Den 31 december 1997 har regementschefen och översten av 1
graden Gunnar Christer Andreas Ridderstad uppdraget att sätta
punkt för Kungl Livgrenadjärregementet, I 4, i Linköping. Hur
det kommer att kännas för honom skall vi avstå från att
spekulera i, bara konstatera att han en gång gjorde sin
värnpliktstjänstgöring vid regementet och där började sin
karriär som officer. Med utgången av året upphör således ett
regemente, vars tillblivelse enligt en tradition började år
1452, då konung Karl Knutsson Bonde rekryterade var åttonde
bonde i Östergötland för att försvara landet mot danskarna.
En annan tradition hävdar 1542 som födelseår, men hur som
helst, vid årsskiftet kommer ännu ett av Sveriges
traditionsrika regementen, som varit djupt involverat i den
svenska historien, att försvinna.
Historien om hur därmed ett stycke svensk identitet
suddas ut av dem, som borde ha varit allramest måna om att
vårda den, är föga upplyftande. Det handlar om svek, mygel,
politisk feghet och listig taktik, således om ungefär samma
slags rävspel och solkigheter som förekommit praktiskt taget
överallt där det varit fråga om förbandsnedläggningar.
I vrede och förtvivlan har det kapitlet av
Livgrenadjärregementets historia skrivits av Per Sjöswärd,
författare, hemvärnsman och livgrenadjär, som han presenterar
sig i skriften Historien om ett Livregemente.
Det politiska rävspelet vann i slaget om det senaste
försvarsbeslutet hävdar Sjöswärd, även om den yttersta
orsaken till nedrustningen var statens dåliga finanser.
Politikerns roll har övergått från att ha varit ett
medborgerligt förtroendeuppdrag till att bli ett yrke, vars
anställningstrygghet hänger samman med nomineringar och
valresultat, menar han. Därmed kan inte försvaret värja sig
mot politikernas ingrepp, förhindrade som officerarna känner
sig av en hederskodex att ”gilla läget”, det vill
säga lojalt följa i demokratisk ordning fattade beslut. De som
likväl, med ansvarskänslan som drivkraft, skulle ha velat ta
till orda i debatten blev effektivt tystade i förväg genom
ÖB:s munkavle.
På många garnisonsorter blev opinionen mot
nedläggningshoten stark. Så inte vad I 4 beträffar.
Linköpingsborna tog den aviserade nedläggningen trankilt.
Knappt 300 personer samlades till ett centralt opinionsmöte, att
jämföra med demonstrationer på andra håll, som samlade flera
tusentals försvarsvänner till kraftiga protester.
Ett undantag fanns dock, nämligen biskopen i
Linköpings stift, som kraftfullt engagerade sig i
garnisonsfrågan och ledde en uppvaktning hos försvarsutskottet,
som fick ta emot protestlistor med 55 000 namn, insamlade från
hela länet. Det skulle ha varit 10 000 namn till, insamlade
genom civilfackens budkavle, men av någon anledning blev dessa
för sent överlämnade.
”Bort rida Smålands ryttare; det förflutnas
skuggor draga förbi. Kvar står regeringen Sandler och myser i
solskenet”.
Livgrenadjärer, Norringar, Bockar och många andra
har tvingats följa smålänningarna. Fler står i tur. Tror
regeringen Persson att solsken varar beständigt?
Ingvar Hansson