Tisdagen den 8 juli inbjöds tre öststater, de tidigare
Warszawa-paktsmedlemmarna Polen,
Ungern och Tjeckien att ingå som medlemsstater i NATO. Det
kan nog betecknas som ett
datum av världshistorisk betydelse. FMF har gjort några
nedslag bland många
kommentarer och inlägg som den historiska inbjudan utlöste.
’’Historiens vingslag rister i Miggarna’’
satte DN som rubrik till de Mig-plan, som fick
illustrera huvudledaren den 9/7:
’’Utvecklingen i Europa har gått så fort att det
nästan är svårt att uppfatta det historiska i tisdagens
beslut på Natotoppmötet i Madrid.
Tre tidigare Warszawapaktsstater - Tjeckien, Ungern och
Polen - inbjuds att bli medlemmar i Nato.
Ännu för tio år sedan hade det varit en orimlig tanke. Nato
tar nu ledningen i arbetet med att sprida
demokrati och stabilitet österut.
- - -
För Sverige väntar en i viss mån ny verklighet. Det kan
vara så att Nato föredrar stabilitet i
Östersjöområdet medan utvidgning genomförs i Centraleuropa.
’’De två militärt alliansfria staterna
Finland och Sverige skulle därmed (för stunden) bäst fungera
som förtroendeskapande och
brobyggande aktörer i Östersjöregionen, som baltiska mentorer
och som samtalspartner med
ryssarna’’, skriver professor Bo Huldt och
överstelöjtnant Jan Mörtberg i Internationella Studier (2/97).
Att Sverige skulle ta säkerhetspolitiskt ansvar för de
baltiska staterna förefaller dock inte troligt. Vi
saknar både militär förmåga och politisk beslutsamhet.
- - -
Viktigt är att stats- och regeringscheferna bundit sig vid
att utvidgningsprocessen ska fortgå. Det
ligger i hela Europas intresse att löftet uppfylls - att stanna
nu vore att svika den historiska uppgift
som har tagit sin konkreta början i Madrid.’’
’’Bra läge för Sverige’’
Utrikesminister Lena Hjelm-Walléns uttalande i en intervju på
DN:s utrikessida samma dag
andas både lättnad och tillfredsställelse:
’’Sveriges säkerhetspolitiska läge har aldrig
varit bättre under 1900-talet än det är nu. Det sade
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén efter Natos beslut att bjuda
in Polen, Tjeckien och Ungern som nya
medlemmar.
- - -
- Det är helheten som är avgörande. Natos avtal med
Ryssland, samarbetet med länder utanför Nato
och utvidgningen av Nato är tillsammans positiva för Europa och
positiva för oss, sade Lena Hjelm-Wallén.
Om det bara skulle handla om en utvidgning av Natos
gränser så vore det inte intressant, ansåg
utrikesministern.
- - -
Lena Hjelm-Wallén betonade att Sverige känner sig tryggt
i relationerna med Nato, men upprepade att
regeringen
inte har för avsikt att söka svenskt medlemskap i Nato och
överge den militära
alliansfriheten. Det är ett principiellt ställningstagande som
inte handlar om huruvida det skulle vara
ekonomiskt fördelaktigt att vara med i försvarsalliansen eller
ej, konstaterade utrikesministern.
- Vi är med i de nya, tillväxande delarna av Nato, sade
Lena Hjelm-Wallén och syftade på samarbetet i
fredsbevarande operationer. Hon tillade att det gagnar
utvecklingen i vår del av Europa bäst att Sverige inte
är medlem i Nato.
Utrikesministern underströk att Nato måste se till att
inte besvikelsen i de länder som nu inte kommer med i
alliansen ger en negativ utveckling.
Sverige kommer att fortsätta att bidra till att
förstärka säkerheten för de baltiska länderna och utveckla
samarbetet
mellan Östersjöländerna, sade hon.
’’Satsa på Nato, inte Baltikum’’
Det skriver Ingemar Dörfer, forskningschef på FOA, i en
stor artikel på DN debatt den 10
juli:
’’Sverige har hamnat fel i säkerhetspolitiken,
menar Dörfer. Vårt intresse att hjälpa Baltikum är
sympatiskt, men obetänksamt. Om vi nu är så måna om Baltikum
skulle vi som NATO-medlemmar
ha betydligt större möjligheter att få gehör för våra
åsikter, skriver Dörfer, som också erinrar om vårt
diskreta NATO-närmande efter andra världskriget:
- 1994 publicerade Bildtregeringen utredningen
’’Om kriget kommit. Förberedelser för mottagande
av militärt bistånd 1949 - 1969’’. Det var inte
småsaker. Flygbaser hade preparerats att ta emot
amerikanska och brittiska stridsflygplan. Hemliga militära
kommunikationslinjer till högkvarteren i
Oslo och Wiesbaden hade upprättats. Höga officerare träffade
sina Natomotparter i fredstid och var
beredda att etablera stabssamverkan i krigstid.
