’’Vår beredskap är god’’

Det var en gång, 1972, ett land vars politiska ledning - under gnistrande kallt krig, med
invasionen av Tjeckoslovakien och Kubakrisen i färskt minne, men sannolikt utan kännedom
om 1973-års Jom Kippur-krig med åtföljande oljekris - bestämde att Landet inte under
överskådlig tid skulle drabbas av vare sig krigshot eller krig. Följaktligen minskades
försvarsanslagen kraftigt, med början 1973 och underfinansieringen fortsatte därefter i form
av 5-åriga så kallade planeringsperioder.
För att få ordentlig fart på nedrustningen knöts nya, men försämrande villkor till
försvarsbesluten i form av bristande eller otillräcklig kompensation för oförutsägbara
kostnadsökningar. Utan behov av ytterligare offentliga politiska ställningstaganden kunde nu
Försvaret obevekligt och omärkligt svältas ut. Än i dag finns aktiva officerare, som under
denna process vann sina sporrar med rödpenna i hand!
Försvarets uppgifter ändrades emellertid inte väsentligt och Landet var 1973 fortfarande lika
stort som 1905 efter unionsupplösningen med Grannlandet. Den framtvingades för övrigt av
att landet redan på den tiden höll sig med undermåligt utrustade stridskrafter!
Stor landyta, med många infallsportar, krävde 1973 och kräver alltjämt många förband.
Förband, som i för många fall fungerade och fungerar bäst på papperet . . .

"Däremot gjorde man hjälm på och cyklade
fienden till mötes, eller eventuellt ledde cyklarna,
när motluten blev för svåra." (Försvarets bildbyrå)

Vad för slags försvar var det då som kom ut av denna politik?
Infanteriet förväntades, för egen muskelkraft, med vapnet på ryggen, ’’hjälm på och
arbetshandskar’’ men med gott mod, cykla eller i vissa fall cykeltolka emot en i pansrade
stridsfordon framryckande angripare. Det fanns gott om höga militärer som påstod sig tro att
detta var vägen till framgång, långt in på 1980-talet. Infanteriet fick naturligtvis heller aldrig
tillbaka sin tunga beväpning från 1940-talet.
Genom att som enda i krig oprövade armé sjösätta myten att en i Landet utbildad infanterist
med granatgevär på axeln utgjorde ett dödligt hot mot vilken stridsvagn som helst skapades
förutsättningar för ’’upptäckten’’ pansarvärnsinfanteri.
Detta förutsatte dock att auditoriet inte ifrågasatte att stridsvagnar endast kör långsamt,
uppträder ensamma och inte kan upptäcka eller göra något åt en stående, svettig GRG-skytt,
på större avstånd än 300 meter . . .
Världen i övrigt hade en annan uppfattning och agerade därefter.
Anmärkningsvärt i sammanhanget är att bland alla världens GRG-skyttar så är det bara
Landets, som aldrig tillåtits att öva med skarp ammunition. Senarelagd omsättning av
krigsvapenammunitionen av 1950 års modell till något modernare, har också alltför länge
utnyttjats som budgetregulator.
Denna grundbult för pansarvärnet har helt enkelt fått rosta fast, samtidigt som Landet
ensamt skaffade exklusiva, barlastade övningsprojektiler för skjututbildning.
I Norrland och vintertid skulle Landets förband gå i strid, inte längre enbart på skidor, utan
även uppsuttna i samma bensindrivna bandvagnar av brännbar plast som Vattenfall
använder för att inspektera ledningsnätet.
Så länge man med ovanstående stridsvagnsbild i botten också inbillar sig att angriparens
stridsfordon bara uppträder på väg, så blir det både bekvämt och idylliskt att åka bandvagn i
terrängen.
Först i modern tid, 1990-talet, vidtogs åtgärder för att förbättra skyddet. MT-LB som
grannlandet nyttjat i årtionden och som av tradition hos oss knappast ansetts vara av värde
för angriparen, inköptes motvilligt i renoverat skick från forna DDR.
Men, för att rädda ansiktet, först efter en årslång, alltmer succeartad men i grunden onödig
utprovning! För under detta ’’provår’’ av officiellt vankelmod upphandlade det östra
grannlandet vad som fanns i Tyskland av billiga reservdelar till MT-LB. Denna ’’affär’’ gav
skytteförbanden rörlighet med några millimeter pansarskydd, men fortfarande ingen
eldkraft!
Nåväl, men när nu IFV CV 90 börjar tillföras blir väl allt äntligen till det bästa. Jo, om myten
om stridsvagnarnas uppträdande kan hållas vid liv, behöver inte Strf 90 i terrängen möta
andra än lättare beväpnade och mindre bepansrade motståndare. Då kan man bortse ifrån att
det Strf 90, som nu produceras för Landets armé, av ekonomiska skäl bland annat saknar
förmåga att skjuta under gång. Men nu kommer det nog till slut inte att transportera så värst
många infanterister.

