Rysslands fortsatta reformprocess kan förutses komma att ta
lång tid, kanske flera decennier. Landet har hittills endast
erfarenhet av envälde, inte sällan ren diktatur. Även om
landet strävar mot samarbete med andra länder kan det likaledes
antas ta lång tid innan man i realiteten tillmäter ett
internationellt beroende präglat av ömsesidighet och
förtroende samma värde som det en etablerad maktposition
erbjuder i det internationella samarbetet. Härvid framskymtar i
rysk debatt resursrikedomen och möjligheten att erbjuda en
potentiell stor marknad som viktiga element. Detta torde vara de
starkaste incitamenten för att locka till investeringar och
integration med väst. Efterhand som denna process lyckas torde
man också nå en allt starkare internationell ställning. En
förutsättning är att man kan erbjuda stabilitet.
Ett starkt ledarskap för lång tid framöver kan därför
te sig nödvändigt för att inte bara balansera motstridiga
intressegrupper utan för att samordna dessa.
Även om det är svårt att föreställa sig att den ryska
krigsmakten skulle komma att kunna få den dominerande roll den
spelade under det kalla kriget får man förutsätta att den
– starkt bantad – på sikt åter får en restaurerad
operativ duglighet och en viktig roll för att understöja rysk
politik. Inte globalt men väl i anslutning till alla de
skiftande förutsättningar och ryska intressen som finns från
Fjärran Östern, Centralasien, Kaukasus, Europa till
Nordkalotten. Ett primärt intresse är naturligtvis att hålla
samman riket. Ett annat att där så är lämpligt bilägga
konflikter eller erbjuda samarbete. I det traditionella ryska
intresseområdet i Centralasien kan strävan vara att återta en
del av de förlorade positionerna. En betydelsefull rysk
befolkningsgrupp, handel och energi är även i Ukraina
grundläggande för att återta en stark position. Med 40% av den
ryska handeln västerut genom baltiska hamnar understryks dessa
länders betydelse för Ryssland. De ryska skogs- mineral och
gastillgångarna norr om S:t Petersburg, på Kola och i
Barentsregionen torde göra denna region inte bara militärt
betydelsefull i framtida rysk politik.
Om en konstruktiv politik i Mellanöstern är nödvändig
för att knyta samman och till fullo kunna exploatera ett ryskt
inflytande i Centralasien – i konkurrens med USA men även t
ex Turkiet – torde en öppenhet till EU vara en
förutsättning för att skapa ett lyft i europeiska Ryssland.
Endast därigenom kan nödvändiga investeringar och handel komma
till stånd. Samtidigt torde det vara angeläget att detta sker
på ett sådant sätt att Ryssland tillförsäkras sin del.
Förtroendet för marknadens förmåga – eller snarare vilja
- att frivilligt dela med sig torde vara begränsat efter
negativa erfarenheter under tiden efter Sovjetunionens
sammanbrott. En mer medveten och samordnad rysk politik för att
tillgodose egna intressen i det ekonomiska samarbetet kan också
skönjas. President Jeltsins tal inför svenska riksdagen i
anslutning till statsbesöket ligger väl i linje med en sådan
ambition.
Det militära elementet spelar tills vidare en föga
framträdande roll i dessa inviter – tvärtom understryks
genom erbjudanden om rustningsbegränsningar motsatsen. Givet
tillståndet inom den ryska krigsmakten är detta kanske
självfallet idag. Även i en framtid, med en återskapad
militär förmåga, finns knappast skäl att förvänta sig en
återgång till en militärt präglad utrikespolitik för att
gynna egna intressen. Möjligheterna till detta efter det kalla
kriget ligger, som understrukits tidigare, istället främst i
att kunna utveckla den ekonomiska potentialen och samarbetet på
ett fördelaktigt sätt i nordvästra Europa liksom på andra
håll. I takt med att detta sker finns också anledning att kunna
räkna med att de baltiska staterna – särskilt efter en
tids medlemskap i EU – får en mer tryggad ställning, inte
minst genom det intensiva nätverk som alltmer präglar
Västeuropas utveckling på alla nivåer, politiskt, ekonomiskt,
kulturellt etc. Slutsatsen av den utvecklingen borde kunna vara
att risken för kriser i Östersjöområdet skulle kunna minska.
Även om området öster om det även i ett längre
tidsperspektiv kan komma att präglas av bristande stabilitet
skapar en integrering av Östersjöområdet i Västeuropa och EU
starkt avhållande faktorer för militär spridning av kriser
dit. Risken för krig som berör området till följd av en
snedgången krishantering borde efterhand kunna minska.
