|
| Överste 1 Rolf Dahlström, chef för Dalregementet och Fo 53, ger här tillsammans med stabschefen, överstelöjtnant Tage Johansson, sin syn på hur ett anpassningsförsvar ter sig ur lokal synpunkt. Befintliga utbildningsplattformar kan få ett bredare utnyttjande och mer komplicerad specialistutbildning kan fördelas på olika regementen, anser skribenterna. |
Återigen har den politiska signalen till Försvarsmakten
ljudit klart och tydligt. Vårt försvar skall vara ett
folkförankrat anpassningsförsvar. Den första gången denna nya
inriktning presenterades var i försvarsbeslutet 1996 (FB 96),
etapp 1 hösten 1995. Signalen hördes ånyo i FB 96 den 13 dec
1996 för att slutligen i regeringens uppdrag till
försvarsmakten den 18 dec 1997 klart framgå. Försvarsministern
påtalade där bl a att ”. . . regeringens absoluta vilja
är också att hålla fast vid de viktiga principerna som
fastställdes i det senaste försvarsbeslutet. Jag tänker då
på: anpassning, helhetssyn, folkförsvarstanken och försvarets
internationella verksamhet.”
Vidare framgår att ”Försöken skall omfatta nya
modeller för att utbilda förband med enklare uppgifter för det
nationella försvaret.” samt ”Den ökande
utbildningsreserven är en fara för vårt värnpliktssystem,
därför är jag angelägen om att pröva metoden där flera
genomför värnpliktsutbildning men under kortare tid.”
Det kan nu inte råda någon som helst tvekan om vilken
inriktning vi har att följa då det gäller vårt framtida
försvar.
Ovanstående signaler hälsas med tillfredsställelse av
Dalregementet som i likhet med övriga s k bygderegementen under
sekler utvecklat utbildningsstrukturer som står i samklang med
befolkningens förväntningar och krav.
En utveckling som går i angiven riktning innebär att vi
kan fortsätta att vara en utbildningsorganistion i nationens
intresse och inte drivas mot att bli en yrkesarmé eller en
förrådsorganisation.
Allmän värnplikt
I dag fullgör endast ca 50 % av de mönstrade en
värnpliktsutbildning. Denna nedåtgående trend måste brytas om
folkförankringen skall kvarstå. En betydande orsaksfaktor är
den minskade organisationen där både fältförband och
territorialförsvarsförband nedgått i numerär. Denna minskning
innebär att en stor del av de mönstrade placeras i den s k
utbildningsreserven varifrån de ej flyttas. Utifrån denna
realitet kan vi se den av riksdagen beslutade
civilpliktsutbildningen som en metod att, förutom
säkerställande av det civila samhällets behov i krig, kunna
återge den allmänna plikten något av dess forna betydelse.
Nu saknas återigen ekonomiska medel för vår framtida
verksamhet och röster höjs för att ånyo minska antalet som
skall genomföra sin plikttjänstgöring. Vissa röster pläderar
till och med för en yrkesarmé. Detta måste anses vara onödigt
tankearbete då regering och riksdag angivit vår framtida
färdriktning, nämligen folkförankring genom bl a ett
fungerande värnpliktssystem.
Den allmänna värnplikten ger hög personell kvalitet i
våra förband. Den svenska soldatens dubbla förmåga, dels
soldatens och dels den civile yrkesmannens/kvinnans, ger god
effekt. Detta är klart dokumenterat inte minst vid våra
insatser i Bosnien.
Går det att utveckla, ja till och med att utöka
värnpliktsantalet inom framtida ekonomiska ramar? Svaret på den
frågan är ja! Lösningen är en kombination av
korttidsutbildning (3 – 4 mån) för flertalet och en
längre specialistutbildning (10 – 15 mån) för ett mindre
antal värnpliktiga. Till detta skall även de civilpliktiga
räknas. Denna lösning bygger på att utbildningsplattformar
finns kvar över landets yta och besparingar tas på
materielsidan.
Ett totalförsvar som bygger på allmän
plikttjänstgöring kommer förutom att det ger medborgarna insyn
i rikets försvar även att ge möjligheter till
anpassning/tillväxt då befolkningen erhållit en
grundutbildningsnivå. Därutöver finns det ett relativt stort
antal officerare att tillgå och en militär infrastruktur att
utgå ifrån.
Några reflektioner runt den framtida
arméns materiella innehåll
För den oinvigde kan Försvarsmaktens omsvängning i
uppfattningen om kravet på modernitet te sig svår att förstå.
Under kalla krigets dagar hade vi en mycket tydlig hotbild och
samtidigt accepterade vi en armé som till stora delar var
bristfälligt utrustad när det gäller skydd och rörelse.
Skyddet fanns egentligen inte alls för huvuddelen av
arméförbanden. Cykeln var det främsta hjälpmedlet i att
åstadkomma rörlighet. I s k ”lugna lägen” kunde
rörligheten ökas genom att soldaterna tolkade efter en traktor.
Nu saknar vi hotbild och många företrädare inom armén
hävdar då att ”smalare och vassare” är den enda
möjliga utvecklingsvägen. ”Smalare och vassare”
innebär bl a ökat krav på skydd och rörlighet. För att
åstadkomma detta finns det enligt dessa förespråkare bara en
lösning inom en given ekonomisk ram, nämligen ytterligare
förbandsnedläggningar. Det kan vara på sin plats med ett
enkelt räkneexempel. Den summa Försvarsmakten betalade Tyskland
för 700 pansarskyttefordon (MTLB) hade räckt till drygt 6 (!)
stridsfordon 90. Exemplet är inte invändningsfritt men ger
ändå anledning till funderingar inför framtiden. I armén
finns det idag 1 600 stridsfordon, som sannolikt faller för
åldersstrecket inom 10 – 15 år. Vi hävdar inte att vi
hade en armé av god kvalité under kalla krigets dagar. Vi
efterlyser bara ett något mera nyanserat resonemang när det
gäller kravet på modernitet. Vi efterlyser också en
långsiktig lösning, som klarar den omfattande och inte alltför
avlägsna materielomsättningen.
