Så blev den av ändå, trots åtskilliga olycksprofetior,
NATO-utvidgningen till stater i
Östeuropa. Få saker torde ha diskuterats så intensivt,
i militära sammanhang och i politiska.
Visserligen återstår ratificering och godkännande
i de 16 NATO-staternas parlament, men
inget av detta torde komma att stöta på några hinder.
Därmed är bara en början gjord. En kö av
NATO-aspiranter, med mer eller mindre väl hållet
pokeransikte, väntar på att få ställa upp i gemenskapen.
Att Sverige skulle stå i den kön
förnekas visserligen av politiskt ansvariga; vi har ju ädlare
mål än så. Nämligen det att i
första hand få in våra baltiska grannländer i
NATO-fållan.
Envar må väl bedöma halten i detta. En sak är
läpparnas bekännelse, men en helt annan är
reella handlingar, visserligen vidtagna i all stillhet, men för
den skull inte mindre konkreta.
Debattklippen på följande sidor ger en antydan härom.
Vad 1996 års försvarsbeslut, med dess långtgående
reducering av vår försvarsmakt, kommer
att ha för inverkan på ett eventuellt svenskt ställningstagande
till en NATO-anslutning
återstår att se. Visserligen torde väl vår säkerhetspolitiska
situation för ögonblicket vara god;
rimligen är inget militärt angrepp på Sverige att vänta.
Därtill har vi ju garderat
reduceringarna med den utmärkta klausulen om återtagningsförmåga.
Som det hette när det
senaste världskriget stod i ljusan låga: Vår beredskap
är god! Låt oss verkligen hoppas att så
är fallet.
Mindre, men vassare, skulle ju vårt militära försvar
bli i sin nya skepnad. Åtskilliga
nyanskaffningar är förvisso också av hög, kanske
till och med av mycket hög klass. Men är de
tillräckliga? Och är de satsningar på så att
säga rätt häst?
Om detta finns det utan tvivel de-lade meningar. Rimligen skulle ju
exempelvis en
skyttebataljon, vilken som helst ur ett krigsförband, vara duglig
för det den utbildats för,
nämligen att sättas in i krig. Så var inte fallet när
den första bataljonen skulle sändas till
Bosnien 1993, hävdar en skribent i detta nummer. Skytteförbanden
och deras utrustning var
helt enkelt inte lämpade för krig!
Om det har att göra med att vi alltför länge
djärvt cyklade fienden till mötes, en fiende som
kom i pansrade stridsfordon, låter sig inte sägas. Men nog
har åtskilligt, i varje fall i arméns
utrustning, varit ägnat att fylla envar med förundran, som
satts att använda grejorna.
- Vapnet blir levande först när någon med segervilja
tar det i sin hand, sade visserligen
Makarov.
Säkerligen sant. Men ibland är det fråga värt
om möjligheten till framgång har stått i rimlig
proportion till viljan.
Ingvar Hansson