Behöver luft- och markstridskrafter kunna samverka?
Framtidens luftstridskrafter har av CFV presenterats i ett koncept kallat "Flygvapnet 2000". Grundtanken är att bygga ett system av alla de nya system som är under leverans t ex: Gripen, Argus – flygburen spaningsradar och STRIC.
Det tekniska innehållet i "Flygvapnet 2000" är visserligen nytt, men doktrinen är helt igenom traditionell. Mycket lite syns av den utveckling som på andra håll i världen resulterat i vad som brukar kallas "Offensive counter-air". Den alltmer spridda tillgången på långräckviddiga vapen med hög precision anses inte längre kunna mötas med bara mer av "Defensive counter-air", det vill säga jaktförsvar som vi varit och fortfarande är duktiga på i Sverige.
Positiv är därför den svensk-tyska utvecklingen av Taurus, ett tungt styrt attackvapen för bekämpning av kvalificerade punktmål. Om ambitionen är att kunna deltaga i en "Bosnienliknande operation" med Gripen inom ett par år, så är detta vapen ett krav. Våra partners på plats på marken och de civila vi ska skydda accepterar inte att fientliga luftvärnsbatterier eller radiostationer som sänder hätsk propaganda skall bekämpas med ostyrda attackraketer.
Vapenverkan med hög precision kan inte bara hanteras från en flygande plattform. Det är i samverkan som artilleri, attackhelikoptrar och flygplan utnyttjas bäst. Detta därför att dagens taktiska strid är i realtid. Det finns inte tid att planera attackföretag i förväg, och det går inte längre för flygplan att exponera sig över bekämpningsvärda mål. Därför behövs också i den svenska försvarsmakten vad som i Danmark och Norge med NATO-terminologi kallas för Tactical Air Control Party (TACP).
En TACP består av ett blandat team av befattningshavare från armén och flygvapnet. Dessa ca fem kvalificerade operatörer kan dygnet runt och under alla väderförhållande från ett splitterskyddat fordon med bl a elektro-optiska sensorer och en kodad laserpekare för varje engagerat vapen leda både art och flyg samtidigt in i ett mål. Överraskningen och initiativet skulle förloras om man hade tvingats att tillgripa separation i tid eller geografi mellan de olika insatserna.
Flygföraren behöver inte lägre visuellt identifiera ett mål, även om det ligger nära ett synnerligen skyddsvärt objekt. Med TACP-ledning på platsen kan flyg hålla sig på stand-off avstånd från fiendens luftvärn, och borta från risken av vådabekämpning av det egna artilleriet. Mot granatkastare och haubitsar hjälper som bekant ingen flygburen igenkänningsutrustning (IK).
Det är beklagligt att "Flygvapnet 2000" inte innehåller något gränssnitt med markoperativa stridskrafter andra än luftvärn. Jag vill föreslå att flygvapnet redan i närtid organiserar TACP enligt ovan. Både danska och norska förband är villiga att bistå oss med nödvändiga erfarenheter.
Jens Pettersson, RO/Mj
Milostab Nord