Jan von Konow:

Hemligt militärt samarbete mellan Sverige och Finland på 1920- och 30-talen

Kort efter det att de sovjetiska trup-perna i mitten av februari 1940 hade brutit igenom den s k Mannerheimlinjen på Karelska Näset, hade den svenska försvarsledningen en föredragning för regeringen den 21 februari. Inför den ytterst allvarsamma situationen var stämningen helt naturligt laddad. Chefen för försvarsstaben, generalmajor Axel Rappe – som i ÖB Thörnells frånvaro förde ordet – redogjorde för pågående planläggning och yrkade på att Sverige ofördröjligen skulle bistå broderlandet med betydande truppstyrkor; det bedömdes att helst tre arméfördelningar jämte understödsförband borde överföras till Finland för att kunna medverka till att ryssarnas framryckning hejdades. Statsminister Per Albin Hansson (s) kommenterade med orden ”Djävla skitprat!” Den remarkabla händelsen är omnämnd i Tage Erlanders memoarer (del 1: 1940-1949, sid 52). Huruvida statsministern var taktfull nog att inte fälla omdömet i Rappes närvaro framgår inte av referatet, men efter vad Erlanders sagesman, socialminister Gustav Möller, påstår så skulle yttrandet ha gjorts efteråt inför statsrådskretsen.
  Alltnog, med detta välvårdade språk avfärdade landets statsminister den närmast under ÖB operativt ansvarige inom militärledningen! Erlander – som vid tillfället var statssekreterare hos Gustav Möller – tillfogar i sin bok, att han fann statsministerns uttalande välmotiverat: ”Hur kunde en man (Rappe), som ansågs ha en hög intelligens, ge ett så solitt intryck av enfald, som han tydligen gjorde på regeringen? -- Var hans innersta avsikt att förmå politikerna till handlingar, som automatiskt skulle föra oss in i kriget? -- Kanske Rappe var typisk för den svenska militärledningen?” Tankegångarna säger åtskilligt om Erlander själv. Den blivande statsministern hade otvivelaktigt tagit djupa intryck av vad partikollegan Östen Undén hade för inställning till Finland: i en artikel i tidskriften Tiden år 1931 skrev han att ”en försvarsallians med Finland är bra nära besläktad med att begå självmord av fruktan för döden.”

