Per Sjöswärd:
Hemvärnet, som bildades år 1940, är enligt min uppfattning
den bästa ”affärsidé” Sveriges försvarmakt haft.
Vilka andra förband kan ha 80 000 till 100 000 man på plats,
utrustade och beväpnade, inom två timmar efter larm? Över hela
Sverige. ”Bössa, mössa, mask” i bostaden, ungefär
som i Schweiz. Och hur många gånger har Schweiz blivit
invaderat i modern tid? Som organisation är hemvärnet format i
två delar. Den folkligt förankrade, den som bygger på
medlemsinflytande och frivillig anslutning och den som militärt
förband, ingående i försvarsområdesgrupperna. Hemvärnet är
därmed en del av Armén. Tidigare ansågs hemvärnet utgöra ett
komplement till territorialförsvarsförbanden och skulle skydda
det värnpliktiga försvarets mobilisering samt viktiga
infrastrukturella anläggningar på hemorten. Där är
hemvärnsmännens person- och lokalkännedom ovärderlig.
Anslutningen är frivillig, men sedan kontraktet
undertecknats gäller en tjänstgöringsplikt om minst 20 timmar
för meniga och 34 timmar för befäl. Med hänsyn till behovet
kan 20 timmar om året tyckas vara ett stort skämt, men är
avgjort bättre än ingen övningstid alls. Så har numera blivit
fallet för både fältförband och territorialförsvarsförband.
Sverige tycks numera inte ha råd att försvara sig, och i att
”försvara sig” ingår också övningar och
förberedelser.
Tyvärr finns det alltför många hemvärnsmän som inte
fullgör hela sin tjänstgöringsplikt, och försvarsmakten har
inga andra lagliga möjligheter vid sådana kontraktsbrott än
att säga upp kontraktet och låta vederbörande avrusta. Här
går man i alltför stor utsträckning fram på äggskal, med
silkesvantar och hartassar.
Eldsjälar och nollor
Man är rädd för att få för höga avgångssiffror och inser
inte att genom att se mellan fingrarna med de lata
hemvärnsmännen belönar man dessa och straffar de som håller
ord och avtal. Hos de ambitiösa upplevs förfaringssättet som
demoraliserande. Likt dödkött som utvecklas till kallbrand
sprider sig oskicket lätt i leden. Jag har träffat på fall
där man tagit från den kontraktsenliga övningstiden för att
hemvärnsmännen skulle fungera som funktionärer vid en större
idrottstävling på orten samt för deltagande i
hemvärnsstämman mm. Jag har träffat på fall där ”nollor”
(de som inte fullgjort sin avtalade tjänstgöring) tillåtits
kvarstå på grund av att de som egna företagare lämnat
rabatter till sina hemvärnskollegor när dessa handlat hos dem.
Sedan har vi den andra ytterligheten. Eldsjälar som
jobbar och sliter, med inredning av förråd,
organisationsfrågor, övningsplanering, duster med yrkesbefäl
och förrådsfolk i självklara materielfrågor mm. En eldsjäl
kväver sig antingen själv genom att ta på sig för många
uppgifter eller också blir han kvävd av allt andra lämpar
över på honom. När han sedan märker hur ringa respons han
får för sitt slit lämnar han allt och avgår. Sådana fall är
inte ovanliga. Därmed mister också hemvärnet den behövliga
kontinuitet som bidrar till att folket blir kvar inom leden.
Det perfekta befälet!
Det perfekta hemvärnsbefälet är en person som
är intresserad och målinriktad samt har god militär
grundutbildning, helst inom infanteriet. Han bör vara arbetslös
och därmed ha gott om tid till förfogande, även mellan 8 och
17. Han bör ha tillgång till stationsvagn med dragkrok
och/eller lätt lastbil/pickup, telefon, telefax, dator och
kopiator. Han bör kunna skriva på maskin/ordbehandlare. Han
bör inte vara främmande för höga telefonräkningar. Han bör
ha goda kontakter med kollegor inom andra hemvärn,
yrkesofficerare, förrådsfolk, kommunens medarbetare och
politiker, räddningstjänst och polis. Han bör även ha god
kontakt med samtliga hemvärnsmän inom sin grupp, pluton eller
kompani.
Numera skall alla ansökningar granskas av den militära
myndigheten, polisen, kommunen (socialnämnden) och landstinget.