Det sagda innebär emellertid inte att militär styrka har
spelat ut sin roll. Den krävs först och främst för att
stödja sammanhållningen av Ryssland, världens största stat,
internt och i anslutning till dess gränser. Utnyttjad på ett
indirekt sätt kan självfallet samma styrka utnyttjas för att
understryka utrikes- eller säkerhetspolitiska ambitioner som
för varje annan stormakt. Flottbesök och erbjudande om
gemensamma övningar men också kränkningar och andra, öppna,
militära styrkeuppvisningar torde vara typiska exempel på
sådana inslag, inte bara i Europa. Småstater som blir föremål
för denna uppmärksamhet kan finna det ligga i eget intresse att
välja en samförstånds- och samarbetspolitik. Att därvid
välja en ”realistisk” politik, som främjar
förbindelserna och t ex genom statligt stöd, risktagning eller
bistånd underlättar bl a marknadskrafternas engagemang i
ömsesidigt utbyte, skulle kunna vara ett mål för stormaktens
politik gentemot små grannar för att själv vinna de största
fördelarna av en geografisk närhet. Detta långsiktiga mål kan
vara en viktig förklaring till Rysslands positiva syn på det
svenska EU-medlemskapet. Därigenom kan EU-pengar länkas in till
nytta också för Ryssland. Det amerikansk-baltiska avtal som är
under förhandling syftar bl a till att skapa en ”Hansa-region”
runt Östersjön där Ryssland integreras. Lyckas detta och USA
tillsammans med västeuropéerna är lika uthålliga i sina
ambitioner som Ryssland borde situationen balanseras på ett
gynnsamt sätt. Detta vet vi emellertid heller inget om
idag.Alternativet till anpassning eller en integration där alla
deltar – att driva en egensinnig politik utan en annan
stormakts stöd har t ex Cuba fått erfara. Sedan det sovjetiska
stödet försvann har denna politik lett till svåra umbäranden
för befolkningen. Andra historiska exempel, mer näraliggande
och förödande, kunde nämnas. Detta torde vara den enkla
förklaringen till den enträgna strävan till NATO-anslutning i
central- och östeuropa. Samtidigt indikerar denna strävan att
man inte uppfattar EU som tillräckligt mätt med denna typ av
hårda säkerhetspolitiska mått. Hur EU utvecklas - union eller
fördjupat ”frihandelsområde – är ännu för tidigt
att uttala sig om.
En annan osäkerhet är naturligtvis Rysslands flera
decennier långa transiteringsprocess mot demokrati med risk för
bakslag. Med tills vidare bara NATO som fungerande militär
allians och utan att kunna förutse EU:s framtida
säkerhetspolitiska eller militära betydelse kan denna strävan
mot NATO knappast betecknas som utslag av ett föråldrat
betraktelsesätt.
För Sverige med ett relativt skyddat strategiskt läge
är situationen mer gynnsam även sedd i ett längre perspektiv.
Inte heller vi kan förutse den styrka eller uthållighet som
kommer att prägla stormaktsintressena i nordvästra Europa. Om
Ryssland demonstrerar ett mer tydligt intresse måste vårt
försvar kunna anpassas. Även om vi i ett sådant läge
förlitar oss på internationellt stöd krävs att vi har en egen
tillräcklig förmåga för att kunna hävda vår suveränitet
och territoriella integritet. Oavsett hur t ex NATO:s eller EU:s
fortsatta utveckling gestaltar sig torde detta för övrigt
också att vara det minsta omvärlden förutsätter att vi bidrar
med för att främja stabiliteten i Norden och
Östersjöområdet.
Om graden av sannolikhet för en mer aktiv
stormaktspolitik i anslutning till denna resursrika del av det
ryska närområdet och innebörden av detta bl a för vårt
totalförsvar kan ingen uttala någon mer hållfast och säker
bedömning – förhoppningar kan självfallet uttalas men
knappast mer.
De krav på anpassning detta reser för vårt vidkommande
torde bl a beröra behovet av att kunna bygga upp ett mer
omfattande existensförsvar än vad som krävs för de kuppartade
situationer som kan bli aktuella i anslutning till en snedgången
krishantering som hotar sprida sig till Östersjöområdet. Så
länge ett sådant hot är aktuellt krävs ett snabbt fungerande
försvar som dels kan skydda viktiga samhällsfunktioner över
hela landet och omedelbart möta angrepp och dels skydda
befolkningen inom de områden angriparen har valt ut för sin
attack.
I ett läge där Östersjöområdet är fokus för en mer
aktiv stormaktspolitik kan Rysslands disponibla stridskrafterna
vara mer omfattande än de som krävs vid mer hastigt
uppflammande situationer där syftet kan vara att framtvinga begränsade
eftergifter för att t ex flytta fram sitt luftförsvar.
Detta innebär ett behov av ordentligt försvar på
betydligt fler platser än vid ett kuppartat anfall i samband med
en snedgången krishantering. Uppger vi nu ett försvar grundat
på en allmän värnplikt där alla vapenföra åtminstone ges en
allmänmilitär soldatutbildning och kan försvara sig själva
och sin hemort genom krigsplacering i hemvärnet tar vi också
bort den reella grunden för att anpassa försvaret mot här
skisserat ökat tryck från en stormakt. Att föreställa sig att
vi skulle kunna kompensera bortfallet av ett försvar över ytan
med att köpa långräckviddiga, högteknologiska robotar är
enligt min syn präglat av en överdriven tillit till teknologi.
Det låter behändigt men är i sig beroende av ”ögon”
som täcker hela vår yta för att kunna inriktas mot lämpliga
mål. Dessa vapen kräver ett sofistikerat underhåll – de
är väderberoende.
Att utbilda 33 000 värnpliktiga på detta sätt varje år
kostar c:a 1,2 miljarder kronor per år. Detta är kostnaden för
att ha denna handlingsfrihet, ett folkförsvar som kan skydda
åtminstone hemorten.
Att erbjuda 10 000 KB-, PB- och GB-värnpliktiga full
utbildning skulle inte kosta mer – ungefär lika mycket.
Dessa soldater skulle ge det för vårt försvar
nödvändiga tillskottet av operativt rörliga förband på
marken, till sjöss och i luften. Dessa enheter kan tillsammans
med övriga totalförsvaret också snabbt sättas in
internationellt.
Ett så uppbyggt försvar kan lätt växlas upp genom
kompletterande utbildning och köp av bl a av pansarvärns- och
luftvärnsrobotar om trycket i Norden och Östersjöområdet
skulle öka om tio eller tjugo år.