Anpassning är dagens nyckelord för försvaret.
Anpassningsförsvar har avlöst invasionsförsvar, något som det
emellertid åter skall kunna bli efter återtagning. Till dess
så sker skall det dock kunna duga till kuppförsvar och till att
ge landet ett betryggande existensförsvar. Därtill skall
utbildning ske, av soldater och officerare. Men till vad och hur
pass grundligt, det vill säga av hur många och under hur lång
tid? Vad skall prioriteras? Är den nuvarande fördelningen av de
ständigt krympande försvarsanslagen verkligen den optimala? Det
är många frågor som osökt anmäler sig.
Recepten för att komma tillrätta med situationen torde
vara lika många som det finns för försvaret intresserade och
som lider av den pågående rothuggningen av med stora
ansträngningar uppbyggda förband och därmed följande förlust
av kompetens, kapital och förtroende.
Smalare men vassare, så skall ju det nya försvaret bli,
sägs det. Därmed torde ofta avses att vi skall ha ett
högteknologiskt försvar, infanterimassornas tid är förbi och
eftersom den allmänna värnplikten i praktiken är så gott som
avskaffad borde vi överväga att ta steget fullt ut och införa
ett yrkesförsvar.
Att skydda landet med för ändamålet anställda torde
emellertid inte vara realistiskt. Ett folk med försvarsvilja
skyddar sig bäst själv och att ge största möjliga del av
folket så pass utbildning att man åtminstone duger att
försvara hemorten bör vara ett minimikrav. Därmed skapas
förutsättningar för ett existensförsvar och en möjlighet att
stå emot krav på eftergifter av ena eller andra slaget, något
som mycket väl snabbt skulle kunna inträffa i en försämrad
säkerhetssituation.
För att bidra till försvarets effektivitet i en sådan
behöver redan befintligt luftförsvar förtätas. Så kan ske
med förhållandevis måttliga insatser ifråga om såväl
materiel som utbildning. Vårt deltagande i fredsbevarande
internationella insatser framhålles gärna. Och med rätta.
Svensk trupp har på utländsk botten gjort respektingivande
insatser. Förutsättningen för att så skall kunna ske i
fortsättningen är dock ett nationellt försvar av sådan
omfattning att detta inte uppfattas som enbart en kuliss. Om så
sker undergräver vi snabbt omvärldens förtroende för vår
förmåga att bidra till vårt eget försvar.
I det anpassningsbara totalförsvarets nya situation kan
hemvärnet bli en avsevärd resurs. Det är redan nu en betydande
sådan, men torde ha stora möjligheter att till relativt
begränsade kostnader få ökad användbarhet. Dess
utvecklingspotential skulle sannolikt också medge utbildning
inom olika specialgrenar. Allt är dock ännu inte väl
beställt, vilket framgår av en lokal hemvärnsmans
vardagserfarenheter, vältaligt skildrade i en artikel i detta
nummer. De från regeringshåll uttalade anvisningarna om nya
utbildningsmodeller för att åstadkomma förband med enklare
uppgifter för det nationella försvaret är delvis redan
verklighet. Hur dessa ter sig i ett anpassningsförsvar, sett ur
lokalt perspektiv, utvecklas av ledningen för Fo 53 på
Dalregementet i Falun.
I bjärt kontrast till dagens signaler för försvaret
står det hemliga militära samarbetet mellan Sverige och Finland
på 1920- och 30-talen, det som så småningom ledde fram till
den så kallade Stockholmsplanen. Den sattes inte i verket, men
var på sitt sätt också ett uttryck för ett
anpassningsförsvar. Vi får hoppas att tankarna bakom det
nuvarande är välgrundade.
Ingvar Hansson