I den breddade hotbilden har subversiva, delvis nytillkomna hot blivit mer framträdande. Det gäller bl a terror, kriminalitet, flyktingvågor i vissa situationer liksom nya teknologiers möjligheter att med okonventionella metoder lamslå viktiga funktioner inom försvar och samhälle.
Samtidigt är den strategiska situationen förändrad. Under
det kalla kriget kunde alliansfria och neutrala stater tjäna som
buffert; genom ett trovärdigt försvar av sina territorier,
vilka skilde blocken, kunde dessa stater stärka den regionala
stabiliteten. Därför ledde de konventionella försvarssystemen
tillsammans med den efter 60-talet etablerade terrorbalansen till
att det nordiska området kunde förbli ett lågspänningsområde
medan oerhörda styrkor regelmässigt övades mot varandra i
Centraleuropa som var den plats där blocken direkt
konfronterades.
Kärnvapenavskräckningen har idag nya dimensioner. För
Ryssland kan kärnvapnen vid internationella kriser i vissa
lägen tjäna som garant för att nationen inte blir utsatt för
angrepp. I och med den amerikanska segern i den globala
maktkampen mot sovjetsystemet ter det sig som överordnat, i det
strategiska agerandet i fred, att inte isolera Ryssland.
I de olika delarna av amerikansk rysslandspolitik utgör därför
integrationssträvandena betydelsefulla element. I en
internationell krisshantering där Ryssland är part kan
styrmekanismen för det västliga agerandet vara att bilägga
krisen utan militära hot. Om den västliga försvarskölden är
stark nog i ett ryskt perspektiv kan därför andra
påtryckningsmedel än militärt offensiva element utnyttjas i
krishanteringen för att undvika en Cubakrisliknande, farlig
konfrontation. Det är sålunda svårt att se en amerikansk
styrkedemonstration liknande den under hösten 1997 i Gulfen
upprepas i skandinaviska vatten. En sådan offensiv militär
styrkedemonstration, med potential att gå till aktion här, i
vår närhet, skulle ofrånkomligen vara direkt riktad mot
Ryssland. Dess syfte skulle rimligen vara att förmå Ryssland
att böja sig för ett internationellt tryck, inte minst från
väst. Det kan gälla att t ex avbryta ryska militära aktioner
mot det s k ”nära utlandet” i samband med att en lokal
eller subregional kris flammat upp. Denna kan i sin tur vara en
följd av dåligt samordnad rysk krishantering kombinerad med
sena och svaga västliga krisdämpande insatser i området.
Händelseutvecklingen kan i vissa fall ha påverkats av
ett medvetet handlande – eller icke-handlande – på
olika nivåer i de ryska hierarkierna för att skapa
förevändningar och ursäktbara situationer för ett ryskt
ingripande. Exempel på denna form av ”peace-keeping”
torde kunna påvisas vid flera tillfällen i de centralasiatiska
delarna av Oberoende Staters Samvälde. I Östersjöområdet
skulle en kris exempelvis kunna inträffa efter en maktkamp i
Vitryssland eller uppkomma till följd av skaror av
miljöflyktingar som tar sin tillflykt till delar av Baltikum t
ex om vatten- eller landskapsförgiftningar uppstår eller som en
följd av kärnkraftshaverier i kombination med ogynnsamma
vindriktningar. Särskilt vid kalla årstider kan liknande
situationer bli svåra att bemästra även om internationella
hjälpinsatser kommer till området.
Bortsett från en försvårande svag infrastruktur kan
kriminella element tillsammans med lokala makthavare ta kontroll
över hjälpsändningar i slutdistributionsledet för att tjäna
pengar. Detta skulle spä på en redan svårbemästrad situation.