Alla måste ha fullgjort militär grundutbildning med lägst
vitsord X-7-7. Polisen kollar brottsregistret, socialnämnden att
det inte föreligger missbruk och landstinget att det inte finns
uppgifter i journaler om psykiska problem. Givetvis utgör detta
inte någon hundraprocentig garanti. Det finns också andra
kategorier som inte bör bli hemvärnsmän. Tidigare sökte folk
till hemvärnet enbart för att slippa repövningar och
civilförsvarsutbildning. Några nya sådana sökande får vi
inte för närvarande, men det finns en del kvar som en gång
sökte in av nämnda skäl, och ofta tillhör inte dessa de
flitigaste vad gäller engagemang och närvaro. Sedan har vi
vapenfixerade yngre män med rambosyndrom. Dem bör hemvärnet i
allmänhet tacka nej till, men det har förekommit att något
förband i annonser lockat med tillgång till egen Ak4 och 60
skarpa skott i bostaden. Fullkomligt vanvett. Man får inte gå
hur långt som helst för att uppfylla försvarsbeslutets
målsättning om ökning av hemvärnet till 125 000 man! Yngre
hetsporrar och vildhjärnor, om de skulle bli antagna, bör
fördelas jämnt över hela kompaniet och inte tillåtas bilda
grupper. I likhet med civila arbetsplatser fungerar
hemvärnsförbanden bäst med en blandning av yngre, medelålders
och äldre personer. Livserfarenhet och omdöme utvecklas ju
genom åren och de yngre har mycket att lära av sina äldre
kollegor. (Och vice versa).
Snålt med utrustningen
Materielförsörjningen är ett kapitel som skulle kunna bli en
bok. Någonstans klickar det i omdömet hos de beslutande.
Hemvärnet skall ut och ta första stöten. Dessutom visar
hemvärnsmännen upp sig för allmänheten i samband med t ex
utställningar, uppvisningar och rekryteringskampanjer. Varför
skall man då inte få tillgång till den nyaste och bästa
materielen? Ambitiösa hemvärnsmän kompletterar ofta sin
utrustning på överskottsmarknaden, många gånger till höga,
närmast ockerliknande priser. Skall man fungera i fält gäller
det att ha ändamålsenlig, bekväm och lättast möjliga
klädsel och utrustning. Man får flera regnställ m/90 på samma
vikt som en enda regnkappa väger, för att ta ett exempel. Och
ett regnställ betingar upp till 1 100 kronor på
överskottsmarknaden. ”Skandal” är att ta i för litet
när det gäller försvarets njugghet mot en kostnadseffektiv
lågbudgetarmé, baserad på försvarsvilja, fritid och ideellt
arbete. Begriper man inte att också nyrekryteringen underlättas
om hemvärnet får tillgång till det senaste i materielväg
– inte bara uniform m/90?
Men – rubriken var ”Hemvärnets dilemma”.
Handläggande militärer och politiker har lyckas förmå den
oinitierade riksdagen att besluta om att i territorialförsvaret
skall hemvärnet ingå med 125 000 man. Redan innan
nyrekryteringen hunnit börja inom hemvärnet skärs
territorialförsvarsförbanden ned med 50 000 man. En hel del
län och före detta försvarsområden saknar brigader.
Territorialförsvarsförbanden har inte gul order, utan skall
vara på plats först fyra dagar efter moborder. En sådan
bataljon som av besparingsskäl inte fått ha någon KFÖ på
sexton (16) år behöver komplettera förråden (där t ex
uniform m/59 och stridsselar saknas) och öva för att komma upp
i KDU 4. Innan man nått denna krigsduglighetsgrad har säkert
fyra veckor gått, trots intensivträning. Och vem sköter
försvaret under tiden? Hemvärnet förstås, fobef har ju inga
andra pjäser att spela med. Utan hjälp av artilleri och pansar,
utan granatkastare, utan luftvärn och utan tillgång till
ingenjörstrupper. Och – värst av allt – utan
utbildning i eldöverfall, försåtminering, sprängtjänst,
fördröjnings- och försvarsstrid.
Driftvärn in memoriam
Hur kan detta komma sig? frågar då Vän af Ordning. Jo –
Hemvärnets nuvarande uppgifter har kommit att bli bevakning av
viktiga anläggningar, sådana som tidigare traditionellt
vaktades av anläggningarnas eget driftvärn. Driftvärn som
tillåtits bli avvecklade, på grund av att det före detta
statliga verket gått och blivit aktiebolag! Affärsdrivande
bolag förutsätts visa lönsamhet och däri ingår inte försvar
av anläggningarna, sådant skall Försvarsmakten ombesörja.
