BÖCKER

Sköt svensk polis den tyske desertören?

Eivind Heide, vilken som gymnasist i Trondheim deltog i motståndsrörelsen och sedermera
varit personalvårdsofficer i norska armén och är en känd författare i Norge, har i ett 20-tal år
forskat med att försöka klarlägga deserteringar från tyska armén i Norge, företrädesvis till
Sverige. Han har tidigare utgett böcker i ämnet. Den nu föreliggande är en förkortad upplaga
av den licentiatavhandling han framlade 1990-91. Han är också författare till en lång rad
skönlitterära och samhällsvetenskapliga böcker.
  Ur svensk synpunkt är hans forskning av stort intresse på grund av att svenska institutioner,
inte minst svenska gränspolisen, försvaret och flyktingomhändertagandet synas, liksom hur
arkiveringen av handlingar på dessa områden fungerat. Många svårförståeliga händelser och
åtgärder blottas.
  Verket, som är illustrerat, behandlar inledningsvis definitionen av en desertör och dennes
rättsliga ställning i internationell lag, ger exempel på den psykologiska krigföringen mot
tyska soldater i Norge samt en inblick i hur dessa hade det i Norge. Svensk lag och praxis
behandlas i ett kapitel och exempel på avvisning av soldatflyktingar i ett annat.
  Huvuddelen av bokens ca 75 sidor ägnas åt olika flyktfall, deras öde och ofta deras
kamraters eller anhörigas. En rad exempel visar, att någon konsekvens i behandlingen
ingalunda förekom, varken i Sverige eller för dem, som blev återsända till den tyska
rättskipningen, där i princip en desertör skulle dömas till döden, vilket dock inte alltid blev
fallet. Fronttjänst kunde bli följden t ex.

Det i svensk-norska gränstrakterna välkända flyktingfallet Willi Jutzi, som t o m ’’adopterats’’
av någon ’’freds’’-organisation, har Heide utrett i detalj. Fallet har många aspekter. En kort
redovisning av detta fall får stå som modell här.
  Den tyske fältväbeln (fanjunkaren) vid tyska Luftwaffe rymde till Sverige men sköts vid
flyktförsök - med stor säkerhet - av svensk polis. Han hade fru och barn i München och var
egentligen, som många i 400 000-mannastyrkan i Norge knappast ’’soldat’’ i den vanliga
bemärkelsen. Han kan närmast betecknas som chef för bl a klädförråd /depot/ på ett flygfält,
Gardermoen. Han var en stilig karl och hade tydligen såväl god tid som intresse för att
umgås med civila, särskilt kvinnor. Han påstods vara antinazistisk och skulle enligt uppgift
ha tvingats skilja sig från sin fru därför. Hans fru, som för övrigt inte fick någon pension efter
honom på grund av hans flykt, kände inte till någon skilsmässa.
  Han lär ha varit generös med att förse sina norska vänner med prylar från förråd han
förvaltade och umgicks gärna med norrmän. Hans fru påstod senare i brev, då hon sökte
pension, att Jutsi gjort norska motståndsrörelsen tjänster. I varje fall flydde han med en norsk
kvinna, som tjänstgjorde på underofficersmässen vid hans förband, till Sverige 1941. Enligt
då gällande svenska bestämmelser, kunde kvinnan få asyl i Sverige, men inte han, som -
rutinmässigt då - skulle avvisas. (Detta ändrades senare, men gällde 1941.) Emellertid
lyckades paret få en svensk skogsarbetarstuga att bo i, där de bodde i vetskap av ’’alla’’,
inklusive landsfiskalen på orten. Den norska kvinnan stannade hos Jutzi.

På hösten 1941 kom en ny landsfiskal i tjänst, vilken lär ha underställt fallet ’’myndigheter i
Stockholm’’, troligen Utlänningskommissionen, som beslöt att Jutzi skulle överlämnas till
tyska gränsvakter i Magnor - enligt gällande rutiner. Hans norska väninna följde med.
  Under den korta väntetiden på gränsstationen i Eda, bad Jutzi att få besöka toaletten. Han
slog då ner en övervakande polis och flydde i sick-sack ut i skogen. Polisen sköt dock efter
honom med sin pistol. Det blev ej uppenbarat, om han träffades.
  Nio månader senare hittades hans lik på svensk sida av en älv. Heide nämner ingenting om
han var skottskadad. Hans väninna, som ej hade måst följa honom tillbaka, fick ett års
fängelse för medverkan till flykten. Svenskarna hade försökt få henne att stanna i Sverige.
Heides berättelser innehåller många tragedier och olyckliga öden som Jutzis.
  I sin sammanfattning konstaterar han dock, att ungefär 500 tyska desertörer fick stanna i
Sverige, medan femton, som sändes tillbaka blev dödsdömda och avrättades. Boken är ett
viktigt bidrag även till vår beredskapshistoria.

Curt Ekholm
F. major, fil dr

Eivind Heide, Deserteringer, fra den
 tyske okkupasjonshæren i Norge 1940 - 1945.
 Sollia forlag, ISBN 82-90346-36-0