|
Jab Linder är civilekonom, DIHR och vd för ett informationsföretag. Han är även verksam som skribent och har bland annat utgivit "Mellankrigstiden - Sverige och Europa" samt "Andra världskriget och Sverige - historia och mytbildning", båda på Infomanager förlag. Ur den senare följer här ett utdrag, om Finlands fortsättningskrig. Han är reservofficer i marinen. |
Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941
(Operation Barbarossa) bibehöll Finland officiellt sin
neutralitet ett par dagar. Efter provokationer i form av ryska
bombanfall mot finska städer och flygfält förklarade dock den
25 juni Finland Sovjetunionen krig.
Flertalet finländska politiker fann sig snabbt till
rätta med parollen kamp mot Sovjetunionen vid sidan av tyskarna.
Riksdagens talman Väinö Hakkila, socialdemokrat och
borgmästare i Tammerfors, gjorde i ett radiotal gällande att
Vinterkriget nu fortsatte ”ljust och segervisst” i ett
sommarkrig:
– Europas stridsdugligaste och bäst
organiserade folk krossar nu med sin stålarmé vår lika
hänsynslöse som bedräglige arvfiende. Lugnt och realpolitiskt
skapar vi nu av egen kraft det livsrum som röjts av vår stam.
Detta livsrum – Fjärrkarelen – skulle
liksom dess befolkning frigöras från det ”tusenåriga
förtrycket”.
Tyskarna prisade den finska statsledningen som utan
att tveka valt ”den rätta sidan”. Utfästelser
lämnades att Finland efter kriget skulle gestaltas till Nordens
ledande nation, och det fanns gott om finländare som räknade
med att riksgränsen mot Sverige efter kriget skulle komma att
följa ”språkgränsen”, dvs att Tornedalen och de
nordsvenska malmfälten skulle tillfalla Finland.
Ragnar Casparsson ingick i en LO-delegation som 1942
besökte Helsingfors. Vid en middag yttrade sig en finländsk
storföretagare i cellulosabranschen öppenhjärtigt:
– Finland slåss för Sverige. Finland har
offrat liv och blod, trygghet och välstånd, medan svenskarna
bara tänker på bekvämlighet. Ni skulle inte röra en fena,
även om ryssen tränger oss över gränsen till Sverige. Och kom
inte dragande med Norge. Ni sätter 50 norrmän (som avrättats
av tyskarna) högre än 50 000 finnar som blött för Europa.
De närvarande finländarna var överens om att
norrmännen förtjänade sitt öde:
– De ville inte försvara sig och borde hålla
sig i skinnet. De är i alla fall ockuperade av en civiliserad
stat.
Casparsson gjorde en jämförelse mellan Quisling och
Kuusinen. Hur skulle de ha reagerat om Kuusinen hade lyckats
placera sig i presidentpalatset i Helsingfors? Den synpunkten
gjorde ett visst intryck.
– Skulle ni, frågade Casparsson vidare, ha
marscherat in i Sverige för att hjälpa oss om tyskarna antastat
våra rättigheter som fri nation? Frågan framkallade viss
förvirring och besvarades nekande.
Vissa finländska historiker har velat reducera
Finlands ansvar för kriget och betonat dels landets oberoende
gentemot Tyskland, dels frånvaron av förhandlingar och avtal
mellan Tyskland och Finland före krigsutbrottet. Man menar att
Finland utan egen förskyllan drev in i kriget, den s k
drivvedsteorin. Andra historiker inom och utom Finland har lagt
vikt vid de många militära kontakterna före den 22 juni 1941,
det faktum att tyska trupper fanns på finsk mark redan före
krigsutbrottet samt att en finländsk armékår i norr någon
vecka före det tyska angreppet var underställd chefen för den
tyska Lapplandsarmén.
UD-mannen Sven Grafström noterar den 17 juni: ”Finnarna
ha bakom den mycket genomskinliga rökridå, som
transiteringsöverenskommelsen med Tyskland skapat, tillåtit
tyskarna att samla ett mycket betydande antal trupper på finsk
botten. Finnarna ha alltså, i en måhända förklarlig ’revanschpsykos’
valt att spela poker. Förutsättningarna för en lycklig utgång
av detta hasardspel äro två: 1. Att det blir krig. 2. Att
tyskarna vinna kriget. Om ingen av de båda förutsättningarna
eller bara den första inträffar betyder det säkert slut på
Finlands självständighet. Om båda förutsättningarna
inträffa kommer väl Finland att få sin revansch, dock
sannolikt på bekostnad av ett nära beroende till Tyskland.”
