Nedrustningen

Försvarsbeslutet 1996, som ÖB uttryckt sin förtjusning över, innebär en så omfattande
nedrustning att Sveriges förmåga att motstå ett kuppartat företag (det enda rimliga hotet f n)
mot landet allvarligt kan ifrågasättas. Beslutet har av många jämförts med nedrustningen
1925, som ju 15 år senare skulle visa sig försätta landet i en högst allvarlig situation.
  Det finns emellertid vissa skillnader. Någon kvalitativ upprustning av den nedskurna
armén ägde inte rum omedelbart efter 1925 års försvarsbeslut. Först 1936 påbörjades en högst
blygsam ’’återtagning’’ och det skulle ta 10 år (!) av intensiv verksamhet innan denna
genomförts.

  Det senaste försvarsbeslutet innebär trots allt en fortsatt utveckling och modernisering av
arméns brigader. Eldkraften, rörligheten och skyddet förbättras avsevärt genom
anskaffningen av nya stridsvagnar och andra stridsfordon. Brigadernas ledningsförmåga
förbättras och möjligheterna att genomföra strid i mörker höjs, främst vid de brigader som
tillförs strv 121/122 och strf 90.
  Genom att optionen på ytterligare 90 strv 122 inte utlöstes kan inte MekB 18 på Gotland
tillföras moderna stridsvagnar och en bataljon vid MekB 8 måste vakantsättas. Det är en
betänklig svaghet i synnerhet som ett ’’återtagande’’ inte ens ifrågasätts. ’’Särskilda åtgärder’’
måste vidtagas, vad det nu kan innebära.
  Bristen på pansrat bandgående artilleri vid de mekaniserade bataljonerna är ett allvarligt
handikap. När över 1000 MT-LB-vagnar anskaffades från Tyskland ingick 228 av typ 281, en
15-tonsvagn med en 122 mm kanon. Alla dessa skulle skrotas och gå till Sverige som
reservdelar. Man frågar sig om dessa vagnar inte kunde ha ombeväpnats med vår 10,5 cm
haubits och satts in som bataljonsartilleri. Det hade räckt med 108 vagnar för att förse
samtliga mekbrig med bataljonsartilleri (ett haubitskompani/bataljon) och det hade ändå
blivit en del över till reservdelar.
  De mekaniserade bataljonerna saknar fortfarande pansrade spaningsfordon. Det djärva
uppträdande, som brukar känneteckna våra spaningsplutoner, kommer nog att få ett raskt
och blodigt slut vid den första konfrontationen med en BRDM eller liknande pansarfordon
bakom nästa vägkrök. Spaningssoldaternas tacksamhet för våra riksdagsmäns spariver torde
därvid inte vara överdrivet stor.
  Den strategiska tanken bakom vakantsättande av den fjärde bataljonen vid IB 2, IB 12, IB 16
och MekB 8 är svår att förstå. Det enda rimliga hotet i nuvarande läge är ett strategiskt
överfall och detta riktar sig av uppenbara orsaker mot mellersta eller södra Sverige. Det vore
mot den bakgrunden mera förnuftigt att vakantsätta den fjärde bataljonen vid
norrlandsförbanden.
  Det är lika svårt att förstå ledningens ovilja att lägga ner förband i Norrland i stället för att
satsa på de mera folkrika områdena i mellersta och södra Sverige. Vi har ingen stående armé,
vi har en värnpliktsarmé, som är beroende av en snabb och ostörd mobilisering. Den
inneliggande årsklassen av rekryter har inget stridsvärde med undantag för den korta tid, då
utbildningen är i det närmaste avslutad.
  I en krigssituation torde sålunda det viktigaste momentet i vår överlevnad som fri nation
vara mobiliseringen. Det finns visserligen i AR del 2 ett kapitel med rubriken ’’Strid innan
mobiliseringen är genomförd’’, men utgången av en sådan desperat strid torde vara minst
sagt oviss.

  Förutsättningen för en snabb mobilisering är korta resvägar, vilket betyder att förbanden bör
rekryteras, utbildas och mobiliseras inom områden med tillräckligt befolkningsunderlag för
uppsättande av brigadförband. I södra och mellersta Sverige finns sådant underlag, i
Norrland finns det inte. Om Norrland, som inte är primärt hotat, behöver tillföras
förstärkningar, skall detta självfallet ske i form av operativa förband och inte med obeväpnade
civilpersoner!
  Man räknar med att fyra brigader skall utrustas för strid under vinterförhållanden i
norrlandsmiljö. Det är också ett märkligt beslut. Det innebär att två tredjedelar av armén inte
skulle vara fullt användbar under sådana förhållanden. Det borde vara en självklarhet att
arméns alla förband skall kunna uppträda överallt under alla förhållanden.
  Större är inte armén!

Bo Forsman