Artilleriet förblev till idag ett oskyddat lastbilsbogserat eldrörsartilleri, med
undantag för det korta ögonblick av realistisk klarsyn på 1960-talet, som
resulterade i ett fåtal pansrade bandkanoner. Under 1970-talet togs haubits 77 fram med hjälp
av Bofors, som ersättning för de kortskjutande 15,5 F som härstammade från franskt 1950-tal.
Av någon anledning fattades beslut om att utforma 77 A-pjäsen så att den inte direkt kunde
använda NATOs standardammunition av samma kaliber. (Svensk profil var ordet sa Bill . . .)
Samtidigt utvecklade FOA åt försvaret en spränggranat som var optimal mot oskyddade
mål. Artilleristerna kallar alltjämt dessa granater för ’’dammpåsar’’.
Artilleriets nydanare Nennonen hävdade med rätta på 1930-talet, att det var de tre första
granaterna som var effektivast. Detta gällde spränggranateld mot oskyddad trupp, men
behöver inte gälla generellt för ammunition som är avsedd för andra mål.
Oavsett att det östra grannlandets brigader sedan länge haft mer än dubbelt så mycket och
mer långskjutande artilleri jämfört med våra, så har man dessutom nyligen för en billig
penning från före detta DDR skaffat över 400 pansrade bandgående haubitsar.
För att få effekt av, till exempel, mineringsgranater måste i regel fler skott avlossas och då
måste pjäs med servis överleva att stå kvar för att skjuta utsträckt eld. Landets
försvarsledning har naturligtvis insett detta och följaktligen har ännu ingen
mineringsammunition anskaffats. Trots detta har STRIX anskaffats och BONUS beställts.
Båda systemen kräver egentligen att målet är statiskt eller hejdas före vapeninsats, men utan
mineringsammunition saknar artilleriet förmåga att påverka målhastigheten.
Eftersom haubits 77-anskaffningen redan var inledd, återstod från 1973 och framåt bara att
använda ammunitionsanskaffningen som budgetregulator. Frågan är hur stor underhålls-
säkerheten på standardammunition i verkligheten är, om den nu de vi inte hunnit med i svängarna.
Ett antal potentiella leverantörer av stridsvagnar från Väst och Öst inbjöds, under förra
regeringsperioden, att visa upp sina bästa produkter i Landet. I stor hast, innan
Försvarsministern skulle få avgå och innan Östvagnsalternativet var färdigprovat, valdes
bland kontrahenterna en moderniserad version av det äldsta konceptet.
I början av nästa århundrade kommer därför Pansartrupperna att resa omkring med ett fåtal
av världens tyngsta, största och högsta stridsvagnar, som i grunden bygger på 70-80-
talsteknik. De från början styrande kraven på liten målyta och automatladdning rensades
diskret bort under resans gång. Ej heller beaktades att vagnens 44 kaliber korta 120 mm
kanon inte förmår skjuta hål på de modernaste Östvagnarnas frontskydd. Att dessa
kommande krigsmaskiner till och med hade sämre skydd mot minhotet än de befintliga
antikviteterna fick över huvud taget inte antydas.
Nu uppträder inte dessa ’’cigarrer’’ i större antal förrän till sekelskiftet och i fungerande
förband efter ytterligare några år. Till dess kommer Strv 103 C att förbli huvud-’’stridsvagn’’.
För att komma ifatt den moderna tekniken har 160 st ’’bättre begagnade’’ 80-talsversioner
hyrts från utlandet. Huvuddelen visade sig vara reparationsobjekt som inte ens för egen -
maskin kunde rulla av färjan i Söder. Vad priset till slut blir för detta
teknikanpassningsexperiment återstår att se, men inte kommer det bli lätt att svälja för en
redan fattig organisation.
Om man till slut behåller de äldre hyrda vagnarna tillsammans med de moderniserade, så
blir de tillsammans ändå inte ens 300 st. Inte mycket att komma med i det stora Landet.
Turkiet har över 4 000 stridsvagnar.
Men, är nu stridsvagnen så dålig som doktrinens förespråkare tidigare har hävdat, så är den
ju ändå inte mycket att ha. För övrigt, varför behöver inte våra pansarskyttefordon, liksom de
israeliska, åtminstone ha samma skyddsnivå som stridsvagnarna?