  Må emellertid i detta sammanhang lämnas därhän vad man i det politiska etablissemanget (s) tyckte om militärledningen – det hör faktiskt inte till ämnet, även om man gärna ville göra några kommentarer. Den i ett längre perspektiv relevanta frågeställningen är på vilken grund general Rappes aktivistiska plädering vilade. Fanns kanske – förutom aktuella strategiska bedömningar – inte också en andlig gemenskap med en tidigare rikshalva, som i över 600 år utgjort det samlade rikets barriär i öster? Och efter det att Finland tillkämpat sig sin frihet från Ryssland 1917-18, hade efter hand uppstått en militär bindning mellan Sverige och den unga republiken, en bindning som ytterst tog sikte på samverkan i ett läge, då faran österifrån ånyo skulle göra sig gällande. Faktum är att denna militära samstämmighet länderna emellan var en realitet under 1920- och 1930-talen – en skarp kontrast till relationerna i övrigt, vilka tidvis framstod som ganska kylslagna.
  Om man så vill kan i ”aktivistproblematiken” 1939-40 även vägas in en moralisk aspekt. -Sverige hade en försummelse att gottgöra gentemot Finland; när detta land inför sin frigörelseprocess begärde officiell hjälp av Sverige avvisades denna hemställan. I det läget vände sig Finland i stället till Tyskland. Därmed försummade vårt land att ta vara på en historisk chans att skapa en försvarsallians, vilken sannolikt skulle ha givit utvecklingen ett annat förlopp. Det kan i sammanhanget vara värt notera, att t o m den socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott senare betecknade det röda upproret 1917 som ”en förnekelse av demokratins själva grunduppfattning” (Eirik Hornborg: Sverige och Ryssland genom tiderna, 1942, sid 121). Men Sverige höll sig undan. Hur oklokt man då handlade, kom att visa sig om inte förr så 1941, då Finland inför det s k fortsättningskriget band sig till Tyskland – med känt tragiskt resultat.
  Inbördeskriget i Finland hade kommit att dela svenskarna i två läger: ett aktivistiskt och ett neutralt. Inom officerskåren fanns starka krafter, som ville ingripa med vapenmakt och understödja Mannerheims ”vita” styrkor. Förutom frivilligförbandet Svenska brigaden – under befäl av Harald Hjalmarson – deltog i kriget ett flertal svenska officerare, som tjugo år senare samtliga skulle bekläda höga befälsposter inom armén: Axel Rappe, Henry Peyron, Archibald Douglas, Gösta Törngren, Carl August Ehrensvärd (den yngste i gruppen), alla blivande generaler; av de här nämnda var Rappe och Ehrensvärd i fronttjänst, de övriga tjänstgörande i Mannerheims operationsledning. Svenskarnas insatser i Finlands försvar fortsatte även sedan kriget framgångsrikt avslutats i och med att ett antal generalstabsofficerare under flera år i början av 1920-talet tjänstgjorde som lärare vid Finlands krigshögskola (bl a Olof Ribbing och Karl Axel Bratt).
  I det följande skall tecknas huvuddragen i det svensk-finska militära samarbetet de två närmaste årtiondena. Framställningen bygger på fakta hämtade ur en 1987 utgiven bok av fil.dr. Martti Turtola: Från Torne älv till Systerbäck, med underrubriken Hemligt försvarssamarbete mellan Finland och Sverige 1923 – 1940.

Programskriften ”Antingen – Eller”
De svenska officerare som dels gjort aktiv krigstjänst i Finland 1918, dels haft lärartjänster inom den högre officersutbildningen åren närmast därefter, byggde upp ett kontaktnät med sina finländska kolleger, ett kontaktnät som kom att öka i betydelse efter hand som vederbörande avancerade i graderna. Finland gavs en central ställning i svenska generalstabens operativa planering. Det gällde emellertid att gå fram med diskretion, eftersom den på strategiska motiv grundade orienteringen österut inte kunde påräkna det allra minsta gehör hos regeringen. Detta var orsaken till att de kommande årens militära meningsutbyte över Bottniska viken måste få hemlig karaktär.
  Genom sitt gentemot Finland avvisande (man frestas säga avoga) ställningstagande, försatte sig emellertid svenska regeringen i en ambivalent position på grund av att dess – åtminstone i början – ivriga uppslutning kring Nationernas Förbund (NF) och den europeiska solidaritetspolitiken ju samtidigt förutsatte att Sverige, i enlighet med NF-förpliktelserna, måste militärt bistå NF-medlemmen Finland, ifall detta land utsattes för sovjetisk aggression. Detta var en ekvation, som inte gick att lösa. Inom svenska generalstaben såg man – sin plikt likmätigt – till de strategiska grundfaktorerna och var övertygad om att Sverige inte skulle kunna undgå att ingripa, om Finland anfölls österifrån.
  Denna filosofi blev följaktligen bärande tema i programskriften ”Antingen – Eller”, utgiven 1930 av kretsen kring Ny Militär Tidskrift, där dåvarande majoren Helge Jung (blivande ÖB) var primus motor. Andra tongivande i denna ”påtryckargrupp” – med förankring i generalstabens krigshistoriska avdelning – var Axel Rappe, C.A. Ehrensvärd, Gunnar Berggren, Axel Gyllenkrok m fl. I det militärpolitiska program, som lades fram i denna mycket uppmärksammade bok, låg ett klart ställningstagande för Finland: antingen måste Sverige sluta upp vid Finlands sida i en framtida konflikt (”Sveriges gräns i öster gick längs Systerbäck på Karelska Näset”) eller blev Sverige tvunget att ensamt försvara sig mot Sovjetunionen, sedan Finland nedkämpats – precis det läge som inträdde efter den 13 mars 1940! Förutom det nationellt förödande i sistnämnda alternativ, låg däri även ett ofrånkomligt krav på ökade försvarsanslag – en omständighet som redan den borde ha verkat avskräckande på en regeringskrets, som 1925 av besparingsskäl halvt om halvt raserat det svenska försvaret. Finland å sin sida var angeläget att snarast skaffa sig säkerhetsgarantier för framtiden, och i det avseendet utgjorde Polen och de tre baltiska staterna högst tänkbara allianspartner; denna planlösning gick i den utrikespolitiska debatten under namnet ”randstatsalternativet”. För svenska intressen skulle Finlands anknytning dit vara föga önskvärd, eftersom i så fall hela Norden löpte risk att bli ett internationellt brännbart område. Ett begränsat svenskt-finskt samförstånd vore däremot inte lika utmanande. En komplicerande faktor i resonemangen var Sveriges fasthållande vid strikt neutralitet, något som var djupt rotat i nationens tänkande.