Fältmarskalk Mannerheim, överbefälhavaren, viste
alltför väl hur liten och svag hans nation var. Men det kan
inte heller påstås att han försökte avvärja utvecklingen.
Sommaren 1941 var han 74 år och fullt beredd att utnyttja de nya
möjligheter som tycktes öppna sig. Hans dagorder av den 9 juli
har blivit omdiskuterad och i efterhand beklagats även av honom
själv: ”Under frihetskriget 1918 gav jag Karelens folk
på ömse sidor om vår östra gräns löftet att icke sticka
mitt svärd i slidan, förrän Finland och Fjärrkarelen vore
fria. Tjugotre år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta
löfte; i över ett har det Karelen, som frånryckts oss efter
vårt ärorika Vinterkrig, legat öde i väntan på ljusningen av
en ny dag. . .”
Alla finländare tändes för att inte säga eldades
av dessa marskalkens ord. Men hade egentligen en militär chefs
tjugotre år gamla löfte något med Finlands krigsmål år 1941
att göra? Fjärrkarelen har aldrig varit en del av Finland. Om
den finska armén 1941 gjort halt vid 1939 års gräns, skulle
världsopinionen haft avsevärt lättare att förlika sig med det
finländska samspelet med tyskarna.
Fortsättningskriget var från början impopulärt i
Sverige och blev det mer och mer, då man fann att Finland bands
allt hårdare vid den tyska krigsmaskinen. Ragnar Casparsson
noterade i sin dagbok: ”Mannerheim talar i så pompösa ord
att man kan fråga sig, om samarbetet utvecklas ända därhän,
att proklamationerna skrivs ut på Hitlers regeringskansli.”
SvD ställde sig i en ledare den 12 juli kallsinnig till
storfinska drömmar och tyckte att det var onödigt att ställa
upp Fjärrkarlen som segermål.
”Mycket prat och många anmärkningar”
väckte enligt Karl Ivan Westman, vår minister i
Helsingfors, den svenska beskickningens avsiktliga underlåtenhet
att delta i den allmänna flaggningen vid Viborgs återerövring
den 30 augusti 1941. Westman blev bl a på den kuppen så
impopulär i Helsingfors att han snart måste hemkallas. Efter
kriget skulle han bli Östen Undéns kabinettssekreterare.
Under september 1941 fortsatte finländska styrkor
marschen in i Fjärrkarelen och gjorde halt först när de nått
fram till Svirälven som förbinder Onega och Ladoga. Vid denna
front grävde trupperna ner sig och skulle komma att stanna där
ända till krigets upplösning tre år senare.
I folkhushållningsminister Gjöres minnesbok Vreda
vindar finns ett bra exempel på de komplikationer som
Sverige råkade ut för till följd av sin mellanställning som
neutralt men välvilligt inställt till Finland:
– Det var i februari 1942 och bister vinter.
Tyskland hade åtagit sig att förse Finland med brödsäd och
regelbundna leveranser gick från Kolberg på polska kusten upp
till Finland. Men nu låg flera båtar fastfrusna i Östersjöns
is och förråden i Finland var på upphällningen. Nu menade
finska regeringen att Sverige måste träda in för att avvärja
en svältkatastrof. Det var force majeure och inte fråga om
någon uppoffring för oss. Vi skulle få lagerbevis som
säkerhet från tyskarna.
Komplikationen var att Sverige i avtal om import med
lejdbåtar förbundit sig att inte leverera spannmål till
Tyskland eller dess allierade. Finland var allierat med Tyskland
och även formellt i krig med Storbritannien.
Efter mycket funderande lyckades Gjöres rida ut
krisen genom att Sverige blev förskottör inte för Tyskland men
väl för Danmark!
– När saken sedan redovisades för
engelsmännen blev vi väl en smula svedda i plymen, men därvid
stannade det.
Möjlighen var man i London något skuldmedveten
över den av Sovjetunionen framtvingade krigsförklaringen den 7
december 1941. USA kom aldrig att förklara Finland krig.