Eldrörsluftvärnet som efter världskriget var på topp, även internationellt, har stått i stort sett
still. Förband och materiel har efterhand utgått, utan modern ersättning. Idag har vi
ett luftvärn för vissa förband, intill viss höjd och för vackert väder.
Landets över 500 st 40 mm Lvakan M/36 har tillsammans med viss avgift återlämnats till
Bofors, som med sin modifieringssats gör pjäsen maskinriktad och på nytt användbar, men
förstås, i ett annat land. Dagens attackhelikoptrar uppträder för övrigt i samma fartområde
som attackflygplanen gjorde under Världskriget. Då ju 40 mm-pjäsen var i sitt esse, även som
vapen i markstriden.
Gulfkriget, som naturligtvis inte på något sätt får användas vid dispyt med Landsmodellens
förespråkare, borde rätteligen givit en och annan något att tänka på.

Ingenjörstrupperna stod tomhänta, när Centurionstridsvagnarna plötsligt anlände.
Förbindelsematerielen, i huvudsak bestående av surplusmateriel från Världskriget, räckte
inte till. Nya pontoner skaffades, men den fasta bromaterielen bibehölls.
Detta innebar att i pansarförbanden ingick lastbilstransporterad surplusmateriel, som, om
behov uppstod, inte förrän efter minst en halv dags ostört arbete under bar himmel kunde
erbjuda ersättningsförbindelse för stridsvagnarna. Detta var verklighet långt in på 1980-talet!
Ingenjörstrupperna, eller Pionjärerna som det heter utomlands, visade sig oumbärliga såväl
under Världskriget som under Gulfkriget. England, som hade en helt mekaniserad och
pansrad combat engineer brigad redan 1944, hade fortfarande den bästa
fältarbetsutrustningen när Gulfkriget började och US Army fördubblade sin
fältarbetsorganisation med stöd av erfarenheterna från Kuwait. Fältarbeten i samband med
strid, som av den övriga världen anses vara en force multiplier av rang, är svårskyddade och
därför livsfarliga att utföra. Detta har bara förvärrats med åren och det vet inte bara israeler
och engelsmän. Likväl har Landets armé hittills inte anskaffat ett enda pansar-
skyddat arbetsfordon för att ge denna verksamhet åtminstone viss trovärdighet!
Reglementet föreskriver ändå att fältarbeten utförs i områden, som är så utsatta för
bekämpning att där egentligen inte går att gruppera förband.
Doktrinen säger, att fältarbeten förvisso är angelägna, men att de varken är iögonfallande
och därför svårskyddade, eller livsfarliga. Därför kan de i detta Land utföras av personal med
hjälm på, med arbetshandskar och med på ryggen gevär. Civila fordon och arbetsredskap,
möjligen grönmålade, duger gott!
Det har varit en än värre försummelse att, mot bättre vetande, låtsas att fältarbeten i krig kan
utföras som om det vore fred, än att låta infanterister cykla eller åka plastbandvagn. Dessa
har ju alltid haft möjlighet att gömma sig i ’’busken’’, för att sedan åka till annan, trevligare
plats. Ett omodernt utrustat vapenslag har alltså behållits, fast det inte kan användas när krig
brutit ut.

Signaltrupperna, de mänskliga kommunikationernas mästare, med den moderna tekniken
som verktyg och med ansvar för funktion och utformning av, så kallade, högre
ledningsförband, har till modern tid fått förlita sig på samma 1000 DL som 1973 för säker
förbindelse.
Tillförlitligheten hos längre trådförbindelser står och faller med kvaliteten på skarvarna.
Sedan första världskriget hade dessa fått göras för hand, genom att tvinna trådarna. När
truppslaget 1973, under trycket av den påbjudna nedrustningen, inskränkte och prioriterade
sina materielkrav till att få anskaffa den universaltång, som i ett slag skulle eliminera
kopplingseländet, så förvägrades naturligtvis även detta.
I linje med detta har högre staber förblivit lätt lokaliserade, energistrålande, överbefolkade
kommunikationsknutpunkter, som för krigföringen väsentliga chefer borde hålla sig borta
ifrån, om de är måna om hälsan.