Ledningskontakter inleds och utvecklas
På hösten 1923 utkom i Sverige debattboken ”Sveriges läge. En krigspolitisk studie.” Författare var dåvarande generalstabskaptenen Axel Rappe (sedermera bl a försvarsstabschef), och syftet var att understryka fördelarna med militär samverkan med Finland inom ramen för NF:s solidaritetsprogram. Insatt i ett vidare sammanhang kan boken ses som en förelöpare till ”Antingen – Eller”, där tankegångarna vidareutvecklades och ställdes på sin spets. Boken togs väl upp av Finlands militära ledning, för vilken Axel Rappe var ett känt och respekterat namn.
  Samtidigt som boken publicerades, kom svenske militärattachén i Helsingfors, major Frey Rydeberg, att på uppdrag förmedla ett besök hos generalstaben i Stockholm av två representanter för kollegerna i Finland. Avsikten var att få en uppfattning om vilka förutsättningar som fanns för eventuellt svenskt väpnat bistånd. Detta var första gången som direktkontakt togs mellan de båda ländernas högsta stabsorgan i en ytterst känslig fråga. Arrangemanget hölls helt naturligt under strängaste sekretess.
  Ett nytt meningsutbyte ägde rum på våren 1924, då två utvalda finländska officerare sammanträffade i Stockholm med chefen för fortifikationen, generalmajor Henri de Champs; samtalen gällde befästningsanläggningarna på Karelska Näset. Ett återbesök från svensk sida skedde redan på sommaren nämnda år. Generalstabschefen Carl Gustaf Hammarskjöld beordrade de svenska representanterna (bland dem de Champs) att resa som privata civilpersoner på semester. Man diskuterade på platsen utbyggnad av befästningarna på Näset samt vidare urlastningshamnar och anmarschvägar för svenska trupper.
  Finska försvarsutredningar under åren 1923-26 hade givit vid handen, att landets materiella försvarsresurser var så otillräckliga, att man inte kunde räkna med att Finland i ett krig med Sovjetunionen kunde klara sig utan hjälp utifrån. Detta (icke-officiella) konstaterande gav ytterligare näring åt de pågående meningsutbytena med svenska generalstaben. Men svenska regeringen var orubblig i sin snäva attityd gentemot Finland. Den hängivne NF-anhängaren Hjalmar Branting, (s-) statsminister bl a 1924-25, framhöll i ett anförande i NF på hösten 1924, att svenska folket omöjligt kunde tänka sig militärt bistånd till något annat land inom organisationen; ett sådant åtagande kunde skapa ”en känsla av otrygghet och fruktan att dras in i krig på grundval av andra staters politik”. I sak var ju detta inget nytt, och uttalandet påverkade knappast de hemliga svensk-finska underhandlingarna, vilka fortsatte i samma anda som de börjat.
  På sommaren 1925 lät generalstabschefen Hammarskjöld sända två generalstabsofficerare till Finland, utåt under föregivande ”att jaga björn” (i vilket möjligen kunde utläsas viss symbolik med tanke på ”den ryska björnen”!). Att konung Gustaf V och drottning Victoria gjorde ett officiellt statsbesök i Helsingfors vid samma tid, råkade bara bli så; det finländska folket uppfattade kungabesöket – med huvuddelen av svenska kustflottan – som en stor hedersbevisning, och kanske många ville lägga in i besöket mera än som avsetts: en indikation på en begynnande fastare anknytning länderna emellan. – Senare samma år kom generalmajor de Champs på förnyat (konfidentiellt) kontaktbesök, även denna gång ägnat anläggningarna på Karelska Näset, med avstickare in i Karelen.

