Vid Försvarsfrämjandets höstmöte den 7 oktober
höll generalmajorJohan Hederstedt ett intressant föredrag om
det nya NATO.
Fortfarande är dess huvuduppgift att vara en
försvarsorganisation för medlemsstaterna, men därutöver har
uppgifterna vidgats till att vara fredsbevarande och
fredsfrämjande.
Med det nya NATO har Sveriges förbindelser blivit
allt tätare. Det samarbetet kommer att bli allt intensivare i
framtiden.
Här ett sammandrag av generalmajor Hederstedts
föredrag.
Det ursprungliga NATO bildades 1949 som en politisk-militär
allians med uppgift att skydda de så småningom 16
medlemsstaterna mot militära angrepp. NATO var den
transatlantiska länken till USA och Kanada för att därmed få
dessa länder, främst USA, engagerade i Västeuropas försvar.
När Berlinmuren raserades 1988-89, järnridån
försvann och Östblocket föll sönder gällde det för NATO att
finna en ny identitet.
Första steget
Det första steget var Östtysklands inkorporering i NATO. För
den fick Väst betala oerhört mycket, bland annat i form av
bostäder i Ryssland, för personal som förflyttades från
förläggningsorter i Öst-Tyskland, för transporter med mera.
Kvar stod problemet hur NATO skulle kunna utveckla ett fredligt
samarbete med Ryssland.
En lösning blev vad som kallas PFP, Partnership for
peace, Partnerskap för fred. I detta förtroendeskapande
säkerhetssamarbete medverkar Sverige, därmed följande en
mångårig linje med fredsbevarande militära insatser inom FN:s
ram.
EAPC ger plats för Sverige
Är då det nya NATO helt nytt? Svaret på den
frågan är nej. Gamla stridskrafter finns kvar, med beväpning
alltifrån kärnvapen till automatvapen. NATO:s uppgift inom
ramen för PFP-samarbetet avser att förbereda för framtida
fredsfrämjande operationer, liknande Bosnien. För att vidga och
fördjupa PFP-samarbetet har tillskapats ett organ som kallas
EAPC, European Alliance Peace Council, på svenska Euroatlantiska
partnerskapsrådet, EAPR. I detta kan Sverige, utan att ändra
sin alliansfria status, ta aktiv del.
Ett särskilt kapitel utgör förhållandet mellan
NATO och Ryssland. Ur rysk militär synpunkt utgör NATO
fortfarande en fiende. Därför har man från ryskt håll alls
inte hälsat utvidgningen av NATO till forna östblocksmedlemmar
med entusiasm, snarare tvärtom. Som en eftergift mot Ryssland
har man därför, vid sidan om EAPR, skapat ett särskilt
NATO-råd för direkt samverkan med Ryssland. I detta råd
handläggs frågor som rör säkerhet och stabilitet,
konfliktförebyggande åtgärder och krishanteringsoperationer.
Regelbundna möten på politisk nivå skall hållas. Politiskt
och militärt samarbete ingår i förutsättningarna.
Osäkerheten är stor om vad Ryssland egentligen vill. Farhågor
har även yppats för risken att EAPR, på grund av det direkta
NATO-samarbetet med Ryssland kommer att skjutas åt sidan.
|
Begränsad USA-entusiasm
Utvidgningen av NATO är inte heller till alla
delar populär i Väst, framförallt inte i USA, där kritik har
riktats mot de ökade militära kostnader detta kommer att dra
med sig. USA-militären känner heller ingen stor glädje över
att få ansvaret för nya, militärt svaga vapenbröder, vars
folkliga stöd dessutom inte är överväldigande. I den
politiska process, som föregår den definitiva
NATO-utvidgningen, kvarstår ratificeringen i medlemsstaterna.
Trots måttlig entusiasm kommer emellertid USA-kongressen
knappast att säga nej.
Vad innebär då PFP rent praktiskt? Inom dess ramar
har Sverige redan deltagit, med trupp, med observatörer etc. Man
kan säga att Sverige inte är konsument, utan producent inom
detta partnerskap, dvs vi bidrar med värdskap för övningar,
leder verksamhet.
Exempel härpå är bland annat en rad
internationella övningar som exempelvis Cooperative Banners,
där svenskt stridsflyg medverkande, Cooperative Bear,
Östersjöövningen Cooperative Baltic etc. Själva kommer vi att
leda Nordic Peace nästa år.
Interoperabilitet
- vad är det?
Ett nyckelord för praktisk NATO-samverkan är
Interoperabilitet. Vad förstås då med detta? Helt enkelt kan
man säga att det innebär anpassning till internationell
standard, det vill i det här fallet säga NATO-standard. Det
gäller allt, från utformning och dimensioner av bensintankslock
till vapensystem, lägessymboler, kartor, termer och
stabsorganisation. Svensk profil är alltså inte längre
prioriterad.
Bättre språkförmåga är nödvändig för att
svenska officerare skall kunna tjänstgöra inom NATO och PFP.
Visserligen klarar vi väl engelska förhållandevis hyggligt,
men för tjänstgöring internationellt måste vi bli mycket
bättre på fackengelska, teknisk engelska. Det är nödvändigt
inte minst därför att vi inom en nära framtid kommer att få
förband, som är avsedda och utbildade just för internationell
tjänst.
Detta är i sak ingenting nytt. Vi har redan länge
arbetat inom NATO-strukturen och hävdat oss väl inom denna. Det
var svensk militär, som hjälpte USA-förband in på plats i
Bosnien. Vi har fått mycken ”credit” för detta.
Svenskar ”Outstanding”
”Outstanding!” Det var USA-betyget åt
svenskarna och har så varit under hela operationen.Även den
ryska brigaden i Bosnien har gjort bra ifrån sig, med duktiga
soldater. Divisionschefen är amerikan. Detta har tidvis något
kunnat trassla till befälsföringen.Den 1 juli 1998 skall
NATO-operationen i Bosnien vara slut. Vad som då händer är än
så länge en öppen fråga.
Att kriget kommer att blossa upp på nytt om NATO:s militära
närvaro försvinner torde knappast vara någon djärvare
profetia.
– Om USA går hem kommer vi också att dra oss tillbaka. Det
är den samfällda deklarationen från samtliga i Bosnien
engagerade länder, däribland Sverige. Den amerikanska militära
närvaron bedöms av samtliga som helt nödvändig. Det är USA
som förfogar över understödet, med artilleri, med flyg, med
attackhelikoptrar. Det måste helt enkelt finnas USA-ledning på
plats, plus några USA-förband, även om argumentet att Europa
självt måste hålla ordning på sin egen bakgård kan vara
förståeligt.
Almnäs redan NATO-centrum
Vi samarbetar mer och mer med NATO. Vi har redan
ett regionalt PFP-centrum på Almnäs. Det är viktigt för oss
att få svenska officerare i NATO-staberna. Vi har redan en del,
men vi måste sträva efter att få fler och på det sättet öka
den svenska närvaron inom NATO. Dialogen med NATO skall föras
både politiskt och militärt.
För framtiden kan vi sannolikt räkna med ett
utökat PFP-samarbete med alla nordiska länder, förmodade
general Hederstedt.
Efter föredraget blev det tillfälle till frågor,
stundtals en engagerad försvarsdiskussion, som säkert klarade
ut åtskilligt om Sveriges internationella, militära åtaganden.
Det är bara att beklaga att inte flera medlemmar utnyttjade
tillfället.
Ingvar Hansson
