Det är betecknande för rysk politik, att inte betrakta avtal
och löften som giltiga, när man inte
längre behöver dem eller de börjar att bli obekväma.
Förhållandet är inte ovanligt i politik i
allmänhet, men vad ryssarna beträffar har det satts i system.
Peter den store innehade väl på
sin tid världsmästerskapet i brutna avtal, men han var i
det avseendet ingen nydanare, han
endast fullföljde månghundraåriga ryska traditioner.
Vi skall därför inte inbilla oss att några år
av försök att införa demokrati i Ryssland, skulle
ha ändrat på rysk mentalitet. Men vi västerlänningar,
inte minst vi svenskar, har haft en
benägenhet att tro rysk ledning, tsaristisk eller sovjetisk, om
gott i alla väder. På så sätt har vi
t ex låtit lura oss att överlämna oskyldiga människor
till ryska myndigheter i tron att löften
om mänsklig behandling skulle infrias. Skräckexempel är
’’Operation Cossak’’, varvid
engelsmännen lämnade ut en kosackdivision jämte kvinnor
och barn till sovjetarmén i
Österrike 1945 och samma års utlämning av balterna
här i Sverige.
Allt man hör om Ryssland är sant, har det sagts. Allt gott
är sant, allt ont är sant. Ryssland är
en sådan enorm samling av kontraster att det är förvirrande
för en iakttagare och svårt att få
en riktig bild. Det märks nu mer än någonsin, när
vi nu, efter alla dessa år av dold
verksamhet bakom järnridån, får se den gå upp
avslöjande det kommunistiska systemet i
hela dess falskhet. Kontrasterna mellan nyrika maffiabossar och strävsamma
småmänniskor
är enorma, liksom skillnaden i teknisk utveckling av t ex kärnvapen
och stridsfordon kontra
konsumtionsvaror.
Vi måste inse att Ryssland är ett samhälle,
som länge präglats av sin stela grekisk-ortodoxa
tro, sina auktoritära mongoliska maktbegrepp och senare sin sovjetiska
dubbelmoral. I
Ryssland har alltid makt gått före rätt, ett rättssamhälle
av västerländsk typ har aldrig funnits
i öster och finns inte nu heller.
Försök till reformer har gjorts förut, men alla
sådana försök har bara varit en kopiering av
västerlandet och aldrig trängt in på djupet, de sociala
förutsättningarna har saknats. Nu tror
vi västerlänningar att de grundläggande strukturerna
i Ryssland ska kunna förändras snabbt
och med enkla medel. Privatisering och avnationalisering av statlig
egendom tillsammans
med västerländsk kapitalism skulle snart ge Ryssland och
dess förra satellitstater en fri
marknadsekonomi. Öst skulle bli som väst. Politiker och journalister
har glatt sig åt att
Ryssland lämnar sovjetsystemet och återgår till det
gamla, man har välkomnat ryssarna
tillbaka i den europeiska gemenskapen. Men öst blir aldrig väst.
Medan vi hoppas på
framsteg i Ryssland, försämras i själva verket läget
för varje dag som går.
Att vi inte inser det beror på våra statsmäns
historielöshet. Det är inte konstigt att ryssarna
kan sin historia dåligt, indoktrinerade av en stelbent marxism
i mer än 70 år, men att våra
ledare uppvisar en sådan brist på historiekunskap är
betänkligt.
Ryssarna eller åtminstone deras ledare har alltid känt sig
som bärare av en mission för
Europas ’’betryckta’’ folk. Detta gäller inte endast sov-jetregimen
med sin världskommunism
utan även tidigare härskare, tsarerna, gentemot Napoleon
eller tyske kejsaren. Ryssarna
skulle t ex också komma som befriare till Balkans förtryckta
folk. Stundom har denna strävan
inte varit så tydligt märkbar, som t ex just nu, men ryska
ambitioner i den riktningen skall
inte underskattas. Från den ortodoxa kyrkan har man insupit tanken
att ryssarna är Guds
utvalda folk, en hybris som ryssarna delar med det israeliska folket
och en källa till mycket
ont.
Den analys som Lennart B:son Uller gjorde i en ledare i nr 1/1996
var klarläggande. De
ryska ambitionerna har ofta varit väl dolda av politiska rökslöjor
och värdelösa avtal, men
alltid varit expansiva och realistiska. Vi har i gengäld oftast
inte kunnat genomskåda syftet
och inte sett realistiskt på rysk utrikespolitik. Det mest belysande
exemplet är härvidlag
Roosvelts och Churchills flathet inför Stalins cyniska politik
under andra världskriget.
Vi har varit och är så orealistiska i vår syn
på rysk militärpolitisk utveckling att vi tror att
krigsrisken för vår del är obefintlig bara för
att Ryssland för tillfället har inrikespolitiska
problem. Sådana kan vara snabbt övergående och blicken
kan utan varsel riktas mot
plausibla utvecklingsmöjligheter i grannskapet.
Vi måste försöka blicka in i framtiden och inte till
den närmast överskådliga tiden. Vad kan
utvecklas ur den nuvarande ’’stora oredan’’ i Ryssland? Alla drömmar
om samexistens måste
vika för en realistisk syn på ryska ledare. Boris Jeltsins
planer och mål kan vara nog så
intressanta, men på kort sikt. Vi behöver göra en analys
av framtida faktorer, d v s ledare och
deras planer som kan förväntas i framtiden. Kommer den ryska
politiken att inriktas i en ny
riktning eller kommer man i fortsättningen att försöka
återta kontrollen över områden som
gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning? Behandlingen
av utbrytarrepubliken
Tjetjenien tyder närmast på det senare, liksom attityden
vid umgänget med Vitryssland och
Ukraina.
Det finns ingen anledning att vänta sig ett nytt beteende
från Rysslands sida i
utrikespolitiska frågor än det som landet traditionellt
intagit - expansion i alla riktningar,
företrädesvis den västliga. Låt oss ha den bilden
klar för oss, när vi umgås med de baltiska
staterna och när vi planlägger vårt försvar. Allt
annat är önsketänkande.
Bo Forsman