Det kan även i det här sammanhanget vara på sin plats
att erinra om Regeringens uppdrag från 97-12-18.
Under rubrikerna förbandsverksamhet och
materielförsörjning framgår bl a följande: ”Utöver
detta skall Försvarsmakten lämna förslag på lämpliga
åtgärder som innebär minskade driftskostnader och förbättrad
rationalitet i förbandsverksamheten. Dessa bör bl a omfatta
minskad drift för flygplan, fartyg och stridsfordon” och
”Försvarsmakten skall ge förslag på hur man kan minska
materielanskaffningen”. Dessa formuleringar ger, enligt vår
mening, goda möjligheter till en balanserad avvägning mellan
materielanskaffning och utbildning i framtiden.
Överbefälhavaren utryckte under sin ledningskonferens en
farhåga över att Försvarsmakten kunde bli ett nytt
avvecklingsobjekt. ”Smalare men vassare” betalt genom
förbandsnedläggningar är en stor risk i detta sammanhang och
leder osvikligt mot noll.
Vi bejakar kravet på modern materiel i våra förband.
Erfarenheter från Bosnien styrker detta. Det är dock inte
rätt, som framförts i vissa media, att vår materiel inte var
tillräckligt bra. Den svensk-danska bataljonen var ett resultat
av önskat samarbete länderna emellan och inte en följd av
dålig svensk materiel.
Internationella insatser kräver bra soldater och bra
materiel. Men bra materiel erfordras dessutom för att bibehålla
befälens kompetens, en grundförutsättning för att vi, som
Riksdagen kräver, skall kunna anpassa oss i takt med
säkerhetspolitiska förändringar i vår omvärld. Ett sätt att
minska anskaffningen är att endast köpa den utrustning som
erfordras för internationella insatser och för att bibehålla
befälens kompetens. Om ekonomin medger kan alla värnpliktiga
(eller så många som möjligt) inom ramen för dessa två
uppgifter, ges utbildning på denna utrustning. I ett
anpassningsskede tillföres ytterligare materiel, förband
organiseras och kompletteringsutbildas. Utvecklingen mot
arsenalförvaring av krigsmateriel är bra och
kostnadsbesparande. Nästa steg måste bli att minska mängden. I
förråden skall endast den materiel, som bedöms komma till
användning, förvaras.
Ett alternativ till framtida
arméstruktur
En idéskiss över vår framtida utveckling i ett kärvt
ekonomiskt klimat ser ut som följer.
Utnyttja befintliga utbildningsplattformar
inom försvarsmakten för all totalförsvarsutbildning och uppnå
samordningsvinster vid exempelvis civilpliktsutbildning på
befintliga regementen.
Fördela komplicerad specialistutbildning
på de olika regementena så att varje regemente enbart ansvarar
för en specialkompetens som exempelvis avancerade pvrobotsystem,
stridsvagnsutbildning, understödssystem m m. Denna
spetskompetensutbildning vid varje förband kommer även att vara
rekryteringsbas för nya officerare samt möjligheten att på
orten skapa vidareutbildningstillfällen. Denna utbildning är
relativt lång, 10 – 15 månader och berör en liten del av
det totala värnpliktsantalet. För att möjliggöra förmåga
att strida i system och i samverkan med andra
specialistkompetenser avslutas grundutbildningen med regionvisa
samövningar där samtliga nödvändiga enheter ingår.
Den stora mängden värnpliktiga genomför sin
grundutbildning som korttidsutbildning om ca 3
– 4 månader och erhåller då färdigheter att fungera i
plutons ram. Utbildningen innehåller även moment med lätta
handburna pansar- och luftvärnsrobotvapen för att vi initialt
skall kunna verka mot tidigt insatta fientliga styrkor över hela
landets yta. Denna grundutbildade styrka utgör en resurs för
tillväxt upp till avsedd nivå vid förändrade utrikespolitiska
situationer.
De civilpliktiga fullgör sin
plikttjänstgöring på befintliga regementen och stöds i sin
utbildning av officerare som i ett rullande system tjänstgör
vid alla tre utbildningskategorierna. Allt detta för att
samhället skall få ett så effektivt nyttjande av till
totalförsvaret tilldelade resurser som möjligt.
Denna idéskiss innebär också att
materielanskaffningstakten, som nu intecknar över 50 % av hela
försvarsbudgeten kan bromsas upp, mobförråd kan avvecklas och
möjligheten att erhålla modern materiel vid alla
specialistenheter ökar då det vid varje utbildningsplats
erfordras ett mindre antal av olika vapensystem. Idéskissen
innebär en framtida god kvalitet hos våra förband då modern
materielanskaffning möjliggörs. Den samordnade utbildningen på
de olika utbildningsplattformarna innebär att vi skapar en god
bas för en kostnadseffektiv utbildning av alla
totalförsvarspliktiga. Sist men inte minst. Vi kan bibehålla
ett folkförankrat anpassningsförsvar.
En avslutande fundering
Ofta talar vi om en oförändrad eller krympande ekonomi. Detta
äger nog sin riktighet för Försvarsmakten i sin helhet. Den
senaste tidens diskussioner om Försvarsmaktens dåliga ekonomi
väcker dock en fundering. Är fördelningen mellan
försvarsgrenarna den riktiga?