Allt detta var folkrättsligt korrekt men knappast i linje
med den stränga alliansfrihet som regeringen
predikade. Några få i Washington och London och Stockholm
visste. Några i Moskva misstänkte. Det
var bara folket som inget fick veta.
Därför är reaktionen på rapporten så intressant.
Många påstod mot bättre vetande att de alltid vetat.
En del neutralitetstroende upprördes just därför att de inte
varit betrodda. Men de flesta brydde sig
mindre än den beramade vattenbegjutna gåsen. Budskapet gick
inte fram och retoriken förblir
framdeles som hade vi städse stått mitt emellan öst och väst.
Trots att steget in i Nato således borde vara en formsak,
finns den stadfästa versionen av
efterkrigshistorien kvar som en bromskloss.
- - -
Altruism är en sympatisk egenskap, men i
säkerhetspolitiken kan den leda fel. Ofta har
frågeställningen gällt hur Sverige kan hjälpa de baltiska
staterna in i Nato.
Med tanke på opinionsläget på kontinenten, speciellt
i Tyskland, är detta en återvändsgränd.
I stället borde vi fråga oss hur vårt eget Natomedlemskap
kan stödja den baltiska säkerheten.
Eller är våra problem lösta en gång för alla så
att vi i vanlig ordning kan anvisa lösningar för
andra som vi inte vill pröva själva?
Det är utmärkt att vi stöder skapandet av baltiska
försvarsmakter men obetänksamt att hårt binda
våra öden till dessa stater. Finland skulle aldrig komma på
tanken nu när man äntligen lyckats bli av
med VSB-pakten med Sovjetunionen.
- - -
Om vi nu är så måna om att våra åsikter om Baltikum
ska räknas så har de större genomslagskraft
innanför Nato än utanför.
Men Baltikums säkerhet är inte vår högsta prioritet -
Sveriges säkerhet är det. I en tid av fred och
samarbete i Europa är det lätt att ta den breda inkörda vägen
och hoppas på att sämre tider aldrig ska komma.
Skulle en sådan tid komma går det inte att hålla sig utanför,
helt enkelt därför att
militärteknologin har gjort geografin för liten och därför
att Sverige nu sedan länge är inkapslat i den
västliga säkerhetsregimen. Det är vår lycka att dörren står
öppen för en andra omgång; Rumänien
bland andra kommer att insistera.
I allt utom ord har vi visat var vi hör hemma. Om vi
vill att Amerika stannar i Europa, att Tyskland
förblir integrerat i Europa, att konflikterna i Europa löses
rättvist och effektivt bör vi påverka detta
Nato genom att följa Österrike och Finland med in.
’’Bara ryssar kan stänga Ryssland
ute’’
Det säger överste Bo Hugemark, tidigare chef för
militärhögskolans militärhistoriska
avdelning, i SvD den 9/7:
Det är ingen ände på allt elände som Nato-utvidgningen
kommer att föra med sig, enligt dess kritiker:
Reaktionärerna tar makten i Ryssland, rustar upp och hotar
freden. Och då kommer det utvidgade Nato
att vara oförmöget till resolut motstånd.
Korttänkta polacker, som inte förstår att deras främsta
plikt är att främja Rysslands demokratiska
utveckling, utan bara ser till sin egen säkerhet! De kunde väl
vänta och se om det verkligen blir farligt.
Men polackerna har ond erfarenhet av garantier i sista
stund och lyssnar inte på västeuropéer som
uppmanar dem att, för att inte såra ryska känslor, spela rysk
roulett med sin nationella överlevnad som insats.
Högt pris för väst
Kritiken i väst har inte kunnat förhindra
’’utvidgningen’’. Däremot har den troligen
höjt det pris väst
fått betala för att blidka ryssarna. Har den nu, när beslutet
är fattat, mer än akademiskt intresse?
Ja faktiskt, till del. Efter beslutet i Madrid återstår
ratificeringen. Den amerikanska kongressen har det avgörande
ordet. I etablissemanget finns ett betydande motstånd, i en
ohelig allians mellan å ena sidan östkustliberaler -
arvtagare till Franklin D. Roosevelt, han som hade så god hand
med Uncle Joe Stalin - vilka inte vill isolera ryssarna,
å den andra kalla-kriget-strateger, som inte vill
’’späda ut’’ den allians som skall
avskräcka ett framtida ryskt hot.