Sverige drev från hösten 1941 handel med den tyska
krigsmakten i Finland – bl a lastbilar och 25-mannatält med
kaminer i utbyte mot nickel från Petsamo. Under
Fortsättningskriget lämnade Sverige också betydande bistånd
till Finland. Hänsyn till de allierade stormakterna och till den
svenska opinionen gjorde dock att hjälpen inte kunde lämnas
öppet. Genom att hålla tyskarna informerade om insatserna,
kunde dock Günther förvärva goodwill i Berlin. Biståndet
kunde inom samlingsregeringen motiveras som en insats för
Finlands självständighet och därmed för vår
neutralitetspolitik, dvs oberoende i förhållande till både
Sovjetunionen och Tyskland.
 |
| Från Hangöfjorden 1941. Svenska frivilliga har gett sin korsu ett hemlandsklingande namn. |
I början av 1942 – mitt under pågående
Fortsättningskrig i Finland – befann sig Sverige (enligt
Kent Zetterberg) dessutom i sitt mest utsatta militärpolitiska
läge sedan Norgefälttåget i maj 1940. Rykten om tyska
anfallsoperationer mot Sverige var ihärdiga. De utgick från att
en väntad tillspetsning av läget i norr skulle föra med sig
att tyskarna ansåg sig tvungna att ockupera Sverige för att
förekomma att de allierade slog till på Nordkalotten. Ett mål
kunde vara att eliminera malmtrafiken från svenska Lappland, ett
annat att säkrare kunna föra fram konvojer med krigsmateriel
till sin allierade Sovjetunionen. Så här bedömde det tyska
Norgekommandot nu det egna försvaret: Es bedarf keines zu
grossen Anstosses sie zum Zerbrechen zu bringen.
Påtaglig risk fanns alltså nu för att Hitler
snabbt skulle företa en preventivaktion mot Sverige i syfte att
definitivt inlemma denna opålitliga småstat i det stortyska
livsrummet, kosta vad det kosta ville. Hitler kunde omöjligen
acceptera att Sverige, i enlighet med den hårdföra
neutralitetslinje som samlingsregeringen valt, skulle stoppa
militära transiteringar, när tyskarna som bäst behövde
sådana – vid en allierad invasion i Nordnorge. Februarikrisen
1942 var ett faktum.
Den svenska regeringen tog nu det säkra före det
osäkra och mobiliserade. Varken förr eller senare har så
många varit inkallade vintertid som i februari 1942. Denna även
i tyska ögon imponerande beredskapshöjning bidrog till att
krisen blåste över.
Ett minst lika viktigt bidrag till fortsatt fred för
landet blev en första kvartalet 1942 insatt ”militärdiplomatisk
offensiv”, för att använda Zetterbergs term. Nu
mobiliserades inte bara UD utan också kungen och militären för
att hålla tyskarna lugna. Via tyska kontaktpersoner på olika
nivåer dämpades krigsrykten och spänningar. ÖB Thörnell
meddelade exempelvis ”i förbigående” den tyske
militärattachén von Uthmann att det svenska folket inte skulle
gå i krig på de allierades sida, därför att detta skulle
innebära en ”dolkstöt i ryggen” på det tappra finska
folket. Någon ny allierad attack mot Norge kom heller aldrig
till stånd, och den tyska krigsmakten blev snart fullt upptagen
av att söka revanschera sig för motgångarna i december genom
ett kraftfullt vårfälttåg i Sovjetunionen.
En hel del svenskar gjorde bokstavligen Finlands sak
till sin även under Fortsättningskriget. En svensk
frivilligkår om 720 man kämpade sommaren 1941 på
Hangöfronten. Efter att ha löst sin uppgift där förflyttades
en del av svenskarna till Svirfronten. Ett svenskt
frivilligkompani ingick i ett svenskspråkigt infanteriregemente
som 1942-44 hade 400 svenskar inskrivna i rullorna under längre
eller kortare perioder. Även under Fortsättningskriget gav
svenska folket omfattande ekonomisk hjälp till Finland. Bland
annat infördes en blåvit tipskupong som kostade fem öre extra
per rad. Enbart under 1942 inbragte detta tips för Finlands sak
300 000 kronor.
 |
| Fältmarskalk Mannerheim följer sin överraskningsgäst på 75-årsdagen (4 juni 1942), rikskansler Hitler, till flygfältet i Immola. Generalfältmarskalk Keitel och president Ryti till vänster. |
De tyska soldater som stationerades i Finland
imponerade inte på Mannerheim. Av intresse för svenskar är de
uppgifter som Stig Jägerskiöld förmedlat om den omskrivna
division Engelbrecht. Den bestod huvudsakligen av berlinska
storstadspojkar som hade svårt att finna sig till rätta i
Finlands öde skogar. Generallöjtnant Erwin Engelbrecht själv
beskrevs som en impulsiv befälhavare, ”en rödlätt, något
korpulent man, en brottartyp, snabb i rörelser och tal”.
