När Finlands sak blev vår.

De flesta svenskar som var med på 40-talet har sina starkaste minnen av världskriget från dess början,
den kalla vintern 1939-40.  Vi delade då alla på en stark gemensam upplevelse: i Finland var det krig.
Finska soldater slogs förtvivlat men framgångsrikt mot Röda armén.  Skulle kriget komma också till
oss?
  Det fanns ingen TV men väl Dagsnyheter från TT, journalfilmer och tidningar med frontreportage.
Dessa handlade mycket om finska soldatens hjältemod i snö och kyla och ryska soldatens inkompetens
och hjälplöshet.
  Ledande svenska militärer förklarade hur relativt lätt det skulle vara att hejda ryssarna. Samma försvar
som i andra sammanhang framställdes som alldeles för svagt bedömdes kunna lämna avgörande bidrag
till det finska krigets utgång. Man kände till att den sovjetiska krigsmakten var inne i en svaghetsperiod
efter Stalins minst sagt våldsamma utrensningar efter 1936.
  Omfattningen blev dock känd först sedan de sovjetiska arkiven öppnats efter 1990. Peter Englund om
terroråren 1937-38: ’’I armén försvann högre befäl i våg efter våg, ända tills det inte fanns några
generaler kvar längre, och chefskapet för vissa militärdistrikt fick anförtros majorer."

Hur tänkte sig då de svenska de-battörerna fortsättningen?
Uppenbart var att de styrkor som i december ryckt in i Finland var improviserade och dåligt förberedda
för vinterkrig. Men vad skulle hända om en retad diktator i Kreml lyckades samla ihop mer
kvalificerade förband? Den kyliga strategiska analysen lyste med sin frånvaro.
  Och Josef Stalin hade gått i allians med sin argaste utmanare, Adolf Hitler.
  Hitler hade under 30-talet upprepade gånger försäkrat att hans stora mål var att krossa bolsjevismen.
Därför hade världen häpnat när utrikesministrarna von Ribbentrop och Molotov den 23 augusti 1939
undertecknade en ömsesidig antianfallspakt. Känt först efter världskriget var ett cyniskt hemligt
avtalstillägg där intresseområden fördelades. Till Tyskland hänfördes västra Polen och till Sovjet resten
av Polen och Baltikum. Samt Finland!
  Det var den första september 1939 som Tyskland hade överfallit Polen.  Omedelbart hade England
och Frankrike förklarat Tyskland krig. Det gällde att uppfylla givna löften men också att förhindra tysk
hegemoni på kontinenten. Västmakterna gick inte i krig på grund av den nazistiska ideologin, men
mobiliseringen av massorna skulle komma att ske i antinazismens namn.

Andra världskriget var dock länge ett ofullgånget europeiskt krig - på västfronten hände ingenting
förrän i maj 1940, då det tyska blixtkriget drog igång. Och världskrig blev det först efter Pearl Harbor i
december 1941, då USA och Japan trädde in på arenan.
  I Polen gick det snabbt. Redan i slutet av september 1939 delade paktbröderna Polen mellan sig utan
märkbara reaktioner från de allierade. Under oktober tvingade Sovjetunionen de baltiska länderna att
tillmötesgå krav på att hysa ’’starkt begränsade’’ sovjetiska stridskrafter inom sina territorier.
Ockuperade blev baltstaterna först i juni 1940.
  Den 5 oktober kallade utrikesminister Molotov Finland till politiska överläggningar i Moskva. Till
chefsförhandlare utsågs Finlands minister i Stockholm J K Paasikivi, som vid denna tid inte hade den
landsfaderliga framtoning som han skulle få som president efter kriget. Han hade varit statsminister
1918, senare bankdirektör och betraktades som en inte längre aktiv konservativ politiker. Hans
särskilda meriter var stor erfarenhet av förhandlingar med ryssar samt att han deltagit i Finlands
fredsförhandlingar i Dorpat 1920.
  När den finländska delegationen, där också den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner ingick, kom
till Kreml var Stalin själv med vid förhandlingsbordet:
  - Leningrad ligger för nära den finska gränsen, sa Stalin. Eftersom vi inte kan flytta staden måste vi
flytta gränsen.
  Ryssarna begärde också några öar i Finska Viken som stödjepunkter för Leningrads försvar samt att få
arrendera Hangö på 30 år.