Även i Sverige har kritiken kommit från olika håll,
vänster- och miljöpartister, socialdemokratiska
riksdagsmän, chefen för UD:s analysgrupp, ÖB,
Östgöta-Correspondenten, för att nämna några.
- - -
Idag är föreställningarna än mer irrelevanta. Nato:s
mest angelägna uppgift är inte att stå i beredskap mot ett
framtida
hot från ett imperialistiskt Ryssland. Liksom för femtio år
sedan är uppgiften
överhängande: Frihetens försvar. Inte överhängande för
Sverige men för länder i östra Europa i det
postsocialistiska kaoset.
De inser att endast i en militärallians är man rimligt
säker på att få hjälp i tid. De betackar sig för råden att
i stället för
militär säkerhet satsa på goda grannrelationer med Ryssland -
som strategerna i väst bedömer som ett så stort
potentiellt hot att Nato inte får ’’spädas
ut’’!
Den amerikanska administrationen har av hänsyn till
ryssarna valt att inte tala om framtida ryska hot. Den bärande
idén är i stället att stabilisera det postsocialistiska
Europa, att fullfölja Marshall-planen,
som av Stalin tvingades att göra halt vid järnridån. Nu kan
processen gå vidare. Även nu är det bara
ryssarna som kan stänga Ryssland ute.
’’Balter i Nato USA:s mål’’
- NATO:s utvidgning är ofullbordad utan de baltiska
staterna, skriver USA:s Sverige-
ambassadör Thomas Siebert i en artikel på DN debatt den 9/7:
- Vi kommer att samarbeta med var och en av de tre baltiska
staterna för att hjälpa dem
uppnå målet att bli NATO-medlemmar.
I sin kommentar till östutvidgningen skriver han:
- Utvidgningen kommer att göra Nato starkare. USA anser
att vi ska ta emot nya medlemmar i Nato av fyra olika
anledningar.
För det första: Det kommer att stärka alliansen i mötet
med 2000-talets säkerhetsutmaningar,
konflikter som hotar allas vår säkerhet. De nya demokratier som
vi inbjuder att bli medlemmar i Nato
är redo och kan ta på sig sin del av ansvaret för att
säkerställa friheten, inte minst för att de känner
kostnaderna av att förlora sin frihet.
För det andra: Utvidgningen av Nato kommer att hjälpa
till att säkerställa demokratins historiska
framsteg i Europa. Nato kan åstadkomma för Östeuropa
detsamma som det åstadkom för Västeuropa
efter andra världskriget - ge ett tryggt klimat där frihet,
demokrati och välstånd kan frodas.
Medlemskap i Nato hjälpte Italien, Tyskland och Spanien
att konsolidera sina demokratier. I vår tid har
öppnandet av dörrarna in i Nato lett Centraleuropas nationer
att fördjupa sina demokratiska
reformer, stärka det civila ledarskapet över militären och
öppna sina ekonomier. Medlemskap kommer att
inge dem den tillförsikt som krävs för att fortsätta på den
kurs de nu har slagit in på.
För det tredje: Natos utvidgning kommer att uppmuntra
potentiella medlemmar att lösa sina
konflikter under fredliga former.
- - -
Nato har hjälpt till att försona mångåriga motståndare
som till exempel Frankrike och Tyskland, vilka nu
är goda vänner och allierade. Nato har även lyckats betydligt
minska spänningarna mellan Turkiet och Grekland.
Enbart utsikten att bli medlem av Nato har hjälpt till att
övertyga centraleuropeiska länder att lösa mer än
halvdussinet gränstvister och etniska dispyter som var och en
hade kunnat leda till framtida konflikter.
För det fjärde: Utvidgningen av Nato, tillsammans med
Partnerskap för fred, dess speciella
överenskommelse med Ryssland och dess snart förestående
partnerskap med Ukraina, kommer att
radera ut den konstgjorda gräns i Europa som Stalin skapade och
förena Europa i säkerhet, inte splittra det i osäkerhet.
Meningen med utvidgningen av Nato är inte att skapa ett
Europa delat på annat sätt. Den är en del av
Europas enande. Natos första medlemmar blir inte dess sista.
Natos dörr kommer att lämnas öppen för
alla som är villiga och dugliga nog att axla ansvaret. Och vi
måste fortsätta att förstärka vårt partnerskap
med ickemedlemmar.