Mannerheim gjorde vad han kunde för att betona att
Finlands soldater sattes in för Finland – inte för
Tyskland. Han motstod därför tyska påtryckningar att låta
finländare delta i angreppen på Murmanbanan och den utdragna
belägringen av Leningrad.
Mannerheim har jämförts med de Gaulle som räddade
Frankrikes ära både under andra världskriget och under den
explosiva Algerietkrisen 1962. Mannerheim lyckades tack vare sin
statsmannaskicklighet hedersamt avsluta tre ödesdigra krig:
Frihetskriget 1918 (som var ett inbördeskrig), Vinterkriget 1940
och Fortsättningskriget 1944.
Mannerheims erfarenheter från ett långt officersliv
under flera olika krig gav honom stora möjligheter att förstå
sina soldater. General Adolf Ehrnrooth, krigshjälte från
Karelska Näset, en person som fortfarande 1997 (92 år) i
Finland endast står Mannerheim själv efter i popularitet,
vördnad och respekt, har sammanfattat:
– Hans omsorg om sina soldater kände inga
gränser. Marskalken hade en underbar förmåga att knyta kontakt
mellan sig och sin omgivning. Man bemötte honom med vördnad
blandad med respekt. Men med några enkla ord kunde han visa
människan inom sig. Han var ej en stum, hög herre i bil. Men
precis och fordrande var han.
Själv gav Mannerheim gärna uttryck för
uppskattning av de män och kvinnor som han mötte i försvarets
led. Så här skrev han till sin gamle vän och vapenbroder Ernst
Linder, sedan han den 4 juni 1943 varit i Helsingfors:
– Var inrest dit för att närvara då
fyrahundra kadetter befordrades till aktiva officerare. Kadetter
är i detta fall ett missvisande ord, ty alla voro redan
veteraner, en del från Vinterkrigets dagar. Det var verkligen en
flott syn och upplyftande för en gammal man att se denna front,
dessa tappra män, alla dekorerade med Frihetskorset, flere med
fyra stycken, än flere med tre och slutligen många med tvenne
kors.
Bortsett från optimismen under sommaren 1941 hade
Mannerheim en realistisk och därför pessimistisk syn på
Finlands möjligheter att i längden hävda sina intressen,
eftersom Tyskland inte levde upp till sina krigsmål. Han var
också bekymrad över de stora förlusterna. Redan under
sommaroffensiven 1941 innan Finlands armé överskred landets
gamla östgräns hade 25 000 finländare stupat, fler än under
hela Vinterkriget.
Diskussioner och underhandlingar för att få Finland
ut ur kriget fördes med tilltagande intensitet under de
följande åren. Finland ansågs föra ett separat krig och borde
därför också kunna få en separatfred. Denna tanke drevs hårt
framför allt från svenskt håll och man försökte anlita olika
privata kanaler till nyckelpersonen madame Kollontaj i Stockholm.
Trots att hon var invalidiserad efter ett slaganfall 1942, gjorde
hon ihärdiga försök att stimulera till fredsförhandlingar. I
förtroende meddelade hon Boheman att Sovjet var intresserat av
att avsluta kriget mot Finland. Ett intensivt spel drevs sedan
med Boheman och Kollontaj förmedlande repliker från Helsingfors
och Moskva. För både Sverige och Finland gällde det att hålla
förhandlingarna hemliga för att inte irritera tyskarna.
Ivar Anderson har berättat om hur på hans
chefredaktörsrum på SvD den 9 februari 1943 samlades C A
Ehrensvärd, Vilhelm Lundvik, Gustaf Söderlund och Marcus
Wallenberg:
– Sedan Ehrensvärd gett en realistisk
redogörelse för krigsläget omtalade Wallenberg att han från
mycket säker källa visste att Ryssland var angeläget om en
separatfred med Finland. ”Konsten är nu att få Finland att
hoppa av. Är detta möjligt?”
