LEDARE  

Uppmaning till Högkvarteret:

Försvara försvaret!

För alla med någon form av mi-litär referensram - kanske även andra - är uttrycket
’’att gilla läget’’ välbekant. Innebörden är att man ska göra det bästa möjliga av en
given situation - särskilt om den råkar vara ogynnsam. Man har med andra ord att
acceptera rådande omständigheter, vilka man själv ändå inte förmår att påverka (i
varje fall inte för stunden). Att ’’gilla läget’’ kan också, i en bredare aspekt, tolkas
som ett lojalt agerande med de resurser (vanligtvis otillräckliga), som står till buds
efter beslut och åtgärder av högre instans.
  Visst skall man vara lojal, och visst måste man sträva efter att ’’rätta mun efter
matsäcken’’. I alldeles särskilt hög grad gäller detta i militär verksamhet - inom
vilken begreppet faktiskt blivit något av en livsfilosofi: ska man överhuvud taget
kunna överleva i en ihållande motvind, gäller det ’’att gilla läget’’.
  Nu inställer sig emellertid en motfråga: upphör därmed den egna
tankeverksamheten, det självständiga initiativet? Hur följsam ska man egentligen
vara, hur långt ska man anpassa sig till sådant, som strider mot den egna
övertygelsen, det egna yrkeskunnandet? Frågan är speciellt motiverad i relationerna
mellan politisk ledning och försvarsledning. Icke så att man à priori ska uppmuntra
obstruktion mot regering och riksdag - självfallet icke.
  Men nog tål det att diskutera hur en ansvarig myndighet som försvarsmakten ska
agera för att i lagliga former göra en övertygelsens röst hörd hos främst de
beslutsfattare, vilka drivit fram en situation där uppfattningen bryter sig mellan å
ena sidan yrkesansvarets förpliktelser, å andra sidan politiskt influerad opportunism
(gärna under täckmantel av att pengar måste sparas)?
  Sveriges riksdag tog i december förra året ett försvarsbeslut, vars katastrofala
konsekvenser måste framstå som uppenbara för envar, som kan läsa och räkna på
fingrarna. Faktum är att 1996 års försvarsbeslut innebär den största kvantitativa
reduktionen i modern tid!  Vi får i slutändan en krigsorganisation, som för arméns del
blir den svagaste under hela 1900-talet: t o m långt under den nivå, som 1925 års
ödesdigra nedrustningsbeslut gav.
  I detta prekära läge återkommer, med förnyad styrka, frågeställningen kring tesen
’’att gilla läget’’. Det ligger nämligen en uppenbar fara i att ledningen för
myndigheten Försvarsmakten av yrkesetisk lojalitet frestas avstå från att med
tillbörlig kraft påtala hur illa beslutet rimmar med nationell säkerhet och det höga
ansvar, som myndigheten ifråga är tilldelad. Med sådan undfallenhet löper
lojaliteten oroande risk att omvandlas till anpassning. När faktiska omständigheter
klart och övertygande visar, att de resurser som blir disponibla är helt otillräckliga -
då måste man säga ifrån. Man ska ’’gilla läget’’ - men med förbehåll! I annat fall
kommer tystnaden att tolkas som ett erkännande av att det uppenbart felaktiga är
riktigt. Detta vore ett fegt uttryck för ’’ja-sägande’’.
  Med bästa vilja i världen kan icke göras gällande, att försvarsledningen påtalat de
tilldelade resursernas otillräcklighet med sådan begriplig skärpa, att folk i gemen
verkligen fått klart för sig hur katastrofala konsekvenserna kommer att bli. Den enda
åsiktsyttring som officiellt förekommit var när ÖB Owe Wictorin dagen efter
nedrustningsbeslutet den 13 december 1996 via TT-meddelande lät förkunna, att
svenska folket kunde känna tillfredsställelse med det försvar vi nu får.
  Detta yttrande föranledde en skarp reprimand i dagspress från försvarsutskottets
ordförande, riksdagsman Arne Andersson (m). Låt oss här vara hyggliga mot ÖB och
beteckna hans ord som förflugna, ett ’’olycksfall i arbetet’’ (fast illa nog av en ÖB!).
General Wictorin kan ju bokstavligen inte ha menat vad han sade - så illa kan det
inte vara. Men nog var det en högst olycklig signal till omvärlden!
  När försvaret blir så svårt ramponerat som det nu blir, kan man tycka att det är
högkvarterets oavvisliga skyldighet att för svenska folket tala om vad som i realiteten
händer. Ett sådant agerande kan mycket väl rymmas inom ramen för ’’att gilla
läget’’. Vad som krävs är att med vältalig pedagogik klargöra fakta: berätta om alla
fasta kustartillerianläggningar som läggs igen, om spärrlinjer som överges, om
örlogsfartyg som läggs i malpåse, om stridsvagnar, flygplan och artilleripjäser - allt i
fullgott skick! - som skrotas.
  Vidare måste i begripliga termer förklaras hur högkvarteret tänkt sig att försvarets
folkliga förankring - grundstenen i hela sammanhanget - ska kunna bibehållas, när
inte ens hälften av varje årskull värnpliktiga kommer att genomföra
grundutbildning. Och det krävs att i otvetydiga ordalag förklara hur en s k
återtagning i ett kritiskt läge ska kunna göras, när utbildningens plattformar -
etablerade regementen - slopats och anläggningarna lämnats. Varifrån hämtas t ex
behövligt kvalificerat befäl?
  Och vidare måste högljutt berättas om de omätbara oersättliga värden som skövlas,
när gamla bygdeförband läggs ner! Det finns nämligen inom försvarsmakten ett
komplex av traditioner, värderingar, livsstilsattityder och normbegrepp, vilka
visserligen döljer sig bakom dataskärmarnas och tabellverkens livlösa uppgifter men
som icke desto mindre utgör själva substansen - i högtravande ord uttryckt:
livsnerven! Men vem enda i ledande militär ställning har hittills med ett enda ord
berört allt detta? Saknas insikten? Eller saknas modet att uttala sig?
  Nu gäller det för ÖB och hans högkvarter att mentalt och verbalt försvara försvaret!
Att inte hålla tyst och hålla med. Att låta svenska folket förstå att försvaret i varje fall
icke har förlorat sitt stöd hos dem, som ska vara dess främsta förespråkare! Handla -
och gör det så att det hörs!

Jan von Konow