Villrådighet

Inget ord bättre än rubrikens uttrycker verkligheten. Synonymer enligt ordbok skärper tydligheten:vankelmod, osäkerhet, tvekan. Den verklighet som här åsyftas är funktionen hos KonungariketSveriges försvarsledning, i dagligt tal numera benämnd Högkvarteret. Men vad många vet,känner sig få hågade att öppet tala om. Det är nämligen inte riktigt fint och definitivt inte rekommendabelt att så att säga inifrån kritisera överheten, ifall denna är iförd militär uniform. Det kan rent av – med ett gammalt förlegat ord – vara tjänstefel. För den yrkesverksamme är det alltså inte hälsosamt för karriären, och för den frie och obundne kritikern hotar alltid risken att bli beskylld för bakåtsträveri eller rentav försvarsnegativism. Ty så sällsamt är det ordnat här i världen, att om man bara inte låtsas om uppenbara brister och svag kompetens hos en ansvarig ledning, så händer inget, och alla förblir nöjda och glada. Fast ingen kan naturligtvis hindra att många säkert drar sig till minnes Axel Oxenstiernas visdomsord till sonen, även om det här inte rör sig om världen utan bara om försvarsmyndigheten i ett litet land i höga Norden.
  Högkvarteret är en myndighet, den enda i sitt slag inom försvaret. Klagande göre sig icke besvär, eftersom husbondens röst gäller utan appell. Det är naturligtvis väldigt finurligt ordnat – underförstått bara för den som det vederbör. Denne behöver ju aldrig inom det egna fögderiet bli störd av ifrågasättanden, tvivelsmål, kritiska påpekanden, andras åsikter i stort – likriktningen är garanterat fulländad. Den som styr och ställer tror sig då vara något av ett geni, eftersom ingen enda bestrider alla de beslut, direktiv och planer, vilka likt solens strålar flödar ut från verksamhetens nav över en underdånig menighet.
  På vilket sätt yppar sig då den påtalade villrådigheten? Låt oss välja ut två exempel. Tidigt i höstas kunde man i dagspressen läsa att ÖB hos regeringen begärt att få göra om ledningsstrukturen inom Högkvarteret i enlighet med en samtidigt presenterad plan. Nu hör till saken att Högkvarteret började fungera som allenarådande myndighet den 1 juli 1994. Det är bara tre år sedan dess. Då slopades i ett raskt grepp en gammal beprövad organisation med försvarsstab + tre försvarsgrenschefer med vidhängande staber; av de forna myndighetscheferna för armén, marinen och flygvapnet har nu i stället blivit ordinära stabsmedlemmar med varsin ledningsenhet. Nu befinnes strukturen redan i behov av omläggning (dock inte i riktning mot att återge försvarsgrenarnas forna chefer tidigare status – de skall i stället benämnas ”generalinspektörer”). Man har rätt förmoda att inrättandet av ett högkvarter 1994 föregåtts av en mycket ingående planläggning och verkligt genomlyst utvärdering – så som det regelmässigt går till inom näringslivet i samband med bolagsfusioner och andra stora omorganisationer. Men så kan uppenbart icke vara fallet. Ty då skulle man inte efter bara tre år behöva ändra på hela konceptet! Detta lovordades ju utan måtta, när det sjösattes! Man efterlyser en orsak. Villrådighet – eller?
  Det andra exemplet är knutet till utbildningsområdet. Arméns brigadcentrum – under ledning av en brigadinspektör – inrättades den 1 juli 1996, med lokalisering till Skövde. Det skulle bli en för infanteriet och pansartrupperna integrerad stridsskola; chef blev den dittillsvarande pansarinspektören. Åtgärden gavs stor presspublicitet och betecknades som ett stort framsteg mot ökad rationalitet. Men, men – redan efter ett enda år var alla lovord som bortblåsta, institutionen upphörde och lokalerna (flera nyuppförda för ändamålet) stängda eller ianspråktagna av andra. I stället inrättades Arméns taktiska centrum i Enköping. Ingen dålig rockad, för att tala i schacktermer! Man hinner knappt bli varm i kläderna på ett ställe, förrän det är dags att bryta upp och kastas iväg till ett annat. Villrådighet – eller?
  Vi hade en gång i lyckliga Sverige en krigsmakt kännetecknad av inre fasthet och stadga, med en konsekvent och logiskt uppbyggd struktur, med en förtroendeingivande ledning i toppen, därtill med ett arbetsklimat som tillät röster från de lägre regionerna att göra sig hörda, förutsatt att argumenten var sakligt underbyggda, tonen hyfsad och röstläget modest. Men detta var för länge sedan. Nu har epigoner tagit över. I sin bristande förmåga tycks de vara omedvetna om vilken allvarlig skada försvaret åsamkas av villrådighet. Ty för vem skall omvärlden då ha respekt? Till vem skall man kunna hysa trovärdighet? Respekt och trovärdighet – två fundamentala begrepp då det gäller varje form av ledarskap!

Jan von Konow