Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder
som bidrar med trupp till en internationell
krishanteringsoperation också skall ges insyn i och inflytande
över planering och ledning av insatsen, konstaterar regeringen i
en skrivelse till riksdagen. Genom ett svensk-finskt initiativ
vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den
del av EU-fördraget som behandlar militära
krishanteringsinsatser till vilka EU tagit initiativet och som
genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU).
Diskussioner om att skapa ett särskilt
politisk-militärt ramverk för Nato-ledda krishanteringsinsatser
förs för närvarande inom NATO och med partnerländerna i EAPR.
Regeringen välkomnar detta, och avser att aktivt delta i arbetet
för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och
inflytande i NATO:s planerings- och beslutsprocesser för
krishanteringsinsatser.
Ambitionen är att finna en modell som ger
partnerländerna möjligheter till insyn i och inflytande över
såväl den politiska som militära styrningen av NATO-ledda
krishanteringsoperationer. Det har också varit ett uttalat
svenskt önskemål att partnerländerna ges möjlighet att
framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings-
och beslutsprocesserna.
Erfarenheterna från det svenska deltagandet i de
NATO-ledda IFOR- och SFOR-operationerna i Bosnien-Hercegovina har
visat att vi inte haft full insyn i förberedelser och planering.
Sverige, liksom andra deltagande partnerländer, har ofta fått
tillgång till viktig information relativt sent i
beslutsprocesserna. På liknande sätt har partnerländerna inte
direkt deltagit i överläggningar om den politiska inriktningen
av insatsen. Även här har truppbidragande partnerländer ofta
först i ett sent skede beretts tillfälle att ge synpunkter.
Under IFOR- och SFOR-operationerna har det dock
efterhand utvecklats former för att ge länder som inte är
medlemmar i NATO förbättrade möjligheter att medverka i
planering och styrning. Dessa erfarenheter är av stort värde i
diskussionerna om partnerländernas insyn och inflytande i
framtida krishanteringsoperationer. Det är en svensk
målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och
SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en
permanent och förstärkt form i det politisk-militära ramverk
för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR. Varje
truppbidragande land har ett ansvar för sin personal, vilket
gör det viktigt även för partnerländerna att ha en roll i
såväl planering som politisk och militär styrning av
operationerna.
Under pågående operation bör partnerländerna
dessutom beredas tillträde till de staber som leder operationen.
Detta slags medverkan bör erbjudas varje partnerland som bidrar
med trupp till en internationell krishanteringsoperation.
Planerings-
och översynsprocess
Den första översynen av samverkansförmågan
inom planerings och översynsprocessen har för svensk del
främst syftat till att identifiera och utvärdera
Försvarsmaktens samverkansbehov för fredsfrämjande och
humanitära insatser. Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien
har understrukit värdet av planerings- och översynsprocessen
som ett instrument för fortsatt utveckling av
samverkansförmågan. God samverkansförmåga är en
grundläggande förutsättning för svensk personals säkerhet
vid deltagande i internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser.
I linje med den övergripande utvecklingen inom PFF
kommer partnerländerna att ges ett allt större inflytande även
i planerings- och översynsprocessen. Ökad insyn och inflytande
förbättrar möjligheterna att utveckla partnerskapsmålen.
Samtidigt bibehålls den för Sverige grundläggande möjligheten
att självt kunna avgöra på vilka områden och i vilken
utsträckning vi vill samarbeta. Öppenheten i översynsprocessen
stärks på frivillig basis, vilket ligger i linje med de
övergripande målen för PFF.
Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det finns
ett svenskt intresse av fortsatt deltagande i planerings- och
översynsprocessen. Regeringen avser därför att under hösten,
i dialog med NATO, fastställa samverkansmål för en andra
period som kommer att löpa t.o.m. år 1999.
Inför den kommande översynen kommer tyngdpunkten
för svensk del även fortsättningsvis att ligga på utbildning
och kunskapsinhämtning. Regeringen finner det angeläget att
fortsätta utveckla samverkansförmågan för sambands- och
ledningssystem, inklusive språkkunskaper. Sjukvårdsresurser och
logistik är nya mål inom planerings- och översynsprocessen som
är av svenskt intresse. Möjligheterna att i den kommande
planeringsperioden utveckla metoder för att använda enheter ur
samtliga försvarsgrenar i internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser bör tillvaratas.
Samverkansmålen kommer att fastläggas med
utgångspunkt från regeringens övergripande bedömning av
behoven av Sveriges internationella samverkansförmåga. Den
studie som Försvarsmakten har redovisat utgör härvidlag ett
värdefullt underlag.
På kort sikt bör tonvikt läggas vid att öka den
militära samverkansförmågan för fredsfrämjande och
humanitära insatser vad gäller metod och arbetssätt enligt
NATO-standard. NATO kan även i framtiden komma att vara den
organisation som av FN eller OSSE får uppdraget att leda större
fredsfrämjande insatser i Europa. Strävan bör vara att
samtliga svenska officerare skall ha sådana kunskaper och
färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med
viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta
med personal från NATO:s medlemsländer och partnerländer.
Särskild hänsyn skall i detta arbete tas till Sveriges
förmåga att samverka med de nordiska länderna i
fredsfrämjande insatser.
Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila
insatser som t.ex. humanitär katastrofhjälp. På detta område
är FN det ledande organet. Regeringen anser det angeläget att
stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra den
internationella samverkansförmågan vid civila insatser.
Regeringen lägger särskild vikt vid att vidareutveckla
civilmilitär samverkan i internationella och fredsfrämjande
insatser, t.ex. genom utbytesutbildning och växeltjänstgöring.