Även haveriutredningen havererade . . .

Haveriutredningens försenade slutrapport angående Estoniakatastrofen är en fasansfull läsning – på och mellan raderna. I katastrofens kölvatten flyter det upp saker som nationell prestige, mänsklig girighet, lögner, bortförklaringar, försumlighet, inkompetens och en sak som vi aldrig kan bortse ifrån i katastrofsammanhang, nämligen den mänskliga faktorn.

  Haveriutredningen har fastnat i tekniska labyrinter och därigenom dolt den djupt mänskliga tragedi, som särskilt drabbat så många svenska hem. Det fasansfulla består bl a i att ansvariga – skeppsvarv, beställare, redare, myndigheter, ja, t o m besättning och passagerare har saknat fantasin att föreställa sig att en båt faktiskt kan sjunka. Man har ingenting lärt av Titanickatastrofen, där det "osänkbara" lyxfartygets livbåtar bara räckte till halva antalet passagerare, egentligen behövdes ju inte en enda livbåt, fartyget ansågs osänkbart! Men i mänsklighetens långa historia har fartyg faktiskt sjunkit, när olyckan har varit framme, och tyvärr kommer skeppskyrkogårdarna på havsbotten även i framtiden få nya ovälkomna tillskott.

  Haveriutredningen har i första hand inriktat sig på att besvara frågan hur ett fartyg, utrustat med den moderna teknikens alla hjälpmedel, på kortare tid än "Titanic" kan försvarslöst glida ner i djupet. Säkert kommer slutrapportens svar på denna fråga att resultera i sjöfartstekniska förbättringar i framtiden. Men detta är bara den ena sidan av saken. Den andra – enligt min mening – försummade sidan av katastrofen är vad jag, med ett samlingsbegrepp, vill kalla "Den Mänskliga Faktorn". Den börjar i samma ögonblick som "Estonia" är dödsdömt och det gäller att rädda så många liv som möjligt.

  Den fasansfulla frågan är "hade man kunnat rädda fler liv" och det lika fasansfulla svaret är ett obetingat "Ja!" En särskild utredning fri från all personlig prestige måste snabbt tillsättas och föreslå förbättringar i larmsystem, räddningstjänst – enligt uppgift flöt en del livflottar upp och ned – till råga på allt var en del svartmålade på undersidan och kunde därför inte upptäckas i mörkret, o s v i all oändlighet! Detta kostade liv, hur många är naturligtvis omöjligt att säga.

  I de billigaste hytterna, djupt ner i dessa Atlantjättars innandömen, sover ofta mindre bemedlade pensionärer, handikappade och rörelsehindrade, kvinnor och barn – hur kan rederierna och myndigheterna ta detta på sitt ansvar – de är ju instängda som råttor, om brand bryter ut ombord eller fartyget håller på att snabbt sjunka. Människor svävar faktiskt i livsfara, men ingen tycks tänka på detta, inte ens passagerarna själva.

  En mycket viktig detalj, och vilken har förbisetts, är att panikslagna passagerare i princip inte kunde kommunicera med besättningen, som till övervägande del inte kunde göra sig förstådd på engelska eller svenska. Min kritik på denna punkt har besvarats med att befälet på bryggan behärskade såväl svenska som engelska, att ett befäl t o m talade franska. Detta är ju fruktansvärt avslöjande – passagerarna befann sig ju inte på kommandobryggan när "Estonia" gick under, de var helt upptagna av att rädda sina liv på däck eller, tyvärr, i fartygets mörka innandömen. Det är ju helt otroligt när man läser följande i samband med haveriutredningen: "Enda larmet till passagerarna under olyckan gavs på estniska".

  Det är ett minimikrav att svenska sjöfartsmyndigheter kontrollerar rederierna, så att svenska medborgare inte aningslöst hamnar i "flytande likkistor". Det kan bli deras sista resa av en så trivial anledning att om fartyget råkar i sjönöd – sådant händer faktiskt då och då – deras liv sätts på spel, t ex därför att de på ett sjunkande fartyg inte kan få livsnödvändiga anvisningar för att rädda livet.

Bengt Siösteen