Hur enfaldigt får egentligen en överste i högkvarteret
uttrycka sig? Finns ingen fastlagd gräns för var
omdömesförmågan skall anses ha upphört? Frågorna är
föranledda av uttalanden i dagspress (SvD 1997-12-08) av
översten 1. graden Johan Kihl, presenterad som chef för
strategiska avdelningen i försvarsmaktens högkvarter. Budskapet
är enligt pressreferat följande: ”Hotet om en invasion
från Ryssland har försvunnit eller försvinner helt inom ett
år. Därmed blir kustartilleriet, minlinjerna och ubåtarna
onödiga. Framtidsbedömningen styrks av president Boris Jeltsins
löfte i svenska riksdagen att skära ned armé- och flottstyrkor
i nordvästra Ryssland med över 40 procent. -- Det svenska
försvaret måste i stället inriktas på att möta
datorsoldater. Hackers i uniform kan slå ut stora delar av
Sverige från datorns tangentbord. -- ”
Översten Kihls visionära förkunnelse bringar osökt i
åminnelse vissa godtrogna nedrustningspolitikers flummiga
tankegångar i början av 1920-talet, tankegångar som kom att
utmynna i 1925 års nedrustningsbeslut. Skillnaden mellan då och
nu är att det nu är en yrkesmilitär i hög befattning som är
talesman. Dagens nedrustningspolitiker måste känna sig
överlyckliga att själva slippa tänka, eftersom det militära
högkvarteret generöst tillhandahåller användbart tankegods!
Generellt sett är enfaldighet individens ensak och
personliga bekymmer. Men när enfalden – som i detta fall
– torgförs som högkvarterets strategiska filosofi finns
stark anledning att inte bara häpna utan även djupt
förskräckas. Ty översten Kihl frambär inte sina privata
åsikter – som i och för sig är totalt ointressanta –
utan han talar i namn av ledningen för rikets försvar. Eftersom
ÖB låtit förstå – offentligen uttalat så sent som i
mars förra året – att ingen aktiv personal inom
försvarsmakten får öppet tillkännage uppfattningar avvikande
från de av honom stadfästa, kan ingen tvekan råda om att
strategiöverstens funderingar måste vara förankrade hos ÖB.
Det är detta som gör hans uttalanden alldeles särskilt
allvarliga och oroande.
Hur ser man egentligen inom högkvarteret på hotbilden
inom den närmaste framtiden? Finns överhuvud taget något
genomtänkt scenario? Svaret på den frågan kan icke bli annat
än ett nej. För bara ett halvår sedan förklarade ÖB Owe
Wictorin: ”Rysslands militära utförsbacke är över. Inom
några år – säg tre, fyra – kan man återuppbygga en
militär kapacitet som möjliggör ett angrepp av ganska rejäl
dimension mot Sverige” (SvD 1996-09-22). Kanske är det
ändå så att översten Kihl aldrig visat sitt manus för ÖB?
Detta vore naturligtvis lyckligast för ÖB, men å andra sidan
måste Kihl i så fall ha begått ett tjänstefel, då han
officiellt för fram uppfattningar i strid mot ÖB:s egna.
Hur är det egentligen? Har ÖB sedan september 1996
drabbats av minnesförlust? Det av översten Kihl signerade
omtänkandet på högsta ort har onekligen – som en ledare i
DN 1997-12-12 så riktigt uttrycker det – ”karaktären
av militärt hugskott”.
Det enda vi människor med säkerhet vet om framtiden är,
att vi ingenting kan veta. Många krigsföretag i
världshistorien har satts igång av oförnuft och galenskap, t o
m när man saknat erforderliga militära resurser. Det har också
hänt att krigshandlingar initierats helt enkelt därför att
politiker – hur förnuftiga de än må ha varit –
tappat kontrollen. Har översten Kihl möjligen hört talas om
detta? I SvD 1997-12-09 avslutas den kommenterande ledarartikeln:
”Det är inte för vackert väcer, som vi har paraplyer”.
Jan von Konow