Televerket som hade ett av Sveriges bästa driftvärn! Hos Telia
finns numera inget, utan hemvärnet får i vissa fall ta över f
d Televerkets f d skyldigheter. Hemvärnet förväntas alltså
vakta infrastrukturella anläggningar så att staten kan spara in
på väktartjänster och avlasta den underbemannade poliskåren.
Därmed anses hemvärnet inte vara i behov av utbildning och
övning i t ex eldöverfall och försvarsstrid.
Jag har varit med i hemvärnet sedan slutet av 1977 och
hunnit se hur övningsutbudet försämrats under årens lopp.
Påfallande många avgångar från hemvärnet sker till följd av
att folket ledsnar – man tycker att övningarna är
likartade och ointressanta. Man har utbildats till soldat men
skall i händelse av krig tjänstgöra som väktare. Att under
övning efter övning få fylla i M-blanketter i en stab eller
vakta en grind vid ett staket gör att hemvärnsmännen tycker
att de kan vad som fordras och sedan kommer man inte på
övningarna. Dessutom begriper många att det oundvikligen måste
bli fråga om betydligt skarpare uppgifter när kriget kommer.
Uppgifter man inte fått öva i. Det blir då angelägnare för
en familjefar att sätta sig i bilen med familjen och åka iväg
till släkten i Värmland än att ta på sig uniformen och
ställa sig och vakta en telestation. Kraftstationerna är ingen
idé att bevaka, resonerar man – ingen intelligent fiende
ödslar tid, folk och resurser på en bevakad
produktionsanläggning när det går att spränga en
distributionsledning på en svåråtkomlig plats.
Till och med Rikshemvärnschefen lär vara pessimistisk
vad beträffar målsättningen om 125 000 hemvärnsmän. Detta
är inte defaitism utan realism. Vill man leta efter defaitism
får man gå till försvarsbesluten, tagna av Sveriges riksdag
under två ödesdagar i december 1995 respektive 1996. Nu har
politikerna tvingat Sveriges försvar att måla in sig i ett
hörn. Ut och se sanningen i vitögat – Sverige måste ha
ett effektivt försvar – oavsett storlek. Så effektivt att
en angripare finner det alltför kostsamt att göra ett försök.
Det är våra folkvalda politikers skyldighet att se till att så
blir fallet!
Gör så här:
Tvinga Telia och andra s k bolag att återskapa sina nedlagda
driftvärn. Bilda driftvärn bland personalen vid el- och
vattenverk och liknande anläggningar, vare sig de är privata,
kommunala eller statliga. Frigör sedan hemvärnet så att armén
kan förfoga över det. Inför rättsliga sanktioner gentemot
hemvärnsmän som inte håller ingångna avtal. Inför
obligatoriska ”rep-helger”, så att hela
hemvärnskompaniet övar samtidigt. Tillför yrkesbefäl som
övningsledare/förbandsinstruktörer/följebefäl, så att även
hemvärnets chefer aktivt deltar i övningarna och inte bara går
omkring med kartan i handen utan vapen och utrustning. Utbilda
hemvärnet i territorialförsvarsförbandens uppgifter. Tillåt
fältarbeten och övriga förberedelser redan i fredstid. Sådant
får vi inte tid med när det överraskande inledda anfallet
kommer. Hemvärnsmännen kommer också att behövas för att
fylla vakanserna inom territorialförsvarsförbanden. Ingen
vettig människa tror att hemvärnet blir hemförlovat efter
några dagar, när en mobilisering väl är genomförd.
Den i sig roliga TV-serien ”Krutgubbar” (”Dad’s
Army) för ett antal år sedan bidrog tyvärr till att sänka
hemvärnets anseende hos såväl allmänhet som yrkesmilitärer.
Stämpeln sitter kvar, men nu måste omvärlden börja betrakta
hemvärnet som vad det egentligen är. Försvarets ryggrad. En
del av armén, rekryterad på frivillig väg och med folk som
lägger ner energi, tid och pengar på att värna om Sveriges
frihet och oberoende. Är inte ett sådant försvar värt
respekt, adekvat utbildning och modernast möjliga materiel? Att
hemvärnet utgör en viktig resurs och behövs i vårt krympande
försvar talas det om i många sammanhang, i ”Arménytt”,
”Befäl”, ”Tidskriften Hemvärnet” m fl
militära publikationer och inte minst i de propositioner som
legat till grund för försvarsbeslutet. Upp till bevis, och det
omgående, herrar militärer och politiker!
Författaren är hemvärnsbefäl i Stångebro Hemvärn, Linköping