Under tre förhandlingsomgångar kom ryssarna med en del nya krav men tog tillbaka anspråken på
Hangö. Gustaf Mannerheim, vid denna tid ordförande i Finlands försvarsråd, hörde liksom Paasikivi
till dem som ville göra upp med ryssarna.
  Men regeringen i Helsingfors såg de nedtonade ryska kraven som ett svaghetstecken och vägrade att
kompromissa. Tongivande var utrikesminister Eljas Erkko. Som ägare av den stora tidningen Helsingin
Sanomat var han i det privata van att få sin vilja igenom och inte okänslig för att väcka beundran för en
bestämd hållning och heroiska uttalanden.
  Om Erkko varit en mer sansad statsman, hade troligen Finland följt Mannerheims och Paasikivis råd
och gjort upp med ryssarna. Nu utbröt i stället det blodiga Vinterkriget som skulle pågå i drygt 100
dagar och kosta 23 000 unga finländska soldater livet. Hade detta krig inte kommit till stånd, skulle
kanske också hela världskriget ha fått ett annat förlopp. Det sovjetryska debaclet under vinterkrigets
inledning anses nämligen ha åstadkommit den skärpning inom Röda armén som krävdes för att kunna
stoppa den tyska framryckningen mot Moskva under ett nytt vinterkrig två år senare.
  På morgonen den 30 november 1939 trängde sovjetryska trupper över gränsen och Helsingfors
utsattes för flyganfall.  Vinterkriget hade börjat.
  Den svenska utrikesledningen ställdes omedelbart inför frågan om Sverige skulle ställa sig neutralt
eller inte. Vid utrikesnämndens sammanträde den 1 december motsatte sig Rickard Sandler, då ännu
utrikesminister, en neutralitetsförklaring och fick stöd av flertalet ledamöter. Några socialdemokrater
och en bondeförbundare talade dock för att Sverige borde förklara sig neutralt. Statsminister Per Albin
Hansson var tveksam.  För bara ett par månader sedan hade han i sitt stora tal till nationen förklarat att
"den stränga neutralitetens linje skall följas, hävdas och försvaras."

Ett starkt intryck gjorde det anförande som kronprinsen höll efter den allmänna diskussionen i
utrikesnämnden.  Han avstyrkte på det bestämdaste en neutralitetsförklaring som i Finland skulle
uppfattas som ett besked om att Sverige inte bekymrade sig om broderlandets öde. Ett svenskt militärt
ingripande ansåg han uteslutet med hänvisning till våra begränsade resurser och till risken för att
Sverige skulle dras in i ett stormaktskrig. Däremot borde Sverige göra allt för att ge Finland materiell
och ekonomisk hjälp. Kronprinsen betonade också vikten av att den militära beredskapen i norr
stärktes.
  De närvarande statsråden verkade enligt Ivar Anderson, högerriksdagsman och medlem av
utrikesnämnden, en smula konsternerade.  Men både den sittande s/bf-regeringen och den ett par
veckor senare bildade samlingsregeringen skulle följa den linje som den blivande Gustav VI Adolf
skisserat.  Sverige förklarade sig inte "neutralt" utan "icke krigförande" i kriget mellan Finland och
Sovjet.
  De finska soldaternas heroiska kamp mot övermakten väckte beundran och medkänsla i hela
västvärlden. Uppseendeväckande passivt och ointresserat var dock Tyskland, Stalins ännu mycket
trogne paktbroder.
I Sverige utbröt en sannskyldig nationell yra. Finlandsaktivisternas slagord blev "Finlands sak är vår"
och en våg av solidaritet med Finland sköljde över landet. Den grep svenskarna mycket djupare in i
själen än någon folkrörelse och bars upp av alla från generaler och professorer till folkets breda lager.
Regeringen hade goda skäl för att inte ge efter för aktivisternas krav att skicka reguljära svenska
förband till Finlands hjälp, men sanningshalten i Tage Erlanders påstående i memoarerna kan
diskuteras: "I folkdjupet fanns ingen storm mot regeringens Finlandspolitik."