Detta och andra inflammerade lägen kan göra att militär eskort
och väpnat beskydd ter sig nödvändigt och naturligt för att
få fram hjälp. De ryska befolkningsgrupperna i delar av det
baltiska området kan här vara en svårbedömd men ytterligare
komplicerande faktor. Beroende på förloppet i den egendynamik
som är typisk för alla kriser tillsammans med andra,
utomstående samverkande eller motverkande krafter, kan krisen
bemästras eller gå över styr. Lägen kan uppstå där
tillfället utnyttjas för att återfå egen rysk
kontroll över de betydelsefulla transitvägarna och hamnarna i
åtminstone delar av Baltikum. Även om strävan är att föra en
konstruktiv politik för att begränsa dessa risker och öka
förtroendet måste man dessvärre räkna med att det i en
traditionell stormakt som Ryssland kan finnas starka krafter som
finner det nationellt betydelsefullt att, i ett område genom
vilket 40% av landets handel västerut löper, kontinuerligt och
suveränt kunna bestämma förutsättningarna för denna. Man
slipper därigenom förhandlingar med nytillkomna, delvis
avvisande småstater, vilka i en svaghetssituation lyckats
frigöra sig från århundraden av ryskt herravälde.
Sköld med förbehåll
Det är tveksamt om ett västligt militärt hot,
liknande det i Gulfen, skulle dämpa en sålunda skissad
utveckling. Däremot borde en viljedemonstration att försvara en
allierad, liknande den demonstration med amerikanska hangarfartyg
för Taiwans försvar som skedde i anslutning till de kinesiska
invasionsövningarna i farvattnen utanför Formosa 1996, vara
tillräckligt tydlig. Motsvarande viljedemonstration och en
aktivering av NATO:s försvarssköld bör på samma sätt kunna
vara tillräckligt för att kunna begränsa en begynnande
internationell kris utbredning vidare från och ut ur det
baltiska området. En förutsättning för detta torde vara att
en sådan tydlig markering av USA:s intresseområde och vitala
intressen paras med ett beslutsamt och tillräckligt svenskt och
finländskt försvar, annars finns naturligtvis risken att krisen
sprids också hit.
Detta skulle sammantaget skapa den militära
försvarsstrategi i Nordeuropa som torde krävas för att stötta
de diplomatiska ansträngningarna för att nå en fredlig
avslutning om en kris utvecklades. Man måste emellertid räkna
med att en kompromisslösning krävs för att lösa upp svåra
lägen i själva krishanteringen. Det måste därvid befaras att
en sådan kan formuleras mer på bekostnad av de balter som
drabbats än på övriga parters. Genom en kompromiss kan en
grund läggas för en fortsatt konstruktiv politik. I denna
kommer självfallet de vidare ödena för de drabbade delarna av
Baltikum att vara en utomordentlig belastning för relationerna
med Ryssland. Trots detta måste man kanske räkna med att
resultatet av den, i det akuta förloppet bilagda konflikten, i
längden inte kan tillåtas förgifta de politiska relationerna
och blockera en fortsatt strävan att integrera Ryssland (vilket,
på sikt, också förbättrar situationen för dem som drabbades
av en snedgången krishantering).
Pragmatiskt samarbete
Orättfärdiga resultat torde vara svåra att rätta till snabbt
och kan inte i längden tillåtas diktera övriga relationer
mellan USA med Västeuropa och Ryssland om politiken ska bli
konstruktiv. Ryssland förblir ju inte bara en stormakt utan är
ju även från ekonomiska synpunkter för skilda aktörer en
intressant partner. Inte bara som presumtiv marknad.
Barentsfyndigheterna, mineraltillgångarna, skogspotentialen, en
efterhand moderniserad industri, gasledningar mm är allt sådant
som kan locka till överenskommelser - icke minst med olika
västeuropeiska grupperingar vilka kan utnyttja fördelarna av
ett pragmatiskt samarbete. Liksom i samband med krisen som rörde
inspektörerna i Irak, kan situationer inte uteslutas där
stormakterna agerar utifrån egna intressen. Det som verkligen
förenar alla stormakter efter det kalla kriget – liksom
under mellankrigstiden – torde vara att förhindra att
internationella kriser leder till internationella krig. Man
måste då, för detta övergripande och viktigare mål, vara
beredd till anpassningar mellan olika stormaktsintressen. Det
råder i denna mening inte ett Pax Americana i alla avseenden
– i vart fall inte i Europa.
