Ryska kontraster

När Moskvatidskriften Teleskop 1836 publicerade den ryske författaren Petr Tjaadajevs ’’filosofiska
brev’’ blev uppståndelsen stor i de litterära salongerna. Tjaadajev hävdade att den ryska historien var
steril, att ryssarnas bidrag till den europeiska kulturen var av noll och intet värde och att den enda
räddningen låg i att söka ljuset från väster. Ryssland måste sträva efter att omfatta den västeuropeiska
katolicismen och rationalismen.
  För det ortodoxa Ryssland var utmaningen oerhörd och det var inte underligt att Tjaadajev förklarades
vansinnig och placerades i husarrest. Mot honom mobiliserades hela den slavofila rörelsen, med dess
betoning av den ryska särarten och de högre ryska värdena. Men det fanns även många som delade den
kätterska uppfattningen, att ljuset faktiskt kom från väster. Det stora grälet mellan de slavofila och de
västorienterade kom att dominera mycket av den intellektuella rörelsen under det ryska 1800-talet.
  I centrum av diskussionen fanns den eviga ryska frågan - ’’Vad är Ryssland?’’ - och det är en fråga
som än idag, kanske mer än på länge, söker sitt svar. Mellan dem som menar att Rysslands räddning
ligger i demokrati, marknadsekonomi och rättsstat, och dem som ser dessa idéer som ett främmande
och farligt tankegods finns idag minst lika stor fiendskap som någonsin under 1800-talets gräl.
  Den som vill följa dagens ryska utveckling kan medvetet välja vilket Ryssland man vill se. Man kan
välja att läsa tidningar av typ Izvestija, som bedriver en professionell journalistik av seriöst
västerländskt slag. Alternativet kan man välja att följa tidningar av typ Sovetskaja Rossija, där det
nationalistiska och chauvinistiska budskapet förs fram på ett sätt som mycket påminner om den gamla
sovjetiska journalistiken.

Om man väljer det förra kan man stifta bekantskap med journalister som i god liberal tradition
diskuterar ekonomisk politik eller konstitutionella frågor. I det senare fallet får man se den ryska
regeringen utmålas som en ’’mördarregim’’, president Jeltsins politik brännmärkas som en
’’folkmordspolitik’’, och Internationella valutafonden anklagas för att vilja uppnå ’’en slutgiltig
utrotning av det ryska folket’’.
  Att båda dessa läger trots allt talar om samma land, och skildrar samma händelser, kan ibland vara
svårt att hålla i minnet, och det är därför naturligt att även utländska bedömare av den ryska
utvecklingen så ofta uppvisar så diametralt motsatta bilder av exakt samma händelseförlopp.
  Då all samhällsutveckling med nödvändighet måste vara sammansatt, hänger allt egentligen på vad
den enskilde bedömaren anser vara representativt, respektive vilka värderingar han väljer att lägga på
det man observerar. Då den ryska utvecklingen i synnerhet också har en tendens att provocera ett starkt
känsloengagemang, tenderar bedömningar av denna utveckling att tecknas i skarpare konturer än vad
som annars vore vanligt.

För den som gärna vill teckna en positiv bild av den ryska utvecklingen, och som värjer sig mot
uppfattningen av det ryska systemskiftet som en från första början misslyckad politik, finns en hel del
stöd att hämta - det är inte särskilt svårt att låta sig övertygas om att det värsta nu är över, att både
demokrati och marknadsekonomi har kommit till Ryssland för att stanna.
  Man kan peka på att merparten av de gamla hindren mot privat företagsamhet har avlägsnats och att
det finns en dynamisk privat sektor som inte till fullo representeras i den officiella statistiken. Den
ryska fondbörsen ökade under 1996 med hela 127 procent och uppgången fortsätter under 1997, om än
inte lika starkt. Utländska placerare har äntligen fått upp ögonen för ryska placeringar, och står nu i kö
för både aktier och statspapper. Ryssland har dessutom, för första gången sedan Lenin vägrade erkänna
den tsarryska utlandsskulden, lyckats låna upp pengar kommersiellt, på Eurobondmarknaden, vilket
antyder starkt förtroende från utlandet.
  Man kan också peka på att de tidigare slutna gränserna har öppnats, att ryska företag blir allt mer
integrerade i världshandeln och att allt fler av de gamla planekonomiska kolosserna börjar anpassa sig
till ett marknadsekonomiskt beteende. Det tidigare så vildvuxna banksystemet håller på att saneras och
den låga inflationen har skapat förutsättningar för ekonomisk stabilitet.
  Fattigdomen är visserligen utbredd, men det är en nödvändig konsekvens av övergången till
marknadsekonomi, som snart nog kommer att lindras. Även den utbredda kriminaliteten kommer att
bringas under kontroll, i takt med att de nya rövarbaronerna inser att de behöver ett statligt
rättsmaskineri för att trygga sina egna förmögenheter.

