Svensk försvarsmakt
– till vad?

Försvarsmaktens utveckling förefaller styras av känslan att krig ärnågot avlägset vår del av Europa liksom att det är förnuftigt att ingripa i fjärran konflikter innan dessa förstoras och sprids. Anslagen räcker inte att vidmakthålla ens den starkt reducerade försvarsmakt som beslöts så sent som 1995. Vi skulle då åtminstone kunna klara en operativ riktning. Detta innebar försvar antingen av södra eller norra Sverige med den kraft vi sedan decennier dimensionerat övriga totalförsvaret mot. Den förmåga relativt en angripare våra grannar vants vid att kunna räkna med – i Norge kallad ”ryggedekkning”. Eftersom kriget onekligen kan förefalla avlägset finns alltså redan ett par år efter försvarsbeslutet 1995 en stark tendens att överge principen om att ett väpnat angrepp skall vara dimensionerande. Vi har inte råd med detta om vi samtidigt ska ha en hög ambition vad gäller de internationella uppgifterna. De första Bosnienbataljonerna kostade inklusive slitage m m upp emot en miljard kronor per år. Även om sådan direkta insatser alltid är dyrare än att ha förbanden i beredskap hemma får vi dock en fingervisning om vilken övningsverksamhet m m som krävs för att vi med någon månads varsel ska kunna klara nya Bosnien-liknande situationer. Eftersom vi förskonats från plötsliga stora förluster och svåra, långvariga gisslansituationer saknas en bred förståelse för vilken grad av samträning etc som krävs för att om möjligt kunna klara svåra lägen. Vi har inte ställts inför ett nationellt trauma som Holland efter (de för FN förödande) händelserna i Gorazde och Scebrenitsa. Vi har heller inte behövt betrakta svenska soldaters lik släpas runt på det sätt som tvingade USA – supermakten – att omgående lämna Somalia.
  Att förbereda internationella insatser kräver ett omfattande samspel från högsta politiska och militära ledning med befälhavaren på platsen ner genom förbandet till den enskilda stridsfordonsgruppen etc. Detta är dyrt. De genomgripande förberedelser och den materieluppbyggnad som krävs för insatser utan tillgång till övriga delar av totalförsvaret långt utanför landets gränser förstod den insiktsfulle chefen för vår första bosnienbataljon Ulf Henricsson. Håller denna läxa nu på att glömmas bort? Liksom prislappen?
  Ambitionen är nu att höja beredskapen för att vara med i denna form av icke traditionella buffertoperationer, skiljande två parter åt genom en FN-insats (motsv). Ska vi som danskarna organisera en internationell brigad, internationella flyg- och fartygsförband för stridsinsatser m m med hög beredskap till insats, kommer kanske en femtedel av den nuvarande försvarsbudgeten att krävas för detta.

Anpassning kostar

En annan uppgift än att i närtid kunna klara tänkbara väpnade angrep är att kunna anpassa försvarsmakten till framtida hot. Detta är vad ÖB har kallat för att vi nu skaffar oss ett anpassningsförsvar. Inom detta ska vi ha en tillväxtram på en dryg fördelning och motsvarande inom flyget och flottan. Riksdagsbeslutet förutser därför att vi behåller viss extra materiel, fler officerare än vad organisationen eljest skulle kräva osv.
  Detta kostar också pengar. Ska vi ha utrymme för internationella insatser av den omfattning som antytts ovan kan det bli fråga om fler kraftiga reduceringar av krigsorganisationen. Detta kräver motsvarande än större tillväxtram – alltså anpassningsåtgärder som kostar mer än vad som förutsågs i riksdagsbeslutet. En halvering av vår försvarsförmåga ligger i farans riktning även om vi arbetar än mer för att skära i fredsorganisationen.
  Trenden är nu – för att få ekvationen att gå ihop – att inte vidta de anpassningsåtgärder som skulle krävas för att svara mot försvarsbeslutet.
  Ett allvarligt fel i riksdagsbeslutet var att inte avdela en viss summa för anpassningsåtgärder. Man kan nu förfoga betydligt friare med totalt tilldelade medel för att reda ut en bristbudget så klokt som möjligt. Säkert sker detta med politikernas goda minne – icke desto mindre mot gällande riksdagsbeslut.
  De frågor som infinner sig som en följd av fokuseringen mot de internationella uppgifterna
är därför naturligtvis följande:

  Eller formulerat på ett annat sätt. Klarar vi den primära uppgiften för ett militärt försvar inom ramen för det totalförsvar en alliansfri småstat med stort territorium behöver ha? Klarar vi att fånga upp i olika tidsperspektiv tänkbara väpnade angrepp? Vill vi ha ett sådant försvar?
  Vill vi inte det t ex därför att det känns för obehövligt bör vi skaffa en annan form av militär styrka. Anser vi oss kunna avskriva ett väpnat angrepp bör vi t ex snarast också överväga att avskaffa värnpliktssystemet. Värnplikt i modern form krävs för nationens existensförsvar – för internationella uppgifter, för att hantera kriser i närområdet eller för stöd till samhälle vid svåra påfrestningar behövs den inte.
  För oss som i stället menar att det nationella försvaret är grunden för den till ytan stora, alliansfria, småstatens militära styrka förblir tvärtom värnplikten en hörnsten för försvaret.
  Det förtjänar påpekas att i den nya strategiska situationen ter sig ett nytt storkrig som ännu mindre sannolikt än tidigare. Frankrike drog sig ur den militära delen av NATO och byggde upp egna kärnvapen eftersom de Gaulle inte trodde på amerikanska kärnvapengarantier. Dessa ter sig än mindre sannolika efter demokratins och marknadsekonomins seger i det kalla kriget. Varför skulle man riskera ett kärnvapenkrig om den egna existensen inte var direkt hotad när man nu har både en stark militär sköld och överlägsna ekonomiska och politiska vapen. Varför skulle man hota med att utnyttja det militära svärdet och föra världen till randen av ett kärnvapenkrig därför att Ryssland kommer i krig med ett par små, militärt alliansfria länder? Fann vi för övrigt detta själva ändamålsenligt?
  Jag menar därför att vi inte kan räkna med, eller ens bör hoppas på, att NATO skulle vara den part som inledde ett tredje stort förödande krig i Europa genom att bekämpa Ryssland eller dess stridskrafter bara därför att Ryssland angriper oss i en subregional kris.