Detta skapar i sin tur andra strategiska förutsättningar
t ex i Rysslands närhet jämfört med den krishantering vi sett
på Balkan. Utöver denna aspekt bör understrykas att de
strategiska målen torde vara andra än de som var aktuella under
det kalla kriget. Ingen seriös bedömning kan rimligen leda till
att Ryssland skulle vara berett att genomföra aktioner som
riskerar leda till ett stort krig med Väst. Det är samtidigt
svårt att se, bl a med hänsyn till den ryska
kärnvapenpotentialen, hur tänkbara lokala kriser, där Ryssland
är inblandat, skulle kunna utlösa militära
undsättningsaktioner där västliga stridskrafter riskerade att
ställas mot ryska. Vissa lägen kan säkert uppstå där man
kunde ingripa i geografiskt tydligt avgränsade områden för att
försvara t ex en ö eller annan partikuliär del av territoriet.
Även där riskerar man emellertid att konfrontationer uppstår
med spridda delar av redan insatta befintliga ryska stridskrafter
vilket kan leda till strider som därefter riskerar att eskalera.
Underrättelsesituationen kan sällan förväntas vara så
klar och tydlig att Väst vågar sig på ett sådant ingripande i
en dämpande, internationell krishantering. Det sagda torde
gälla vare sig den kommer till stånd genom FN-beslut eller på
annat sätt. Det är också svårt att se vissa länder som
varande så vitala för USA eller Västeuropa att man riskerade
öppet krig, med mindre än att det rör sig om att en allierad
dragits in i krisen och behöver undsättas. Det övergripande
syftet från Ryssland kan ju inte längre, som framhållits,
föreställas vara att inleda ett stort krig med Väst.
En rimlig västlig aktion torde därför vara att
begränsa krisens geografiska utbredning genom att tydligt –
som vid Taiwan-krisen 1996 – försvara en allierad. Detta
måste förväntas vara tillräckligt för att vända krisen och
medge att andra medel än militära kan bli mer användbara för
att desarmera situationen.
Först vinner
Avgörande torde vara i all krishantering, där en
stormakt redan är inblandad, vem som är på plats först. En
annan stormakt kan endast under vissa omständigheter – som
vid IFOR – komma in därefter. Berör krisen motstridiga
stormaktsintressen innebär självfallet en andra stormakts
uppträdande på plats betydande risker för skärmytslingar som
kan bli av en sådan karaktär att det kan vara svårt att backa
som skedde vid stridsvagnskonfrontationen i Berlin i augusti 1961
när muren just började resas. Om det vid liknande situationer
kommer till eldgivning p g a den mänskliga faktorns risk för
felbedömningar av skeendet och tolkningar av de hot som kan
förefalla torna upp sig, kan läget snabbt (och språngartat)
förändras. Detta är en inneboende del av den situation som
typiskt sett uppstår vid en konfrontation. Den enda kanske
säkra vägen att förhindra att stormaktskonflikter utlöses av
dessa skäl torde vara att avstå från att pröva den andra
partens viljestyrka och undvika denna typ av duelliknande lägen.
Innebörden av detta är att den som är först på plats skapar
ett åtminstone temporärt avgörande försteg, som är svårt
att rätta till direkt. Indirekta strategier involverande
diplomati och militär styrka samt politiska och ekonomiska
aktioner blir vad som återstår.
När det gäller lägen där FN är nära inblandat
undviks ju situationen genom vetoinstrumentet. Den stormakt som
önskar undvika andra stormakters inblandning blockerar
eventuella ogynnsamma aktioner genom sitt veto. Detsamma torde
gälla OSCE.
Europeiska Unionen kan på sikt fördjupas till en
militärt säkerhetspolitisk aktör även om organisationen då
måste förena delvis disparata stormaktsintressen. Bakgrunden
är att det är svårt att, annat än på längre sikt, se en av
de europeiska stormakterna som den i säkerhetspolitiska frågor
tongivande. Detsamma kan sägas om WEU även om särskilt de
franska ambitionerna är starka för att ge WEU en från NATO mer
oavhängig roll.
