Skrifter

Trist slut för Livgrenadjärerna

Den 31 december 1997 har regementschefen och översten av 1 graden Gunnar Christer Andreas Ridderstad uppdraget att sätta punkt för Kungl Livgrenadjärregementet, I 4, i Linköping. Hur det kommer att kännas för honom skall vi avstå från att spekulera i, bara konstatera att han en gång gjorde sin värnpliktstjänstgöring vid regementet och där började sin karriär som officer. Med utgången av året upphör således ett regemente, vars tillblivelse enligt en tradition började år 1452, då konung Karl Knutsson Bonde rekryterade var åttonde bonde i Östergötland för att försvara landet mot danskarna. En annan tradition hävdar 1542 som födelseår, men hur som helst, vid årsskiftet kommer ännu ett av Sveriges traditionsrika regementen, som varit djupt involverat i den svenska historien, att försvinna.
  Historien om hur därmed ett stycke svensk identitet suddas ut av dem, som borde ha varit allramest måna om att vårda den, är föga upplyftande. Det handlar om svek, mygel, politisk feghet och listig taktik, således om ungefär samma slags rävspel och solkigheter som förekommit praktiskt taget överallt där det varit fråga om förbandsnedläggningar.
  I vrede och förtvivlan har det kapitlet av Livgrenadjärregementets historia skrivits av Per Sjöswärd, författare, hemvärnsman och livgrenadjär, som han presenterar sig i skriften Historien om ett Livregemente.
  Det politiska rävspelet vann i slaget om det senaste försvarsbeslutet hävdar Sjöswärd, även om den yttersta orsaken till nedrustningen var statens dåliga finanser. Politikerns roll har övergått från att ha varit ett medborgerligt förtroendeuppdrag till att bli ett yrke, vars anställningstrygghet hänger samman med nomineringar och valresultat, menar han. Därmed kan inte försvaret värja sig mot politikernas ingrepp, förhindrade som officerarna känner sig av en hederskodex att ”gilla läget”, det vill säga lojalt följa i demokratisk ordning fattade beslut. De som likväl, med ansvarskänslan som drivkraft, skulle ha velat ta till orda i debatten blev effektivt tystade i förväg genom ÖB:s munkavle.
  På många garnisonsorter blev opinionen mot nedläggningshoten stark. Så inte vad I 4 beträffar. Linköpingsborna tog den aviserade nedläggningen trankilt. Knappt 300 personer samlades till ett centralt opinionsmöte, att jämföra med demonstrationer på andra håll, som samlade flera tusentals försvarsvänner till kraftiga protester.
  Ett undantag fanns dock, nämligen biskopen i Linköpings stift, som kraftfullt engagerade sig i garnisonsfrågan och ledde en uppvaktning hos försvarsutskottet, som fick ta emot protestlistor med 55 000 namn, insamlade från hela länet. Det skulle ha varit 10 000 namn till, insamlade genom civilfackens budkavle, men av någon anledning blev dessa för sent överlämnade.
  ”Bort rida Smålands ryttare; det förflutnas skuggor draga förbi. Kvar står regeringen Sandler och myser i solskenet”.
  Livgrenadjärer, Norringar, Bockar och många andra har tvingats följa smålänningarna. Fler står i tur. Tror regeringen Persson att solsken varar beständigt?

Ingvar Hansson