Symbolen för operation Gränsland, ett tygmärke för bombarjackan, ett bevis för att man
varit med om något - och orkat.
Att sända problemungdom på boxningskurs i USA visade sig
inte vara någon bra metod att
åstadkomma social rehabilitering.
Betydligt bättre har försvarsmakten lyckats med ett par
ungdomskurser, där målet var att
göra hyggligt folk av värstingar.
På Ing 1 ledde major Allan Sooman nyligen en grupp av
femton pojkar i åldrarna 15 - 19 år,
utvalda av polis och socialtjänst, som gnuggades i två hårda
dygn på övningsområdet. Även
en grupp av tio flickor utsattes för liknande behandling, dock
endast under ett dygn.
Det handlade bland annat om att ta sig fram i svår
terräng, även under mörker, att hjälpa
varandra nedför stup och bygga bro över gungfly.
- Avsikten var att få bort ungdomarna från gatans
miljö, visa att det finns något annat och
lära dem att fungera i grupp, säger major Sooman, som
uppenbarligen lyckades bibringa
problembarnen en hel del att tänka på under den korta tiden,
åtminstone att döma av hur en
av deltagarna summerade sina erfarenheter:
- Hade vi haft riktiga föräldrar hade vi inte haft
några värstingar.
Antagligen en gamska riktig analys. Enligt polis och
socialtjänst har ungdomarna visat en
helt annan attityd efter kursen och bedöms inte längre befinna
sig i det sociala riskområdet.
Tyvärr blir det ingen fortsättning på Ing 1, eftersom
förbandet läggs ner.
Symbolen för operation Gränsland, ett tygmärke för
bombarjackan, ett bevis för att man
varit med om något - och orkat.
Mycket goda erfarenheter noterades också efter
ungdomsprojektet Gränsland, som militär
och polis gemensamt genomförde vid K 1 i Stockholm under våren
1995.
Benämningen Gränsland alluderade på att man prövade något
nytt samt att man under vissa
övningar rent fysiskt befann sig i gränslandet mellan Norge och
Sverige. Och möjligen fick
också deltagarna tillfälle att testa egna gränser, fysiska och
andra.
Ledare för projektet Gränsland var major Per-Erik
Laksjö, K 1.
Om projektet finns bland annat en redovisning i ett
specialarbete vid Polishögskolan,
vårterminen 1996, av polisaspiranten Anders Pettersson, som
även medverkade som
instruktör.
I den nämnda redovisningen beskrivs projektets bakgrund
på följande sätt:
’’Initiativet till projektet kom ursprungligen
från tidigare ÖB Bengt Gustafsson och Anders
Carlberg, Fryshuset. Deras idé var att utnyttja Försvarets
instruktörer och resurser och
använda dessa på s k ’problemungdom’ för att på så
sätt kunna ge dessa alternativa
förebilder och kanske i viss mån nya värdringar.
Försvaret fick samtidigt en möjlighet att väcka
intresse för försvarsutbildning hos dessa
ungdomar samt även att profilera sig för samhället i övrigt
som en ’ny’ tillgång i
utbildningssektorn.’’
Det officiella uppdraget formulerades enligt följande:
’’Att genom en utbildning vid Försvarsmakten
visa dessa ungdomar vilka värden som vår
Försvarsmakt står för. Att med våra instruktörer få utgöra
alternativa förebilder för dessa ungdomar.
Genom ett aktivt friluftsliv stärka ungdomarnas fysiska hälsa
samt att göra dem så intresserade för
Försvarsmaktens utbildning att de strävar efter att få
genomföra en ordinär värnpliktstjänstgöring.’’
(Rapport K1, Mj Per-Erik Laksjö 95-06-12)
Villkoren som formulerades var att ingen strids- eller
vapenutbildning fick förekomma. Som
målgrupp hade man tänkt sig 30 - 40
’’skinheads’’ från Stockholm i åldern 15 -
20 år.
Eftersom projektet kom att omfatta 8 veckoslut beslöt man sig
för att lägga upp lika många
målbilder som skulle utgöra teman för varje veckoslut. Syftet
med detta var både att
strukturera upp projektet och samtidigt ge ungdomarna en
’’kick’’ att ansluta sig till- och
kvarstanna i projektet.
• hopphindret - att på K1 få prova på att rida, sadla,
tränsa m m
• fallskärmshopparen - att genomföra ett tandemhopp i
fallskärm från 4 000 m höjd
• motorcykelföraren - att på I1:s terrängbana föra en av
försvarets motorcyklar
• seglaren - att få segla i skärgården på en stor
segelbåt
• fjällvandraren - att genomföra en fjällmarsch till fots
• klättraren - att få utbildning i friklättring och att
prova detta på en klättervägg
• fjälltoppen - att genomföra en fjällmarsch på skidor
och bo på en fjälltopp
• dykaren - att få viss utbildning i sportdykning och få
genomföra ett ’’bassängdyk’’
Efter ett informationsmöte och en intresseanmälan blev
antalet uttagna till projektet 27 st
fördelade på 22 killar och 5 tjejer, alla med anknytning till
Fryshuset. Samtliga deltagare fick
fylla i en anmälan där de förband sig att deltaga vid alla
övningstillfällen som ingick i
projektet. Senare fick man även skriva på ett kontrakt där man
bl a förband sig att lyda order
och att komma i tid.