Ivar Anderson har berättat hur han greps av folkets starka uppslutning för Finlands sak. Den 10 mars
1940 talade han tillsammans med den tidigare utrikesministern Rickard Sandler vid ett möte i Borås.
Efteråt var ett fackeltåg ordnat med många tusen deltagare. Bland dem fanns med viss sannolikhet även
den familj Carlsson i Borås, vars femårige son Ingvar med tiden skulle bli partiledare och statsminister.
  - De defilerade förbi rådhuset och talkören steg till oss riksdagsmän: Finland skall segra!  Finland
skall segra! i ständig upprepning och ökad styrka.  Sandler och jag kunde inte dölja vår rörelse. Vi hade
båda nyss fått telefonbud från Stockholm att Finland skulle nödgas godta de grymma ryska villkoren.
Finland var besegrat.
  Tidningarna var fulla med berättelser om rörande givmildhet under Vinterkriget. Ett ungt par kom till
finska legationen och bad att få skänka de pengar som de skulle ha att köpa bohag för och gamla
arbetare lämnade in sina förtjänstmedaljer. "Mottag bifogade guldmedalj som ett ringa bidrag att
användas på bästa sätt i ert tappra folks beundransvärda kamp mot barbarerna."
  I botten på finlandsaktivismen låg känslor för ett land som länge varit en del av Sverige och där
svenska traditioner och en svensktalande folkminoritet var viktiga inslag. Där fanns också mycket av
den gamla fruktan för ryssen förstärkt av Stalins beslut i början av kriget att utnämna en skuggregering
av finska kommunister under ledning av exilkommunisten Otto Kuusinen. Detta tolkades allmänt som
ett tecken på att ryssarna hade för avsikt att permanent infoga Finland i Sovjetväldet.

Insamlingarna till Finland gav enor-ma belopp. Det var en rak och rejäl reaktion av privatpersoner,
organisationer och företag. Enskilda entusiaster drog många med sig. En av dem var B Rundqvist,
verkstadsklubbens ordförande vid Luxfabriken i Stockholm. Han spelade en framträdande roll som
inspiratör till helgarbete för Finland på Trettondagen 1940. I ett bejublat tal till sina arbetskamrater
yttrade han:
  - En stat som kallar sig arbetarstat och har 180 miljoner invånare har på ett skändligt sätt överfallit ett
litet fattigt land på 3,5 miljoner.  Låt vår handling bli en fyrbåk för Sveriges arbetare.  Skulle till
äventyrs någon ha sålt sin själ, så må han då vara hemma denna helgdag och åkalla sin världsfrälsare.
Rundqvist fick efter Vinterkriget riddartecknet av Finlands Vita ros, något som inte bara skänkte
honom tillfredsställelse. Det fanns nämligen fler än han trodde som ägnade världsfrälsare Stalin sin
tillbedjan. De blev morskare senare under kriget och gjorde då vad de kunde för att göra livet surt för
"Vita rosen", som han fick heta.
  LOs pressombudsman Ragnar Casparsson var den som formulerade uppropet för Nationalinsamlingen
för Finland. Han har berättat att Rundqvists förslag vann bifall på många håll: "90 000 människor
uppoffrade fridagen och arbetsinkomsten. Mer än 900 000 kronor skänktes till insamlingen."
Uppgiften ger en tankeställare om penningvärdeförsämringen. En genomsnittlig dagslön i industrin låg
tydligen kring 10 kronor!
  Allt som allt uppgick den ekonomiska hjälpen till Finland till ca 500 miljoner.  Det mesta kom från
staten.  Nationalinsamlingen inbringade 80 miljoner och storföretagens bidrag uppgick till 60 miljoner.

