haagtribunalen avslöjar brister hos FN
Det var inte lämpligt av FN:s Säkerhetsråd att förlägga domstolen till Haag och direkt förkastligt att
inte skilja mellan politiska krigsförbrytare och ”kriminella” sådana. I Ex-Jugoslavien uppgår de
sistnämnda, till tiotusentals och kan inte släpas utomlands, de bör istället -så långt det nu går - dömas
och straffas av inhemska domstolar på plats. Sedan har man brutit mot grundregeln ”Ingen må dömas
för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks”.  Genom att enbart fokusera på det forna
Jugoslavien - och senare Rwanda - har man brutit mot grundsatsen av allas likhet inför lagen - brott
måste beivras oavsett geografiskt område, inom vilket de begås. När man som rättsunderlag åberopar
olika konventioner, glömmer man det enkla faktum att konventioner binder stater, inte ”mannen på
gatan”. För framtiden måste det stiftas en Krigsförbrytarelag med straffsatser, som är fastslagna före
brottens begående - detta är elementärt! FN:s försummelser är ännu mera graverande, när det gäller
krigsförbrytaretribunalen i Rwanda - enligt uppgifter har de anklagade inte ens fått försvarsadvokater
och det talas om inkompetens, mutor och korruption.
  FN:s anseende är allvarligt skadat och förtroendet för dess förmåga att skipa rättvisa, när man nu har
ställt till det för sig på det här sättet, är i stort sett lika med noll. Det som nu måste ske är att blicka mot
framtiden och på sätt, som har antytts härovan, vara väl förberedd, när nya krigsförbrytare dyker upp på
världsscenen - det kommer de tyvärr att göra, den saken är lika säker som Amen i kyrkan. För hur var
det Oscar Wilde en gång sammanfattade saken: ’’När Gud skapade Människan, överskattade han
betydligt sin förmåga. . .’’

Bengt Siösteen
jur pol mag