BOKNYTT

Mellan hammaren och skäran

Ingen fråga är större i Sveriges utrikespolitik än – Finland. Men de faktiska förutsättningarna för finsk självständighet är alldeles för lite kända i Sverige. Journalisten Allan Sandström har tagit som sin uppgift att bota denna brist. I en lång rad böcker har han beskrivit finsk historia. Han har skrivit om Anjala-männen, om 1808-1809 års krig, om frihetskriget, vinterkriget och fortsättningskriget. Nu kommer han med en bok om tiden efter vapenstilleståndet 1944. Han har gett den titeln Den falska freden. Förlag är Libris. Det är också den bok, där han har lyckats bäst med att ge en nyanserad och översiktlig bild av ett dramatiskt skeende.
  Sovjetunionens seger i andra världskriget förde till helt andra resultat än vad överenskommelserna med de allierade gav vid handen. Istället för att återupprätta de av Tyskland ockuperade ländernas integritet, lade Stalin dem in under sin maktsfär. Varför - skedde inte detta med Finland? Det är egentligen den stora frågan i Sandströms bok.
  Hans svar har två dimensioner. Dels förhöll det sig så, att den militära potential, som Finland visat i tre krig, var avskräckande också för ett välde med Sovjets resurser. Det var inte att förvänta, att det skulle bli en militärpromenad. Dels hade Finland erfarna, realistiska och skickliga politiker, som med en förening av fasthet och eftergifter kunde lotsa landet igenom de många kriserna. En tredje faktor, som Sandström pekar på, är de finska kommunisternas splittring. Kommunisterna hade överallt annars i Östeuropa varit redskap för sovjetiskt maktövertagande. De finska kommunisternas splittring hade i sin tur sin bakgrund i att det finska samhället hade en väl utvecklad, stabilt demokratisk tradition, till skillnad från flertalet av de länder, som kom under sovjetisk dominans. Den demokratiska traditionen gjorde inte de finska kommunisterna lika lättstyrda som t ex de rumänska. Inte heller gick det att manipulera röstsiffror som i Östeuropa.
  Men det finns ytterligare en faktor, som Sandström inte alls tar upp. Det är bristen på logik hos historiens aktörer. Historikern vill ofta finna ett logiskt samband i skeendet. Men människan, i synnerhet makthavaren, påverkas av mycket annat än sitt förnuft. Dårskapen är en mäktigt verkande kraft hos maktens människor, liksom okunnigheten och passionerna. Dessutom tillkommer, att de som har makt alltid har ett begränsat antal alternativ, eftersom de är insatta i ett spektrum av många andra makthavare och krafter.
  En sak, som är alldeles uppenbar, och som Sandström kunde understrukit tydligare, är att Finlands självständighet – liksom det övriga Europas – efter världskrigets slut hade varit otänkbar utan USA:s kraftiga engagemang. Ett isolationistiskt USA hade varit slutet för Europa, också för Finland.
  Med rätta visar Sandström på de problem, som skapades i Finland av den rikssvenska pressen, och han visar också på en rad punkter hur svårt det var i Sverige att förstå den finska situationen.
  Med sin nya bok har Allan Sandström gett ett viktigt bidrag till nordiskt förståelse och samhörighet.

Christian Braw