Buffertpositioner
Ett särskilt element som vid viss krishantering
i Rysslands närhet kan vara möjligt att utnyttja på ett
effektivt sätt, är organisationernas humanitära aktioner eller
lättbeväpnade insatser t ex för att skapa buffertpositioner
innan en kris hinner gå för långt. Inom WEU är dessa viktiga
instrument i krishantering benämnda Petersbergs-uppgifterna.
Avgörande i sammanhanget är bl a att öka snabbheten i
framtiden jämfört med t ex insatsen i Albanien. En process med
detta syfte pågår för att tillvarata möjligheterna för EU
att, i enlighet med Amsterdam-deklarationen, kunna initiera denna
typ av insatser genom WEU.
Möjlighet att hantera de lägen som måste förväntas
kunna inträffa sedan Petersbergsregimens möjligheter är
uttömda, synes tills vidare mot denna bakgrund bara NATO ha. Som
det framhållits i det föregående är det samtidigt svårt att
se hur ett direkt, militärt NATO-ingripande skulle komma till
stånd eller utföras i Rysslands närhet så att resultatet
innebar att den internationella kris varom är fråga dämpades.
Internationella insatser –
förutsättningar och begränsningar
I avvägningarna inom totalförsvaret har sedan 1996 års
försvarsbeslut de internationella insatserna lyfts fram. I FMI
2020 ges dessa och insatser i närområdet en dimensionerande
betydelse. I det föregående avsnittet har syftet varit att peka
på situationer och geografiska områden där förutsättningarna
för internationella insatser är annorlunda än vad vi hittills
sett - vare sig detta gällt traditionella, buffertskapande
FN-insatser eller andra. Frånsett Petersbergs-uppgifterna har
argumenterats för de starkt begränsande förutsättningar som
därvid föreligger i Rysslands närhet. Det innebär bl a att vi
inte normalt kan räkna med att genomföra internationella
insatser eller insatser i vårt närområde som grundas på
FN-beslut eller motsvarande.
Strävan att undvika direktkontakter mellan NATO-förband
och rysk militär gör också att fredsbevarande insatser i vårt
närområde endast i undantagsfall och när Ryssland är
involverat kan ske under NATO:s auspicier. Om detta resonemang
äger relevens måste denna typ av insatser bedömas komma att
spela liten roll i vårt närområde för att dämpa kriser.
När det gäller internationella insatser i vårt
närområde förefaller då från svensk synpunkt - och av oss
prioriterade - Petersbergs-uppgifterna, som den mest framkomliga
vägen. Dessa kan möjligen t o m vara den enda regim som kan
etableras för att förbättra säkerheten (utöver andra
åtgärder för att dra in området i den västliga gemenskapen
och främja normala grannskapsrelationer).
Om emellertid dessa inte övas på olika sätt måste dock
ifrågasättas vilka förutsättningar som i verkligheten
föreligger för att genomföra ens denna typ av uppgifter i
närheten av en stormakt. I dennas intresse kan ju just ligga att
blockera varje form av internationell inblandning för att inte
begränsa sina egna ambitioner i området. Samtidigt måste det
understrykas att det finns exempel på att Ryssland nu öppnar
för andra aktörer i fredsprocessen i tidigare delar av
Sovjetunionen – att man inte genom olika manövrer
”monopoliserar” krishanteringen i det nära utlandet
med de maktmotiv som kunnat skönjas. Det torde vara för tidigt
att dra slutsatsen att detta är en tendens, än mindre en
dominerande. Förutsättningarna måste klarläggas i varje
enskilt fall. De starka amerikanska oljeintressena i Azerbadjan
och Kaspiska Havet samt viljan att stärka OSSE kan t ex spela en
roll för den ryska beredvilligheten att nu underlätta för
andra aktörer att spela en roll i konflikten om Nagorno-Karabach
som man i åratal hittills bromsat.