Begränsat angrepp – varför?

Ett begränsat angrepp kan framstå som ett tänkbart och effektivt medel när Ryssland vill hålla borta Västmakterna från en kris som man vill hantera själv. Den kan börja i Vitryssland eller Ryssland – inklusive Kaliningrad – som hotar att spridas till Baltikum eller delar därav. Ryska åtgärder kan utlösa västliga motreaktioner i form av beredskapshöjningar i Polen, amerikanska hangarfartyg ur atlantflottan som (i likhet med det kalla krigets strategi) skickas mot Skagerack/Lofoten eller förberedelser för att få iväg monitorer eller buffertstyrkor enligt EU:s Petersbergsuppgifter.
  Detta kan för en regional rysk makthavare – möjligen t o m från Moskvas perspektiv – i förlängningen tänkas leda till att man måste böja sig för Västmakterna och framtvinga en egen förödmjukande reträtt. Ryssarnas serbiska bröder fick lära sig en sådan läxa; kraftfulla flygangrepp tvingade Belgrad och övriga parter att gå med på de amerikanska fredsvillkoren i Dayton. Hangarfartyg och 56 000 amerikanska soldater tvingade Saddam Hussein på knä föra gången han försökte obstruera mot FN:s inspektionsrätt. Ett begränsat angrepp mot Sverige tidigt i en krisutveckling kan syfta till att tvinga den svenska regeringen till eftergifter; det kan röra sig om att vi ska upplåta vårt luftrum för att sträcka ut ryskt luftförsvar med radarflygplan etc, vilket avsevärt skulle förbättra Rysslands luftoperativa situation, inte minst när nu NATO utvidgas i södra delen av Östersjön. Baseringen på Gotland av kust- och luftförsvarsrobotar skulle på motsvarande sätt avsevärt förbättra försvaret av Petersburg och den baltiska kusten.

Vilket svenskt försvar krävs?

Utan någon form av svenskt försvar som vi själva tror på kan redan hot om angrepp leda till att vi tvingas till eftergifter. Alternativet vore att vi kastade oss i armarna på NATO (intill edss EU utvecklat en trovärdig säkerhetspolitik). I de risktagningar, misstroenden och felbedömningar som i många fall präglar dynamiken i krishanteringen leder alternativet till att vi istället riskerar att detta utlöser en kapprustning om svenskt territorium.
  För att stå emot hot och för att kunna fånga upp begränsade angrepp måste vi hindra att befolkningscentra faller i en angripares hand. Kärnkraftverk är andra farliga mål för att utöva terror och tvinga oss ge efter.
  För att säkerställa ledning krävs härutöver att vi skyddar beslutscentra och tekniska ledningsknutpunkter.
  För att säkerställa att vi kan röra och utnyttja våra mest kvalificerade stridskrafter måste vi ha ett yttäckande försvar, med viss tyngdpunkt vid viktiga kommunikationsknutpunkter.

Alternativet

Ett yttäckande lokalförsvar och operativt rörliga förband i en kombination avvägd mot det nationella existensförsvaret ger den bästa förutsättningen för att

De operativt rörliga delarna av detta försvar låter sig väl utnyttjas för olika typer av internationella uppgifter tillsammans med andra – både långt borta och vid kriser i närområdet.
  Denna typ av försvar klarar även i framtiden uppgiften att stödja samhället i svåra situationer.
  Att på det sätt som nu förefaller aktuellt prioritera de internationella uppgifterna klarar inte tillräckligt ett begränsat angrepp och medger inte en någorlunda snabb anpassning mot svårare hot på sikt.
  Vi ska heller inte föreställa oss att vi genom att kunna ställa upp kraftfulla enheter anpassade för internationella uppgifter utan stöd på plats av övriga totalförsvaret kan skjuta fram försvarslinjen tillräckligt för att fånga upp ett angreppshot utanför våra gränser. För att detta alternativ ska vara trovärdigt krävs att vi tilltror oss viljan och förmågan att gå i spetsen för en internationell aktion förmodligen utan att hinna avvakta ett beslut i internationella fora (som vi ju vet tenderar att ta tid).
  Vad vi i ett sådant sammanhang istället bör satsa på är insatser enligt Petersbergsuppgifterna. Sådana insatser kan det finnas viss trovärdighet att vinna uppslutning omkring innan krisen är ett faktum – då ju internationella insatser av olika slag direkt hotar att leda till stridshandlingar mot en stormakts krigsmakt. Denna typ av insatser vid destabiliserande miljö- eller kärnkraftskatastrofer, humanitära aktioner eller traditionella insatser också i Rysslands närhet låter sig synnerligen väl genomföras med ett modernt utformat svenskt nationellt värnpliktsförsvar.
  Bl a säkerställer vi då de överlägsna insatser i denna typ av internationella uppgifter som svenska förband har utmärkt sig med både i FN och senare i IFOR/SFOR. En förmåga som grundas på hög intellektuell kompetens tvärs igenom hela förbandet – någonting som endast värnpliktsförsvaret kan ge inom någorlunda rimliga ekonomiska ramar.