Avhoppet skulle sitta långt inne. Sven Grafström
den 10 september 1943: ”Den finska försörjningsfrågan
efter ett eventuellt brott med Hitler, som under diskussionerna
varit den obotfärdiges favoritförhinder, torde däremot inte
bjuda några oöverstigliga svårigheter. Bland andra är här
Sverige berett att hjälpa. Tacka för det förresten. Det blir
en väsentligt lättare uppgift än att ta hand om alla de finska
flyktingarna vid ett eventuellt sammanbrott under ryskt tryck.”
Under hösten 1943 spekulerade sovjetiska TASS i att
det finska folket nu skulle tvinga fram en separatfred med
Sverige som medlare. Det finska svaret kom i form av stora
demonstrationer den 30 november 1943 till minne av det sovjetiska
överfallet 1939, dvs man avvisade fredstanken. ”Finska
folket skall hålla ut till siste man och sista blodsdroppen”,
hette det bland annat. Sovjetledningen hade hoppats på en
effektiv svensk insats för att lätta på trycket på den norra
fronten. Stalins missnöje med Sverige kulminerade med att vår
minister Assarsson utvisades från Sovjetunionen den 18 december
1943.
I februari 1944 kom Paasikivi på privat besök (”för
att köpa böcker”) till Stockholm med avsikt att sondera
möjligheterna till en fredsuppgörelse med Kollontaj på
Saltsjöbadens Badhotell. Enligt Paasikivis dagbok åt han i
Stockholm middag med Marcus Wallenberg och dennes son Marc och
for sedan ut till Saltsjöbaden med Marcus Wallenberg. När han
sent på kvällen smög sig till Kollontajs svit, blev han
observerad av den ungerske militärattachén. Denne skvallrade
till Berlin om att Tysklands vapenbroder hade kontakt med den
gemensamma fienden Sovjetunionen. Den ilskna tyska reaktionen
blev att ställa in viktiga leveranser till Finland.
Kritisk blev situationen under våren 1944, sedan
Finlands riksdag efter nya förhandlingsturer av Paasikivi
förkastat de sovjetiska fredsvillkoren som oacceptabla så
länge Finlands armé stod obesegrad i Fjärrkarelen.
Sveriges råd till Finland att göra upp med Moskva
var utmanande för Berlin. Vilken tysk reaktion skulle kunna
tänkas följa? Minister Richert fick varningar för att man bl a
visat intresse för Stockholms gator och topografi. Som en
säkerhetsåtgärd fick alla tillgängliga militära förband
order att slå en järnring kring staden för att förebygga ett
tyskt kuppförsök. Den 5 maj beslutade regeringen att också
höja Göteborgs kuppförsvar.
Studier efter kriget har visat att det fanns en
långt framskriden tysk planering att blixtockupera Åland (Fall
Tanne). Men Finlands fortsatta nej till Moskva gjorde att Sverige
än en gång undslapp militära aktioner mot både eget
territorium och Åland.
I början av juni gav Stalin sin syn på det finska
folket till den amerikanske ambassadören Harriman:
– Det är ett sällsynt trögtänkt folk.
Förnuftet måste klubbas i huvudet på dem med
slägga! Släggan skulle slå till den 9 juni 1944. En
intensiv sovjetisk offensiv inleddes på Karelska Näset för att
öppna vägen till Helsingfors. Den 20 föll Viborg. Ett
svenskkompani höll in i det sista sina ställningar på kullen
Vierumäki.
General Helge Jung, Sveriges överbefälhavare sedan
den 1 april, såg nu mörkt på Finlands möjligheter att
försvara sig och förklarade (enligt Bagges dagbok) att Sverige
måste räkna med att få Sovjetunionen till granne. Den 23 juni
krävde Moskva kapitulation. Därefter lyckades dock finländarna
hejda offensiven, och i mitten av juli började Stalin föra bort
sina bästa divisioner söderut för att komma först till
Berlin. Striderna i Finland avtog.
President Ryti hade i juni 1944 träffat ett avtal
med tyskarna om att avstå från att gå in i förhandlingar om
separatfred i utbyte mot att tyskarna beviljade Finland fortsatta
leveranser av förnödenheter. Det var Ryti som personligen,
visserligen efter diskussioner i regeringen, men utan riksdagens
hörande, hade gett det löftet. Finland fick också sina
leveranser. Frågan var nu om Ryti, som i riksdagen blev hårt
kritiserad för sitt avtal, avgick – skulle då hans
efterträdare vara bunden av avtalet?