Då projektet avslutades hade antalet deltagare sjunkit
till 19 st, 15 killar och 4 tjejer.
Avhoppen berodde på bristande intresse och i enstaka fall på
sjukdom. Genomsnittsåldern
hos deltagarna var 17 år och de flesta kom från förorter
söder om Stockholm. De flesta gick
fortfarande i gymnasiet, huvudsakligen på teoretiska linjer.
Programmet för de åtta veckosluten hade tonvikten lagd på
praktiska moment, föregångna
av teoretiska instruktioner och förklaring av
övningsändamålet. Styrketest, vallning och
tillpassning av skidor, fjäll-vinterlära, skidmarsch,
grundläggande Mc-utbildning,
matlagning, friklättring, dressintrampning, ridning, dykning och
segling var saker som
deltagarna fick pröva på.
Här några intryck från den första övningshelgen,
citerat ur projektredovisningen:
’’Samling i valvet kl 18.00. 22 killar och 5
tjejer, samtliga klädda i bombarjackor och jeans och
med grova kängor på fötterna. De flesta av killarna var mycket
korthåriga och några av dem
bar s k lokförarmössor. Några av deltagarna kände varandra
sedan tidigare och vissa
ledarstrukturer var därmed redan klara. Stämningen var av
naturliga skäl något dämpad.
Upprop och materieluthämtning och efter kortfattade
instruktioner ombyte till uniform
m/59 och försvarets gummikängor. Tjejerna var betydligt
snabbare att lösa uppgifterna.
Samtliga civila persedlar låstes in och hädanefter gällde
försvarets materiel.
Därefter följde busstransport till I1:s övningsfält
utanför Kungsängen där vi inkvarterades i
Sundby repövningsläger. Efter inkvartering följde en teoretisk
genomgång av projektet.
- - -
Genomgången avslutades med att grupperna själva fick utse
gruppchefer varvid kaos utbröt.
De starkaste ledarna sedan tidigare utsågs av kamraterna, andra
utsåg sig själva. Efter
’maktkampen’ avslutades genomgången. Chefen för
daggruppen bad om att få bli väckt
tidigare, vilket tydde på att man redan tog sina uppgifter på
allvar. Kvällen avslutades med
korvgrillning.
 |
Tältresning i mörker visade sig v ara en ganska
svår, men nyttig och gemenskapsbefrämjande övning. Foto: Per-Erik Laksjö |
Lördagen den 28/1
Reveljen gick 07.30, då hade daggruppen redan varit uppe en
halvtimme och frenetisk
städning pågick. På dagsprogrammet stod Coopertest-löpning
(ett konditionstest där syftet är
att genom upprepade test påvisa en förbättring i kondition och
syreupptagningsförmåga).
Efter lunch övade man gruppvis tältresning av
försvarets 20-mannatält. En övning som
kräver en stark chef och tydlig kommunikation inom gruppen. Två
decimeter snö och tio
minusgrader gjorde inte övningen lättare. Ett annat problem var
att känna igen kamraterna
med fältmössan på vilket skapade en del förvirring (för att
inte tala om komiska situationer).
Efterhand stegrades övningen med tävlingar grupperna emellan.
Två av fyra utsedda
gruppchefer föll tillbaka för andra mer praktiska och
genomdrivande. En tredje gruppchef
utsåg en ’VD’ som kunde få jobbet gjort utan att
gruppchefens ledarskap hotades.
Övningen avslutades med tältresning med ögonbindel
vilket ställde ännu högre krav på
ledarskapet och kommunikationen inom grupperna.
På kvällen hade man självpresentation. Alla satt i en
stor ring och man fick berätta lite om
sin ålder och bakgrund samt bra och dåliga egenskaper, ännu en
övning man hämtat från
UGL. Man fick även redogöra för sina förväntningar på
projektet.
Kvällen avslutades med fältbastu och
’snörullning’ på finskt manér.
 |
Skönt att pusta ut i egenhändigt rest
skärmskydd efter en marsch, som tog mer på kondisen än att släntra omkring på gatorna i stan! Foto: Per-Erik Laksjö |
Söndagen den 29/1
Förläggningen bröts och man återgick till K1 för att stifta
första bekantskapen med hästarna.