I överväganden om avvägningar mellan de nationella och
internationella uppgifterna måste de olika typerna av de senare
och deras olika förutsättningar tydliggöras. Klart torde
exempelvis vara att andra än traditionellt militära
element spelar en mer framträdande roll för att förverkliga
Petersbergs-uppgifterna medan de är typiska i andra former av
internationella insatser. Vid övervägandena omkring vårt eget
totalförsvars utformning måste dessa frågor tillåtas spela en
stor roll för att säkerställa ett effektivt och väl avvägt
totalförsvar.
Värdet och betydelsen av de olika formerna av insatser
och förutsättningarna för att fatta beslut om och genomföra
dessa måste också värderas för det fall man inte ā priori
utesluter att svenskt territorium kan ha strategisk betydelse i
stormaktspolitken när det gäller den framtida dominansen i
Nordeuropa. Denna strategiska betydelse kommer åtminstone delvis
att vara en annan än under det kalla kriget.
En annan svensk strategisk roll
För att diskutera Sveriges värde i ett strategiskt perspektiv
innebär det militärgeografiska läget intill viktiga delar av
Ryssland samt Rysslands förlorade militära maktprojicering mot
Väst-Europa och Nordatlanten förändringar i förhållande till
den roll vi spelade i stormaktspolitiken under det kalla kriget.
Den roll USA, alltsedan Eisenhowers uttalande 1958,
tilldelade Sverige i amerikansk strategi till skydd av
atlantförbindelserna m m och som vi bl a genom ett starkt
flygvapen strävade efter att göra trovärdig och genom
neutralitetspolitiken gjorde till en buffert som skilde parterna
kan idag ha reducerats. Det amerikanska intresset kan ha
förskjutits mot det mer aktuella Östersjöområdet. Det
återstår dock att se hur långt detta intresse utvecklas och om
det i framtiden också kan innehålla en militärt avhållande
potential. Det tidigare ryska strategiska intresset för
Skandinavien – inte som plattform i första hand men som
buffert – kan emellertid trots detta mycket väl finnas
kvar. Som stark luftförsvarszon skyddar vi - i framtiden som
tidigare – viktiga ryska områden. Utan ett trovärdigt
svenskt försvar kan det därför vara angeläget att - om det
är möjligt – t ex genom att framtvinga svenska eftergifter
kunna få utnyttja svenskt luftrum för att med radarflygplan mm
förbättra det känsliga ryska luftförvaret. Därmed kan NATO
hållas på avstånd i denna för Ryssland viktiga sektor med
dess närhet till Kola - Petersburgs-regionen.
Även om detta i dagens lugna och stabila situation kan
synas obehövligt med vårt perspektiv kan bedömningarna vara
annorlunda i olika nivåer av de ryska beslutshierarkierna
särskilt i en krishanteringssituation. Det är föga antagligt
att NATO-utvidgningen i sådana lägen är ägnad att verka
avkylande på de som är involverade i krisen – tvärtom kan
den inte uteslutas addera till övriga krisdrivande faktorer.
Förutom att möjliggöra en framskjuten luftförvarning skulle
också svenska eftergifter kunna medge tillstånd att operera
från vissa svenska baser. Detta kan förstärka den defensiva
kapaciteten men också öppna offensiva möjligheter. Ett
väsentligt fördelaktigare operativt läge än dagens
tillbakaträngda skulle skapas. Detta torde understrykas av att
man själva inom kort helt tvingats bort från
radaranläggningarna i Skrunda samtidigt som ryskt luftrum genom
BALTOPS, det baltiska luftbevakningssystemet som skapats med
amerikansk och annan västlig hjälp, är utsatt för närgången
västlig insyn.