Vid sidan om penninginsamlingar fanns den stora hjälpaktion som organiserades av Centrala
Finlandshjälpen. Det var en rad ideella organisationer som främst på kvinnoinitiativ bildades vid
krigsutbrottet och som med t ex klädinsamlingar, mottagning av evakuerade barn, organiserad
stickning av hjälmskydd och knävärmare gjorde behjärtansvärda insatser.
  Av stor betydelse för Finlands försvarskamp var den hjälp som lämnades i form av krigsmateriel.
Runt om i landet tullades tämligen ogenerat våra beredskapsförråd på bl a ett par hundra
pansarvärnskanoner, 90 000 gevär och 42 miljoner gevärspatroner.
  Gustaf von Platen intervjuade senare i egenskap av redaktör för "Allt i fickformat" den general som
bar ansvaret för Skånes försvar våren 1940. Så här heter det i memoarboken med undertiteln "Lättsinne
i allvarstid":
  - Av pansarvärnskanoner fanns det bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistoler var ett kuriosum
och ytterst få hade någon ammunition till den - svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till
en veckas krigföring.
  Den svenska frivilligkåren i Finland har ibland betecknats som en överklassrörelse. Snarare
representerade dess 8 700 man ett genomsnitt av den manliga befolkningen. De flesta var
industriarbetare, byggjobbare, chaufförer, bönder, studerande osv. 7,6 procent var underofficerare och
stamanställt underbefäl och bara 2,2 procent officerare.
  Den 7 januari kom kårens befälhavare general Ernst Linder och hans stabschef Carl August
Ehrensvärd till Torneå - båda var veteraner från 1918 års finska krig. Efter överläggningar med fält-
marskalk Mannerheim bestämdes att den svenska kåren skulle avlasta förband i Nordfinland.

Det svenska flygförbandet var det som mest intensivt deltog i kriget.  Vid första konfrontationen
förlorades tre plan och en pilot. Vid krigsslutet hade de svenska flygarna skjutit ner tolv sovjetiska
plan.
  De svenska kompanierna var först den 27 februari i sina ställningar.  För deras del blev det bara
stridskänning under två veckor.  Sammanlagt stupade 33 svenska frivilliga. Den 10 mars slog ett
svenskt kompani tillbaka en fientlig styrka 50 stupade ryssar kunde räknas in. Den 13 mars, krigets
sista dag, var de svenska ställningarna under beskjutning. Under krigets sista fem timmar stupade 10
svenskar och sårades 30.
  Sin kraftigaste offensiv satte ryssarna in i februari på Karelska Näset. Vintern var inte längre på
Finlands sida.  Ryska stridsvagnskolonner tog sig obehindrat fram över hårdfrusna sjöar och kärr.
  De allt starkare ryska förbanden trängde nu tillbaka finländarna till allt sämre ställningar. I stridslinjen
hade soldaterna nått gränsen för det uthärdbara, men när Finland skrev på fredstraktaten den 12 mars
var fronten ännu obruten.
  "Marsfreden" i Moskva med dess förlust av Karelen och Hangö fyllde även svenska sinnen med
besvikelse och harm även om lättnaden över att striderna upphört övervägde. Dessutom hade freden
ingalunda avlägsnat det sovjetiska hotet mot Finland.
  Den svenska regeringen gav den 1 april riksdagen en utförlig men kylig redogörelse för sin politik, för
vad som gjorts för att hålla Sverige utanför kriget och förmedla fredskontakter, aktioner som i denna
bok behandlas i Kapitel 3, Marschen mot Marsfreden. Ingenting nämndes om den betydande hjälp som
svenska staten givit Finland och ingenting om de frivilligas insatser.
  Ivar Anderson fronderade mot sin partiledare Gösta Bagge genom att rikta kritik mot hur
frivilligfrågan behandlats, "med kyla och oförståelse".
  - Instämmande från partivänner fick jag inte, men väl tacksamhetsbrev från folk ute i landet som
gillade de erkännsamma orden om de svenska ungdomar som ställt sig i frivilligkårens led.
  Nordens folk skulle dock mycket snart få annat att tänka på. Uppladdningen i södra Östersjön var i
full gång inför Danmarks och Norges härtagning den 9 april.

Jan Linder