Trängtrupperna levde länge i en skyddad verkstad och utvecklade väl fungerande
tjänstegrenar i en miljö som var väl så falsk som den som ansågs gälla för fältarbeten. Den
viktigaste, sjukvårdstjänsten, kunde visa upp imponerande fältsjukhus med nästan civil
vårdkvalitet. Det tråkiga är att patienterna ofta kommer att ha avlidit innan de når
vårdfinesserna.
Vietnamkrigets höga överlevnadssiffror på amerikansk sida berodde främst på deras
minuttillgängliga helikoptertransport, som snabbt kunde bringa de skadade till läkarvård och
överlevnad.
I Korea frågade soldaterna var blodersättningen fanns innan de framryckte. I Vietnam var
det tillgången på sjuktransport som var grunden till orderlydnaden.
I Landet har det alltför länge varit fråga om traktorkärra med granrisbädd, eller några få
terrängbilar i ambulansversion. Här är det inte fråga om minuter, utan om timmar innan en
skadad möter kirurgen. Hur skulle detta ha påverkat orderlydnaden och anfallskraften hos
de cykel- eller bandvagnsburna pansarvärnsinfanteristerna?
Förutom ovanstående, så har hela Landets försvar en genomgående svaghet som ingen har
velat beakta, trots Vietnamkrigets, Afghanistankrigets och Gulfkrigets tydliga budskap:
Yttäckande avståndsbekämpning, med både momentana och kvarliggande substridsdelar, är
kostnadseffektiv och förödande när den drabbar en oförberedd.
Landets försvar, som under alla dessa år försummat att utveckla minröjningsförmågan
bortom vad man kunde redan 1947, är en sådan oförberedd! Huvuddelen av förbanden
riskerar därför att drabbas av systemkollaps långt innan man nått stridszonen. Till och med
på grund av eventuellt avståndslagd trampminering mot vägnätet! Ett luftfyllt lastbilsdäck
får nämligen plötsligt punktering, även av den minsta trampminan.
På konferensen i Storlien denna vinter poängterade Öv1 Jan Bergström i sin resumé av
tjänstgöring i Bosnien, att minproblemet var det som man absolut inte kunde hantera, ens i de
lugna förhållanden som rådde under IFOR-tiden.
Nog är det märkligt att hans på verkligheten grundade uppfattning inte påverkat varken
SWEDINT, HKV eller Fö.

Kan detta vara möjligt och i så fall varför?
Några exempel: När Landet skulle sända ned ett ordinarie fältsjukhus till Gulfkriget
uppdagades att skyddsmasken var oduglig. Antingen skulle man dö av stridsgas eller också
av törst. Med påtagen mask kunde varken frukost eller middag intagas. Och när det är + 40
grader Celsius behövs dessutom kontinuerlig vätsketillförsel. Men även vid lägre temperatur
behöver man, som de flesta vet, dricka då och då.
När den första bataljonen skulle skickas ned till Bosnien 1993 gick det inte att ta en
skyttebataljon direkt ur ett krigsförband. Skytteförbanden och deras utrustning var helt enkelt inte
lämpade för användning i krig!
När den nytillträdde försvarsministern skulle yttra sig om landets deltagande i den blivande
IFOR-styrkan sade han ett sanningens ord. Han sade, att landets soldater inte kunde användas i
stridsuppgifter eftersom man inte var utbildad för detta!
Minst sagt en skön bekännelse från en som suttit i regering och riksdag under hela
nedrustningsprocessen.
Men vad annat är att vänta med militärer som utbildats att tro att SäkI gäller i fred som i
krig, aldrig fått skjuta skarpt GRG eller pansarskott, aldrig apterat eller hållit i en skarp mina
och som trots hårnät och genomförd godkänd utbildning på det personliga vapnet måste
montera enkelskottsspärr så snart han skall gå på post.
Och inte blev det, som alla vet, bättre under statsrådets ministerperiod. Denna sedan lång
tid vingklippta organisations ÖB har nu slutligen officiellt fått erkänna att 20 % av
försvarsuppgifterna får lov att lämnas därhän!
Varför? Ja politiker har ju aldrig fel, i varje fall inte i Landet. Men varför har inte de som
säger sig vara professionella på området - officerarna - sett vart det barkat hän och slagit
larm? Kan skälet vara, att det sedan länge är Regeringen som utnämner överstar och högre
officerare?
I Dalarna kallas den som är mer än lovligt följsam mot överheten för syltrygg! Vad sägs
månne i övriga landet?
Det är naturligtvis bekvämt med en lojal officerskår, men för Landet inte helt riskfritt. Nog var det
pinsamt att förlora landområden 1721, men värst dock att förlora Drabanterna!