Som kronan på verket kommer dessutom att den ryska bruttonationalprodukten, efter att ha fallit
dramatiskt under hela systemskiftesperioden, under början av 1997 visade ett första tecken på att
stabiliseras. För januari-februari 1997 visades faktiskt en tillväxt om 0,5 procent, jämfört med samma
period föregående år. Vad finns det då egentligen anledningar till den ständigt förekommande
pessimismen om Ryssland? Låt oss börja om igen, och se på samma företeelser ur ett något annorlunda
perspektiv.
  Det är visserligen sant att många av de gamla hindren mot privat företagande har avlägsnats, men det
som har vuxit fram i stället har inte stor likhet med det vi brukar uppfatta som marknadsekonomi. Det
stora inslaget av brottslighet och den stora osäkerheten kring regeringens fortsatta ekonomiska politik
har skapat en företagskultur som är extremt kortsiktig.
  Det tydligaste tecknet på detta är att investeringarna i den ryska ekonomin har reducerats till en
fjärdedel av nivån före systemskiftet, vilket kommer att få mycket allvarliga långsiktiga konsekvenser,
främst i form av förslitning av det befintliga kapitalet, men också i termer av en ökande teknologisk
eftersläpning. Det finns tyvärr mycken sanning i de anklagelser som ofta förs fram av den ryska
oppositionen, att den ryska ekonomin är på väg att förvandlas till en råvarukoloni åt
marknadsekonomierna i väst.
  Beträffande fondbörsen och de finansiella marknaderna är det visserligen sant att här pågår en snabb
uppbyggnad av det humankapital och den finansiella infrastruktur som är nödvändigt för en fungerande
marknadsekonomi, men det är i relation till den övriga ryska ekonomin fortfarande fråga om marginella
fenomen. Även om omsättningen på den ryska fondbörsen har ökat starkt, är det fortfarande fråga om
handel som motsvarar bara några procent av omsättningen på Stockholmsbörsen, och det är bara en
handfull ryska företag som det hela tiden talas om, främst giganterna inom olje- och gassektorn, alltså
just råvaruföretag.
 

Till historien om den starka utveck-lingen på de finansiella marknaderna skall dessutom fogas att den
ryska staten nästan helt dominerar dessa marknader, med upplåning för att finansiera sitt
budgetunderskott. Effekten av att staten tidvis har tvingats betala ren fantasiavkastning på sina
obligationer (som mest 280 procent) har blivit att företagssektorn nästan helt har trängts undan, vilket
fördjupar investeringskrisen.
  Anledningen till de bestående budgetunderskotten är förknippad med den allt sämre förmågan att
driva in skatt som i sin tur förklaras av att den utbredda korruptionen gör det möjligt för alla de som
borde kunna betala skatt att få skattebefrielser eller att helt enkelt strunta i att betala varken skatter eller
löner. Den ryska staten håller i detta avseende bokstavligt talat på att avveckla sig själv, vilket kommer
att få omfattande konsekvenser för exempelvis rättssystem och krigsmakt, samt för de numera i stort
sett obefintliga sociala skyddsnäten.
  Att den ryska ekonomin har öppnats för omvärlden är självfallet i princip positivt, men givet
korruptionen och den allmänna rättslösheten har konsekvenserna blivit starkt negativa. Under
systemskiftesåren har kapitalflykten (via allehanda hel- eller halvkriminella transaktioner) uppgått till
mellan 100 och 400 miljarder dollar, beroende av vem man frågar. (Den övre gränsen torde ligga
närmare sanningen än den nedre.) Under samma tid har utländska företag tillsammans investerat
mindre än 15 miljarder dollar i Ryssland. Skillnaden mellan dessa båda kapitalflöden säger en hel del
om marknadens värdering av den ryska ekonomins långsiktiga prognos.
  Även om det faktiskt skulle vara sant att Rysslands BNP i början av 1997 visade positiv tillväxt,
vilket inte är helt övertygande, skall detta ses mot bakgrund av ett fall på runt 50 procent under de
tidigare fem åren. Detta är den största fredstida ekonomiska nedgång som någonsin har registrerats i en
ekonomi av någorlunda storlek. De framtida konsekvenserna måste ses mot just denna bakgrund.

Att söka bortförklara den omfattan-de fattigdomen, och den allmänna sociala misären är också en
tveksam sysselsättning. Det ryska folket har förvisso visat en förbluffande tålighet, men det innebär
inte att de förutsebara konsekvenserna har uteblivit. Den starkt ökade dödligheten (plus 60 procent för
arbetsföra män) har inte bara lett till sjunkande medellivslängd utan också till en absolut
befolkningsminskning på flera miljoner. Under 1996 var den naturliga befolkningstillväxten (antal
födda minus antal döda) närmare 900 000 back!
  Det finns demografiska prognoser som talar om fortsatt minskning under ett par decennier på runt en
miljon om året, vilket, då det främst är arbetsföra män som dör och barn som inte föds, kommer att leda
till en gravt demografiskt deformerad befolkning: få barn, få arbetsföra män, många gamla kvinnor.
  Det är prognoser av detta slag som ligger till grund för den ryska oppositionens utmålning av den
ryska regeringen som en ’’folkmordsregim’’ och för anklagelser mot Internationella valutafonden för
att ha denna ’’slutgiltiga utrotning av den ryska befolkningen’’ som målsättning.
  Om de nya makthavare, som någon dag kommer att efterträda president Jeltsin, hämtas ur kretsar som
hyser attityder av detta slag kommer relationerna mellan Ryssland och väst att bli mycket ansträngda,
för att inte säga öppet fientliga. Det är mycket olustigt men tyvärr också mycket realistisk
framtidsutsikt.

Stefan Hedlund

Stefan Hedlund är knuten till Institutuionen för östeuropastudier vid Uppsala Universitet