Som komplettering till i föregående rapport diskuterade
scenarier kan konstateras att man efter överraskande inledda,
genom övningsverksamhet kamouflerade flygangrepp, redan efter
ett drygt dygn kan inleda luftlandsättningar ev kompletterat av
trojanska hästar om sådana kan förberedas, t ex i samband med
flottövningar, utan att utlösa beredskapshöjningar i
Östersjön. Redan med en första styrkeinsats kan sex till tio
lätt mekaniserade bataljoner inriktas t ex mot att innesluta
Stockholm och ett par andra befolkningscentra samtidigt som
kärnkraftverk kan vara besatta med kompanistyrkor. Samtidigt kan
genom insatser utnyttjande modern teknologi viktiga delar av
våra ledningssystem vara ur funktion. Risk finns att redan med
dessa insatser en internationell aktion till vår hjälp inte
hinner komma till utförande innan en svensk riksledning tvingas
gå med på eftergifter av ovan exemplifierat slag. Senare
västliga hjälpoperationer ligger sannolikt inte i svenskt
intresse med tanke på de förödande konsekvenser som kan
förutsättas bli följden.
Ett väsentligt fördelaktigare ryskt läge kunde därmed
skapas i förhållande till NATO - och för att möjliggöra en
uppgörelse med balterna (föranledd av en oplanerad kris som
efterhand spridits till delar av Baltikum) utan att Väst kan
ingripa. Ryssland skulle i bästa fall komma ur denna
internationella kris med att ha skapat ett fördelaktigare eget
läge inklusive - åtminstone på viss sikt när den värsta
västliga reaktionen stillats - positiv ekonomisk potential.
Även efter denna typ av lokala aktioner är det svårt att se
hur väst, på sikt, kan föra en annan politik än en som syftar
till integration av Ryssland. Det skissade ingår inte på något
som helst sätt i en övergripande, befintlig plan - det är ett
resultat av en mindre lyckad internationell krishantering som det
kan ta tid att rätta till. Det viktigaste är ju att man
undviker ett stort krig.
Existensförsvarets roll
Resonemanget och exemplen i det föregående syftar till att
– om man inte tycker sig kunna utesluta denna typ av
utveckling – understryka värdet av en nations
existensförsvar satt i relation till det militärgeografiska
läget och den strategiska situationen.
Redan situationen mellan Finland och de baltiska staterna
skiljer, sedd bl a i ljuset av historiska erfarenheter.
Tillbakadragna länder i Västeuropa har å andra sidan inget
behov av ett existensförsvar eftersom man ligger utom räckhåll
för motstridiga stormaktsintressen.
Vad gäller Sverige måste våra förutsättningar
bedömas efter de förutsättningar som gäller just i denna del
av Europa, i Östersjöområdet i olika situationer beroende på
en eventuell kris ursprung och karaktär som kunde beröra detta
område. Det torde därvid kunna konstateras att vi militärt
rimligen inte åter kan ligga inom strategiskt räckhåll för
Ryssland förrän efter en längre gående restaurering av den
ryska krigsmakten. Samtidigt kan det hävdas att
förutsättningarna härvidlag kan vara ganska annorlunda i andra
delar av Östersjöområdet och Norden där i tiden mer
näraliggande hot inte kan uteslutas från militära enheter. Det
är vidare sannolikhet att de flyg- och
luftlandsättningsförband som skulle spela en avgörande roll
för kuppartade operationer av antytt slag på vår sida av
Östersjön torde stå under bättre nationell kontroll än vad
som kan vara fallet för militära hot mot länder på andra
sidan.
Tänkbara risker att räkna med
Det bör innebära att lokala makthavares aktioner med mindre
sannolikhet kunde spridas så att hot uppstod mot oss.
Påfrestningar i sådana sammanhang kunde däremot uppstå mot
vårt territorium i form av flyktingar och därmed
sammanhängande flyktingmottagning och omhändertagande. Det kan
antas att Gotland och Bottenvikslänen kunde bli särskilt
berörda. Vidare kan förföljelser och liknande inte uteslutas.
Större aktioner av sådant slag kan, särskilt vad gäller
Gotland med sitt läge ute i Östersjön, heller knappast
uteslutas med de risker detta kan innebära, vilka i sin tur
beror på vår beredskap. Den andra typen av påfrestningar i
dessa lägen är naturligtvis att vi utsätts för
internationella krav på tidiga åtgärder av olika slag och den
grad av robusthet vi borde medverka med liksom att vi
förutsätts ställa baser och andra resurser till förfogande
som stöd för andra länders, eller organisationers, insatser.