Ömsesidiga generalsbesök
En klart negativ inverkan på det inledda stabssamarbetet fick den svenska nedrustningen, beslutad av riksdagen 1925. Inom Finlands militära ledning uppstod berättigade tvivel på Sveriges förmåga att verkligen kunna bistå i ett krigsfall. Men även om man inte ville utesluta en orientering enligt det tidigare nämnda ”randstatsalternativet”, drevs samarbetet vidare, fortfarande under full sekretess.
  Kontakterna lyftes s.a.s upp på en högre nivå i och med att finländske generalstabschefen K.M. Wallenius i början av 1927 i hemlighet besökte sin svenske kollega Hammarskjöld, varpå denne gjorde ”svarsvisit” på hösten samma år; han åtföljdes då bl a av chefen för generalstabens operationsdetalj, kapten C.A. Ehrensvärd (blivande arméchef). Enligt de beräkningar man då gemensamt kom fram till bedömdes att 13 välutrustade divisioner (fördelningar) krävdes för att kunna hejda ett sovjetiskt anfall; eftersom Finland vid den tidpunkten inte kunde mobilisera mer än åtta divisioner, borde Sverige vara berett att sända mellanskillnaden, fem divisioner (fördelningar). Det skall här tilläggas, att intill 1925 utgjorde den samlade svenska fälthären sex linje- och sex reservfördelningar plus en kavallerifördelning. Sedan 1925 års nedrustning genomförts, var fälthären reducerad till endast fem fördelningar.
  Det var mot denna katastrofala försvagning som den i det föregående kommenterade debattskriften ”Antingen – Eller” utkom. Dess budskap var klart och rakt på sak: utan samverkan med Finland redan i ett tidigt skede av en konflikt med Sovjetunionen, skulle Sverige försätta sig i ett nästan hopplöst underläge.
  Året 1930 inleddes med täta stabsbesök från båda länderna. Chefen för finska generalstabens operativa byrå, överstelöjtnant K. A. M. Karikoski, besökte Stockholm i mars, varvid även marinstaben uppvaktades. Det gällde därvid frågor rörande försvaret av Åland. I juni företog en manstark svensk delegation ur generalstaben en längre studieresa i Finland; ledande inom gruppen var chefen för utrikesavdelningen, överstelöjtnant C. J. Björnstjerna, och chefen för kommunikationsavdelningen, major Willy Kleen.

