Brandkår under uppbyggnad
Shirbrig står för Multinational United Nations Stand-by Forces High Readiness Brigade. Den 2 september invigde FN:s generalsekreterare Kofi Annan staben. Totalt ska 4 000 – 5 000 soldater från olika nationer ingå i brigaden. Än så länge har Danmark, Kanada, Norge, Sverige och Österrike bidragit med officerare. 1999 ska förbandet vara utrustat, utbildat och berett att ge sig iväg. Inom 30 dagar ska styrkan kunna finnas på plats vid en oroshärd. Men redan efter 21 dagar ska huvuddelen av den ha flugits in eller transporterats dit med båt. De ska vara beredda att stanna i ett halvår.
– Det är bestämt att vi ska arbeta under kapitel 6 i FN-stadgan. Det vill säga fredsbevarande operationer och humanitära insatser. Avsikten är inte att vi ska delta i fredsframtvingande operationer, säger Jan-Erik Jakobsson.
  I staben arbetar ytterligare två svenskar, överstelöjtnant Thomas Klementsson, chef för logistikavdelningen, G 4, och major Pelle Rosdahl, ställföreträdande chef för operationsavdelningen G 3.

Försvarets Forum

Pluton under FN-flagg
Makedonien är för närvarande den enda insatsen med beväpnad svensk trupp under FN-flagg. Insatsen, eller missionen i Makedonien, som det heter på FN-språk, är den minsta möjliga för svenskt vidkommande.
  Det rör sig om en pluton om 28 man ingående i ett skandinaviskt kompani, SCANDCOY, plus ytterligare ett tiotal svenskar på UNPREDEP:s högkvarter i Skopje. Kompaniets båda övriga plutor bär dansk respektive norsk flagg. Sammansättningen är unik. Nationell blandning av så små enheter som plutoner från flera länder har inte skett tidigare.
  Scandcoy ingår i den nordiska bataljonen, som i övrigt består av ett finskt skyttekompani och ett finskt logistikkompani (underhåll, transporter m m). NORDBAT, som tillsammans med en bataljon under USA-flagg utgör hela den totala FN-insatsen i Makedonien om drygt 1 000 man, har f n en finsk chef – överste Lauri Ovaska.

Arménytt

Staffan Skott, författare, översättare och journalist på DN skriver i Vårt Försvar nr 4 bland annat följande i en artikel om Rysslands utveckling och Sveriges säkerhet:

Redan när Sverige började minska på försvarsanslagen för några år sedan tänkte jag: det här är onödigt förhastat. USA och NATO kan av flera skäl göra så, men läget i vår del av världen har blivit mycket, mycket labilt, bland annat med Baltikums efterlängtade frigörelse. Den stabiliserande faktor som vårt försvar utgör behövs mer än någonsin. Och vi kan lugnt tillåta oss dessa kostnader, eftersom utvecklingen ändå ger goda utsikter att vi inom överskådlig tid, om alltså den ryska demokratin håller i sig, kan skrida till mycket mer drastiska nedskärningar av försvarskostnaderna än vi nu kan drömma om.
  Frågan om Sverige bör ansluta sig till NATO blir i detta resonemang en andrarangsfråga. Neutraliteten och alliansfriheten har alldeles för länge haft en märkvärdig status av trossatser som icke kunnat ifrågasättas, i stället för att uppfattas som vad det är: följderna av tillståndet omkring oss. Förr än vi anar kan frågan vara överspelad. När Jeltsin 1990 just hade blivit invald i dåvarande RSFSR:s Högsta Sovjet och förväntades bli dess ordförande frågade jag honom hur han ställde sig till de tre baltiska republikernas frihetskrav. Han låtsades först inte höra frågan men sa sedan: – Vi vill inte att de ska lämna Sovjetunionen, men vill de göra sig fria kan vi inte hindra dem med våld.
  Det vill säga, han har en ytterst nykter syn på deras betydelse. Med lirkande och tålamod kan nog Baltikum komma med i NATO utan att det förstör förhållandet USA – Ryssland, och då spelar det inte så stor roll vad vi gör (men i det annorlunda läget kan det väl vara värt att gå med i NATO).