Epilog
1997-01-08 publicerades en intervju med ÖB Owe Wiktorin i Janés Defence Weekly. De
senaste beslutade ekonomiska nedskärningarna skulle, ansåg han, framtvinga en
tjugoprocentig minskning av tidigare försvarsuppgifter.
Den som tog del av HKV skrivelse hösten 1996 som föregick försvarsbeslutet och som på tre
tättskrivna A4-sidor angav vad som skulle ske med olika förband, skolor och
försvarsanläggningar, blev knappast överraskad. Ingenjörvapnet minskades ju med 33
procent!
En som däremot blev överraskad var en viss Lars Rekke, som med titeln State Secretary for
Defence, Sweden, i Janés Defence Weekly 1997-03-19 lyckats få en så kallad clarification
publicerad.
Mot bakgrund av hur nedrustningen från och med 1973 har drabbat försvaret, måste Lars
Rekke, om han nu är den som hållit i pennan, haft förhoppningen att rätta sakförhållandet
skulle förbli förborgat för läsarna.
Han erkänner att försvarsanslagen under en lång tid (sedan 1973) nästan kompenserats för
inflationen. Vidare känner han till att sedan mitten på 1990-talet har tillkommit en
femprocentig reducering, som gradvis till år 2001 kommer att nå 10 procent.
Artikelförfattaren tror sig också veta att flera andra länder i Europa har gjort väl så stora
reduceringar och därför är det ingen fara för det här Landet. Att dessa länder, som alla andra
vet, hade ett upprustat utgångsläge gör jämförelsen löjligt tendentiös!
Herr Rekke fortsätter i samma stil: Visserligen blir förbandsreduktionerna större i procent än
tidigare, men detta kommer (på mirakulöst sätt) att kompenseras med bättre kvalitet på såväl
materiel som personal.
Nedrustningen har ändå minskat mer än 30 erforderliga brigader 1973 till 13 st 1997.
Visserligen var inte kvaliteten hög på alla dessa 30, i jämförelse med omvärlden. Men att göra
gällande att man under fortsatt nedrustning skall kunna rusta 13 brigader så väl, att de räcker
till för att i framtiden försvara hela Landet är inte trovärdigt.
Var hittar för övrigt herr Rekke de övermänniskor som i framtiden kommer att ställa upp
och bemanna den, som alla (inte bara ÖB) vet, ohjälpligt underdimensionerade organisation
vars ledare alltid i efterhand sanktionerat raserandet av försvaret?
Tyvärr tycks herr Rekke även som State Secretary for Defence, Sweden, tro att den av
nedrustningen framtvingade (ej valda) mixen mellan kvalitet och kvantitet - mellan 13
bantade brigader och territorialförsvar, eller rättare mellan pansarförband och kanonmat,
alltjämt är den rätta. Dessvärre är han inte den ende som hurrat för sega gubbar.
Löftet om översyn 1998 huruvida hittillsvarande försvarssatsning (läs nedrustning) behöver
anpassas till läget i omvärlden, bör inte tas alltför allvarligt. (Läget i omvärlden har ju inte
tidigare fått påverka Landets försvarspolitik, förrän krig brutit ut.)
Så här kan bara den uttala sig, som antingen saknar kunskap om vad den solitära
nedrustningen av Landets försvar sedan 1973 har lett till, eller - som sagt - utgår ifrån att
läsaren saknar denna insikt. Ett genmäle till general Wiktorins uttalande är det minst av allt!