Ryti inlämnade sin avskedsansökan den 31 juli och
Mannerheim svor presidenteden den 4 augusti. Hitlers
generalfältmarskalk Keitel hastade nu till Mannerheim –
självklart var väl Rytis försäkran i kraft? Mannerheim såg
så kall och oförstående ut som endast han kunde; som president
kunde han inte ta hänsyn till vad hans företrädare i ämbetet
lovat och försäkrat. . .
De svenska påtryckningarna att få slut på kriget
nådde dessa dagar sin kulmen. Den 3 augusti mottog Georg
Gripenberg, Finlands sändebud i Stockholm, en promemoria enligt
vilken ”för den händelse Finland skulle erhålla fred
eller vapenstillestånd” Sverige kunde ställa i utsikt
leverans av 150 000 ton spannmål, tekniskt fett för
tvåltillverkning mm. Den 7 augusti förklarade Boheman för
Gripenberg att finsk politik ”saknade aktuell nutidskarta
såväl som kvalificerade kartläsare” – och den
erfarne finländske diplomaten höll med! Det finska
försvaret var fortfarande segt och framgångsrikt. Genom
inringning (mottitaktik, utvecklad under Vinterkriget)
utplånades två ryska divisioner vid Ilomants den 10 augusti
1944. Denna framgång banade väg för fredssonderingar, menade
man i Stockholm. Det gällde att inte försitta den chans till
ett krigsutträde som Finland fått genom frontstabiliseringen,
presidentskiftet och krigsutvecklingen i stort. Risken var annars
stor för att Stalin definitivt tröttnade på Finlands envishet,
dvs inlemmade landet i Sovjetunionen.
Mannerheim lät sig dock inte förhasta. Han behövde
viss tid för att förbereda inrikespolitisk samling bakom en
förestående hård fredsuppgörelse och ville heller inte
uppträda alltför utmanande mot Hitler. Intensiva
fredsförhandlingar kom dock igång, och den 19 september kunde
ett avtal om vapenstillestånd träffas – fredsfördraget
fick anstå till stormaktskrigets slut. Sverker Åström: ”Det
blev hårda villkor med förnyat frånträdande av Karelen. Men
Finland överlevde som självständig stat. Nu tycks detta
självklart. Det var det inte då.” Sovjet hade nu inga
anspråk på Hangö, men på Porkkala udde nära Helsingfors fick
ryssarna lägga en garnison under 50 år. (Porkkala skulle komma
att återlämnas till Finland 1956.)
Sven Grafström 9 oktober 1944: ”Bland annat
från Söderblom i Moskva hava vi erfarit, att finnarna haft
ganska avancerade planer på att erbjuda Åland åt ryssarna i
stället för Porkkala udde. Detta har irriterat vederbörande
här icke så litet.” I ett utkast till en note uttryckte
Per Albin ”sin förvåning och ledsnad över den brist på
uppriktighet, som är uppenbar, därest de åberopade
meddelandena äro riktiga”.
De omfattande kontakterna mellan svensk och finsk
underrättelsetjänst sedan mellankrigstiden mynnade någon tid
före vapenstilleståndet ut i en dramatisk epilog, affären
Stella Polaris, som ännu 50 år senare sysselsätter författare
och filmmakare. Till Härnösand och Gävle anlände en söndag i
september 1944 fyra finska fartyg med personal och materiel från
den finska radiospaningen. Känt har länge varit att
försvarsstabschefen, generalmajor Ehrensvärd, känt till och
bemyndigat FRA-kontakter med finska officerare i frågan. Det har
dock starkt ifrågasatts om ett samtycke också förelegat från
svenskt och finländskt regeringshåll. I och med att Stig
Axelson, efter kriget under lång tid hamnchef i Göteborg, 1996
publicerat minnen från sin tid 1944 som kontaktofficer mellan
det svenska signalspaningsorganet FRA och finländska
myndigheter, får det dock anses vara fastlagt att affären var
väl förankrad i båda ländernas politiska ledning.
Axelson berättar att han i mitten av juli kallats
till Mannerheims högkvarter i S:t Michel och där mottagit ett
brev från Mannerheim till Ehrensvärd i Stockholm. Axelson fick
med sitt viktiga brev flyga med ett skraltigt tvåsitsigt plan
till Helsingfors och lyckades där få plats i sista planet för
dagen mot Bromma.