Halva styrkan hade grundläggande sjukvårdsutbildning med
framstupa sidoläge, ventilering
och förbandsläggning medan den andra halvan fick lära sig att
sadla, tränsa, rykta och kratsa
hovar. Uttrycket ’skräckblandad förtjusning’ fick en
ny betydelse då deltagarna skulle öva
själva. Eftermiddagens sista övning var ett kort ridpass med
skritt och trav med en instruktör
som höll i hästen.’’
Korum på fjällvidden hade knappast någon av
"skinnskallarn" drömt om att uppleva.
Men det blev ett ytterligare plus till övningarna i
"Gränsland". Foto: Per-Erik Laksjö.
De följande veckosluten fullföljdes på liknande sätt, med
den specialhandledning som de
olika övningsändamålen ställde krav på. Under
fjällmarschövningen hade man även, under
ledning av en militärpastor, lagt in ett militärt korum på
kvällen. Det blev mycket uppskattat.
Den 20 maj var det avrustning och högtidlig avslutning
på kaserngården, musik av
dragontrumpetarkåren och tal av K 1-chefen, överstelöjtnant L.
O. Nilsson. Alla
kursdeltagarna fick ett tygmärke med texten Gränsland, att
bäras på bombarjackan om man
så ville, eller kanske rentav bevaras som ett värdefullt minne
av minnesvärda veckoslut.
Kursdeltagarna, ’’skinnskallarna’’, som de
föredrog att kalla sig, hade låtit göra ölglas med
text till samtliga instruktörer.
En hel del erfarenheter kunde noteras efter kursen. Vi citerar
ur projektredovisningen:
’’Då skinnskallarna inledningsvis kom till K 1
var de reserverade och höll sig inom de
strukturer som redan var etablerade inom gruppen. Jargongen inom
gruppen var stundtals
rå, framför allt mot tjejerna, som man ofta kallade för
’horor’ och som hade en tillbakadragen
position inom gruppen. Flera av killarna befann sig också i
gruppens utkanter och deras
åsikter, i den mån de uttrycktes, värderades betydligt lägre.
Man hade också en avvaktande
attityd mot projektet och dess instruktörer.
Det fanns en genomgående tendens att endast lita till sig
själv och att främst se till sin egen
bekvämlighet. Under projektets gång kom denna attityd stegvis
att förändras.
Eftersom den verksamhet man genomförde var i huvudsak ny
för deltagarna upptäckte en
del av dem nya talanger hos sig själva och i samband med detta
fick man nu en ny och mer
respekterad plats inom gruppen. Den nya positionen innebar i sin
tur att den ’nyupphöjde’
engagerade sig mer i och tog mer ansvar för gruppen. Detta ledde
till att många ’outsiders’
plötsligt fick starka positioner inom gruppen och eftersom
tjejerna överlag var något mer
mogna än huvuddelen av killarna var de bland de första att ta
klivet fram i gruppen. De kom
därefter att mötas med en helt annan respekt eftersom många av
killarna var tvungna att be
tjejerna om råd och hjälp. I samband med detta försvann också
de tillmälen som tidigare
använts. Symptomatiskt för ovanstående resonemang var att de
som hoppade av projektet
utan laga förfall tillhörde den ’hårda kärnan’ och
hade följaktligen mest att förlora då de inte
kunde leva upp till de nya krav som ställdes på dem.
Efterhand som projektet fortgick kunde man även märka en
ökad sammanhållning inom
grupperna och att man snabbt tog lärdom av de erfarenheter man
gjorde. Många av de
militära övningarna som t ex tältresning och båtpaddling är,
utöver de rent praktiska
aspekterna också utmärkta övningar i kommunikation och
samverkan. Det var inte alltid
övningsdeltagarna lade märke till dessa effekter förrän
långt senare, vissa kanske aldrig, men
samtliga kom snart att använda sig av de lärdomar som gjorts.
Man började även se bortom
sina egna behov och hjälpa de kamrater som hade det motigt.
Sjukvårds- och
köldskadeövningarna spelade här en central roll då det
gällde att uppmärksamma
kamraternas välbefinnande.
Allteftersom man fann sig tillrätta och blev säkrare på
sin egen roll blev deltagarna mer utåtvända och
började söka kontakt med instruktörerna i större
utsträckning. Snart framfördes också önskemål om
mer tid för fri samvaro för att kunna smälta upplevelserna och
’snacka lite skit’. Då projektet
avslutades hade deltagarna en betydligt mera respektfylld
inställning till kamraterna och deras
kunnande. Det fanns också en slags gemenskap baserad på de
strapatser man genomlidit tillsammans.
Man hade även etablerat en god kontakt med instruktörerna och
den avvaktande attityd som
förekommit i inledningen av projektet var nu helt
försvunnen.’’
Högtidlig avslutning, med musik av Dragontrumpeterna och
utdeling av väl tillkäpat bevis på
att man varit med i "Gränsland". Foto: Per-Erik
Laksjö.