Möjligen vågar man av detta resonemang dra slutsatsen
att vi på sikt - till skillnad mot flertalet andra länder i
Europa ligger inom rysk strategisk räckvidd för någon form av
kuppartade väpnade angrepp men att detta är aktuellt först
efter ev beslut på central nivå i Ryssland. Man torde också
kunna dra slutsatsen att genomförbarheten av denna typ av
aktioner ökar ju mer vårt existensförsvar nedprioriteras.
Bortsett från ingripande enligt Petersbergs-uppgifterna i en
tidig fas av en krisutveckling - med den realiserbarhet dessa
efterhand kan förväntas få i Östersjöområdet bl a kopplat
till vilka svenska initiativ till övningar vi får se – kan
knappast andra internationella ingripanden påräknas eftersom
läget här är helt annorlunda från säkerhetspolitisk och
strategisk synpunkt än t ex på Balkan. Beroende av utvecklingen
i Ryssland, förnyade stormaktsambitioner ev parade med minskad
sammanhållning bland de västliga stormakterna i likhet med vad
Frankrike demonstrerade i samband med hållningen till Irak i
samband med krisen omkring inspektörerna hösten 1997, kan det
också på Balkan och i andra områden som växer sig starka i en
framtida rysk stormaktspolitik i vissa lägen visa sig svårare i
framtiden att få till stånd gemensamma, FN-sanktionerade
insatser eller liknande.
Existensförsvarets bästa sammansättning för att
åtminstone kunna möta kuppartade väpnade angrepp med de ryska
styrkor som i dessa sammanhang kunde tänkas ha kapacitet att
insättas på denna sidan Östersjön efter en restaurering av
den ryska krigsmakten, t ex för gisslantagning av
befolkningscentra samt med utnyttjande av t ex moderna
teknologier för att förlama delar av våra ledningsfunktioner,
kräver omfattande studier. Ett viktigt skäl till detta är att
det strategiska syftet är ett annat än vad som hittills varit
anledning att optimera våra totalförsvarsresurser mot – i
framtiden kan angreppet inriktas mot att framtvinga eftergifter
– inte kapitulation eller nederlag. Därigenom kunde det
strategiska målet nås snabbare, t ex att förbättra
luftförsvaret mot NATO.
Allsidighet
Möjligheten att hindra en sådan utveckling ligger i att vi
genom en lämplig sammansättning av försvaret kan möta och
bromsa hot, där en motståndare väljer att insätta angrepp
inom landet och kan koncentrera resurser snabbt för att hinna
bemästra de gisslanrisker, som på kort tid efter de första
styrkeinsatserna till lands uppstå.
Även ett existensförsvar för att möta denna typ av
kuppartade angrepp med de begränsade styrkor som därvid kan
vara aktuella måste ha en allsidighet. Förmåga att försvåra
luftangrepp, möta luftlandsättningar, hindra sjötransporter,
bromsa en angripares utbredning, skydda och vidkmakthålla
viktiga samhällsfunktioner och hindra honom att nå sina
anfallsmål torde vara nödvändiga förutsättningar för att
kunna skydda samhället.
För att klarlägga en lämplig balans inom
totalförsvaret krävs därför omfattande, för dessa
situationer releventa, konfliktstudier. Dessa behöver utröna
förutsättningarna och villkoren för strid i anslutning till
och i befolkningscentra när en angripare medvetet strävar efter
att skapa gisslansituationer. Särskilt behöver klarläggas i
vilka lägen detta är möjligt samt hur vi bäst säkerställer
att dessa möjligheter föreligger därest vi felbedömt riskerna
för denna form av angrepp, jämfört med en traditionell mer
tidskrävande invasion och möjligheterna till omedelbar hjälp
som är på plats före angriparen.
Ju mer existensförsvaret nedprioriteras desto mer
lockande och genomförbar kan denna möjlighet att snabbt
förändra den militärgeografiska situationen i Nordeuropa
framstå.