Att försvara Sveriges gräns vid Systerbäck talades det en
gång om i planeringen av rikets försvar. Var gränsen går nu
kan ibland förefalla en smula diffust i tider av alltmer
markerad internationalisering på det militära området. I
debatten tycks frågorna om det nationella försvaret ha kommit i
bakgrunden inför allt det nya, som vårt internationella
militära engagemang för med sig. Det vill till att inte i
hastigheten förväxla fredsbevarande, fredsfrämjande och
fredsskapande insatser, även om distinktionerna dem emellan
ibland kan synas hårfina.
Tills vidare står vi emellertid fortfarande utanför
militära allianser, även om regeringen andas välvilja mot ett
fördjupat och utvidgat NATO-samarbete, låt vara inom ramen för
Partnerskap för fred.
Och visst, kan vi med de relativt begränsade
militära insatser det antytts bli fråga om bidra till fred,
lugn och stabilitet i Europa och måhända även i andra delar av
världen torde knappast någon ha något att invända, om vi
därmed även bidrar till vår egen säkerhet. Något militärt
hot mot Sverige synes inte heller föreligga inom den närmast
överskådbara framtiden. Och utan tvivel lever verkligen många
i den fasta föreställningen om garanterad säkerhet och fred i
vår tid.
Fred i vår tid? Var det inte så han sade,
premiärminister Neville Chamberlain? Vad tänkte han, när
bomberna började regna över London?
Och vilket kaos rådde inte här hemma, när branden
snabbt närmade sig och ett försvar måste improviseras efter
många års försummelser?
Vad väntar oss månne, om den så kallade
återtagningen plötsligt måste verkställas?
Tankar på detta måste tydligen ibland plåga
arméchefen, som bättre än de flesta inser att det krävs
stora, regelbundna och krigsliknande övningar för att
förbanden skall fungera. Och därtill för ändamålet anpassad
utbildning och materiel. Men hur få till detta, när
repetitionsutbildningen praktiskt taget är avskaffad och
ytterligare förbandsnedläggningar står för dörren, utöver
de drastiska nedskärningar som redan gjorts?
Det är inte enbart förbanden som blir färre.
Knappt mer än hälften av de mönstrande åldersklasserna uttas
till grundutbildning. Sade inte den troligen mest kompetente
försvarsminister vi någonsin haft, Per Edvin Sköld, att ett
land som vårt aldrig kan få för många soldater? Tiden och
situationen var visserligen då en annan. Men vilka garantier har
vi för att en liknande situation inte på nytt skall inträffa?
För varje år som går får vi färre soldater. Men landet har
inte blivit mindre sedan dess – däremot blir uppenbarligen
de vita fläckarna, de som måste lämnas utan militär närvaro,
allt större. Sega gubbar i var buske är måhända inte vad
försvaret mest av allt behöver, men en urholkad värnplikt och
färre soldater behövs sannolikt ännu mindre.
Även ett högteknologiskt, modernt luftförsvar, en
hörnsten i varje militärt säkerhetssystem, behöver
värnpliktiga och välutbildade sådana. Att kunna se långt, se
tidigt och dra konsekvenserna av vad man ser blir avgörande för
stridens utgång. Men att kunna se långt även när det gäller
framtiden – och dra konsekvenserna därav – kan också
vara avgörande för vår förmåga att bevara vårt nationella
oberoende.
Ingvar Hansson