Ehrensvärd läste i Axelsons närvaro brevet noga
och meddelade honom att Mannerheim betvivlade möjligheterna att
stå emot den ryska offensiven och därför var angelägen om att
Sverige skulle acceptera Stella Polaris. Snabbt ordnades
den 16 juli ett sammanträde med försvarsminister Sköld. Under
en del av Axelsons föredragning var statsminister Hansson
närvarande. Ehrensvärd kompletterade med en begäran om 50 000
kronor för inköp av den finska radiospaningens arkiv. Sköld
telefonerade till Wigforss som utan att få något skäl
utanordnade beloppet.
Vapenstilleståndet den 19 september innebar inte att
kriget var slut för Finlands del. Ett villkor i avtalet var
nämligen att avväpna och fördriva uppemot 200 000 tyskar som
ännu fanns kvar i norr. Situationen förenklades inte av att
desperata finska militärer gömde undan stora mängder av
arméns vapen inför en förväntad gerillakrigföring mot
ryssar.
Det nya fortsättningskriget var ett närmast
osannolikt krig enligt Ehrensvärd: ”Den som för några år
sedan sagt, att 150 000 tyskar en gång skulle svänga kring
treriksröset, följda av finnar och
ryssar, hade säkerligen snabbt blivit avpolletterad till någon
lugnare ort!”
 |
| Finska flyktingar registreras. Tidsdokument från Tornedalen 1944. |
Sverige fick i Norrbotten ta emot 48 000
flyktingar från Finland som en följd av att tyskarna
hänsynslöst brände och härjade i finska Lappland. Hjälpen
var inte enbart humanitär – antalet omhändertagna kreatur
låg kring 25 000.
Fortsättningskrigen var olyckliga och tragiska
– kostade Finland över 50 000 stupade och 150 000 sårade.
Samtidigt blev vapenstilleståndet med Finland ett viktigt led i
Sovjetunionens frammarsch. Den trängde in mot hjärtat av
Europa, etablerade sig i Baltikum, fick ett hårt grepp om
Nordfinland och dess trupper satte sig fast i Nordnorge. I det
läget bröt det i vårt land, enligt statsvetaren och
högerriksdagsmannen Nils Herlitz, fram stämningar som starkt
påminde om tidigare svenska reaktioner gentemot den nazistiska
övermakten:
– Det gick en våg av förståelse till mötes
den segrande makt som kämpat emot nazismen. Särskilt märkligt
var att se dem som bekämpat medlöperi med tyskarna, i rättens,
frihetens och humanitetens namn hylla Stalin som befriare. ”Här
predikas” skrev jag i min dagbok den 19 september 1944,
dagen för Finlands vapenstillestånd, ”även i svensk press
nödvändigheten av samförstånd med Ryssland med en värme som
ställer de s k anpasslingarna från 1940 i skuggan.”
Genom Finlands utträde ur kriget stod det klart att Sverige skulle slippa att få Sovjetunionen till granne. Den allierade invasionen i väster avancerade också stadigt och Frankrike hade den 9 september 1944 fått en regering under de Gaulle. Inte utan fog kunde Per Albin i ett tal samma månad ge uttryck för ”en stilla glädje över att det hittills gått oss så väl”.
Jan Linder:
En spännande, illustrerad skildring av Sveriges
politik under vårt sekels mest turbulenta period. Var
permittenttrafiken, pressrestriktionerna och andra eftergifter
till Nazi-Tyskland motiverade? En bok som också gör det
lättare att diskutera Förintelsen
med svenska ungdomar.
Och Maria-Pia Boëthius och
andra ’revisionister’ får mothugg:
”Politikernas och opinionens anpassning till det
nazistiska Tyskland under dess segerår skulle ha varit så
långtgående att Sverige enligt en av de mest långtgående
revisionisterna närmast skulle kunna anses som Tysklands
allierade.
I detta förändrade debattläge har en nyttig insats
gjorts i en nyutkommen bok av Jan Linder, Andra världskriget och
Sverige. Historia och mytbildning, som med sina 200 sidor ger en
god och lättillgänglig orientering om det svenska
manövrerandet i en svår tid.”
Lennart Hirschfeldt i UNT den 11 september 1997
Genom bokhandeln eller direkt från Infomanager Förlag,
tel. 660 57 16.