Vårt IT-samhälle har en infrastruktur som är lika lätt
att se från utsidan som ett järnvägsnät
eller ett vägnät. Vårt land är mycket datortätt
och efter det kalla kriget har vårt samhälle
övergett tanken på manuella nödsystem och förlitar
sig alltmer på datorer. I-bomben innebär
att man attackerar våra centrala datasystem i ett enda stort
anfall. Med stor sannolikhet
kommer man att lyckas.
Debatten har ofta handlat om en hacker med en hemmadator, mer
sällan om en stat som
satsat miljarder på att bygga upp kunskap och kapacitet. Om man
avstår från några
stridsvagnar kan man attackera ett västeuropeiskt lands IT-infrastruktur
så att det faller
minst 100 år tillbaka under en månad. Rent ekonomiskt.
Detta kräver givetvis en längre
förberedelsetid.
Jag tror inte Försvarsmakten kan hantera detta ensam. Och egentligen
är Försvarsmakten
underordnad eftersom den får enbart åse något istället
för att agera. USA med flera länder
bygger nu upp permanenta forskningsavdelningar som länkas till
IT-industri, forskning och
internt säkerhetsarbete inom samhället.
Dessa forskningsgrupper struktureras som reguljära förband
med namn som
underrättelsebrigader och bataljoner. Detta har inget med våra
telekrigsförband att göra som
är signalstörande och signalbearbetande. En UndBrig av USA-snitt
kommer att understödja
den politiska beslutsprocessen och militära med fredstida informationsinsamling,
analys och
förberedelse till anfall.
I skymningsläge kan den få till uppgift att störa
infrastrukturen och skapa förvirring i ett
motståndarland. I krigsläge fortsätter upptrappningen
med förstörelse av system,
modifiering av system för att förstöra trovärdigheten
och desinformation i mottagarlandet.
Det finns en folkrättslig aspekt att verkan riktas mot
samhället i dess helhet men det är fel,
det kan jag som jurist säga, eftersom målsättningen
är att bryta dess anfallskraft och den
riktar sig mot militärindustriella och strategiska mål.
Folk lider mindre av att pendeltågen
inte kan gå p g a brist på elektricitet än att hela
förorten bombas för att förstöra spåret. Så
enkelt är det utan decimaler.
Min lösning är att vi skapar våra egna informationskrigsförband.
Inte med fast anställda utan
med i huvudsak reservofficerare från näringslivet med god
kunskap om säkerhetsinformatik
och kommunikationssäkerhet, kompletterar detta med en fredstidsforskande
kärna på FOA
och KTH samt högst två militärer att sköta krigsplanläggning
och avrapportering till
Försvarsmakten. Då har vi löst en del av problemet.
Vi är på gång. Förbandet behöver
i fred övas och det kan ske på FOA. Anläggningar för
förbandet kan krigsplaceras och ianspråktas vid IT-företag.
Det blir gamla tiders BRB i ny
datatappning. I och med att försvarsstriden kommer att föras
vid olika fasta
dataanläggningar måste dessa omprioriteras inom ramen för
Försvarsområdets
krigsplanläggning. Vid behov kan hela avdelningar i civila högteknologiföretag
krigsplaceras
i deras befattningar.
Detta är billigt och effektivt. Riskerna för fienden
ökar dramatiskt. Och vi får jobba i den
miljö vi trivs bäst. Att göra underverk utan resurser.
För vem vet, när skymningsläget
kommer, kanske det är motståndarens samhälle som imploderar?
Jan Källberg
Reservofficer
Livregementets Grenadjärer