Hemlighållandets tid till ända
I Sverige tillsattes 1930 en stor parlamentariskt sammansatt försvarskommission (vars arbete omsider ledde fram till 1936 års försvarsordning). I denna kommission lyckades kretsen kring Ny Militär Tidskrift vinna betydande inflytande i och med att Helge Jung (då med majors grad) blev sekreterare för arméärenden och Axel Gyllenkrok d:o för flygärenden. Under utredningsarbetet – där självfallet Sveriges säkerhetspolitiska situation sattes i fokus – kom åtskilliga av de problem att aktualiseras, vilka redan i hemlighet ventilerats i de svensk-finska generalstabskontakterna.
  Då två representanter för generalstaben i Helsingfors besökte Stockholm på senhösten 1930, fick de tillfälle att sammanträffa med statsministern (C. G. Ekman). Därvid framgick att det stabssamarbete som pågått sedan 1923 och som hållits så hemligt, var känt av statsministern. I det aktuella mötet deltog bl a den nytillträdde generalstabschefen Bo Boustedt, om vilken man visste, att han starkt sympatiserade med de idéer som lagts fram i den av Helge Jung redigerade debattboken ”Antingen – Eller”. Händelsen var betydelsefull i så måtto att det var första gången som sekretessen kring samverkandiskussionerna hävdes. Klart är att de båda finländska officerarna återvände hem med mycket positiva intryck.
  På hösten 1932 blev dåvarande generalstabskaptenen Carlos Adlercreutz (sedermera överste och underrättelsechef i försvarsstaben) ny svensk militärattaché i Helsingfors. Han tillhörde den inre kretsen kring Helge Jung, och därmed fick aktionsgruppen bakom ”Antingen – Eller” ökat inflytande på de svensk-finska kontakterna, eftersom dess uttalade strävan var att inom NF:s ram etablera försvarssamarbete med Finland. Som chef för generalstabens centralavdelning (= den operativa planeringen) satt vid denna tidpunkt Axel Rappe. Redan året innan hade Finlands nye generalstabschef Lennart Oesch (sedermera högste frontbefälhavare på Karelska Näset 1944) inför svenska utrikesledningen klargjort, att Finland utöver sjö- och flygstridskrafter även önskade bistånd av lantstridskrafter i ett eventuellt krig mot Sovjetunionen. Nu var det m.a.o. inte längre fråga om underhandlingar i det fördolda: problematiken hade lyfts upp på regeringsnivå.
  Därmed är egentligen ämnet slutbehandlat, eftersom i dess rubrik betoningen ligger på ”hemligt” militärt samarbete. Vad som följde ligger inom ramen för officiell utrikespolitik, vilken finns ingående skildrad och kommenterad i ett flertal historiska arbeten. Ur de täta, konfidentiella svensk-finska generalstabskontakterna med början 1923 utkristalliserades det gemensamma tänkande, som går under namnet Stockholmsplanen, där utrikesministern Rickard Sandler och kabinettssekreterare Erik Boheman var de mest tongivande på den svenska sidan. Till följd av Sovjetunionens ställningstagande emot projektet, tvingades man överge detta året innan kriget bröt loss över Finland i november 1939. Att de tankegångar som väglett männen kring ”Antingen – Eller” hade varit riktiga, visade sig snart. Då försvarsstabschefen Axel Rappe blev så oförskämt avfärdad av statsminister Hansson i februari 1940, var det nog främst det dåliga samvetet som drev fram den sistnämndes obalanserade uttalande – ett mycket dåligt samvete. I slutorden till sina memoarer lägger marskalk Mannerheim fram sitt politiska credo, vars kärnpunkt var samarbetet i Norden:

  ”Mot bakgrunden av det senaste årtiondets händelser står det numera klart, vad ett intimt politiskt och militärt samarbete mellan Finland och Skandinavien hade kunnat betyda både för Finland och för de skandinaviska länderna. Sammansvetsad skulle Norden ha haft alla utsikter att hävda den neutralitet, som dess utsatta länder icke vart för sig mäktade värna. Ansvaret för den olyckliga utvecklingen faller tungt på de interna krafter, vilka i bristande insikt om lägets vådor stodo i vägen för ett nordiskt samgående.”

  Moraliskt (om också inte juridiskt) sett svek vårt lands politiska ledning sitt östra grannland hösten 1939 – våren 1940. Det gjorde däremot icke det svenska folket, framför allt icke de tusentals frivilliga som ställde upp vid Finlands sida, en ringa form av avbetalning för politikers kortsynthet och brist på historiskt betingat engagemang.