Gulfen, Östersjön och svenskt försvar

Den amerikanska synen på makt-utnyttjande i internationell politik exemplifierades i Gulfen. Samtidigt som flertalet inser att den var nödvändig för Kofi Annans möjlighet att förmå Saddam att gå med på FN-avtalet markerar den också en viss okänslighet för andra synsätt på krishantering - både inhemska och internationella.
  Möjligen kan detta ge en finger-visning om vad en restaurerad rysk stormaktskapacitet också kan tänkas tillåta sig göra och vilken grad av obundenhet till egna opinionstryck, internationella reaktioner, risk för ekonomiska nackdelar etc de kretsar präglas av som kan förväntas dominera handlandet i pressade krishanteringssituationer. Människor som arbetat länge med ryssar menar att om Ryssland bestämt sig har man en sällsynt förmåga att koncentrera resurser för ändamålet.
Vi ska komma ihåg att vad som skapade förutsättningar för att få ett slut på kriget i Tjetjenien var att bilden av ett misskött, delvis inkompetent genomfört, illa koordinerat krig spreds i Ryssland. Unga ryssar offrades på ett meningslöst sätt. Förstörelsen av Gorazde eller de tjetjenska banditernas förluster spelade mycket liten roll. För övrigt inte bara i Ryssland.
  Det kan alltså förhålla sig så att Ryssland väljer militär styrka för det fall att man befarar ett hot mot en vital del - nordvästra Ryssland med Barentsområdet måste nog anses väl kvalificerat. Detta kan utlösas och påskyndas om man känner sig trängd av olika former av krishanteringsåtgärder från USA och NATO, båda i grunden uppfattas som expansiva. I framtiden kanske också EU:s krisåtgärder betraktas på liknande sätt, när man får klart för sig betydelsen av dess oerhörda ekonomiska styrka. Jämför Kubakrisens hårda spel - den gången backade ryssarna. Är det så säkert att man gör det i en framtida konflikt i sin omedelbara närhet?
  Vad vi kan hoppas är att, om något sådant inträffar, omvärlden ska rea-gera konsistent, med fasthet så att agressorn snabbt inser priset - att bli satt i ekonomisk, teknologisk och politisk karantän. Samtidigt är det närmast en självklarhet att det aldrig kan bli fråga om ett militärt motangrepp när inte en allierad blivit angripen. Det är väl -något vi t o m borde hoppas på med tanke på risken för förödande konsekvenser för inte bara offret utan för freden i -Europa. Detta kan knappast vara acceptabla kostnader för att återge ett drabbat land dess suveränitet när de inskränkningar det varit fråga om kanske bara rörde sig om eftergifter rörande flygförvarning och några baser. Friheten var kanske aldrig hotad på det traditionella sätt vi föreställer oss genom -upplevelserna under de totala krigens era. Kanske fler framtida konflikter i Europa mer kommer att likna krigen före de napoleonska massarméernas tillkomst. Uppgörelser mellan militära styrkor av delvis ny karaktär med begränsad blodspillan i det civila samhället. Informationskrigets elektroniska invasion av ett lands eller en organisations datanät har -redan tagit steg i denna riktning.
  Moderna stater kan på detta sätt förlamas utan att ett skott skjuts eller gränser kränks. Men för att återigen bli traditionell - för att i ett längre perspektiv förmå t o m närbelägna småstater till långt gående anpassning krävs militär närvaro. Endast därigenom skapas en definitivt förändrad situation genom att hotet om vedergällning, om man bryter anpassningen, är omedelbart och tydligt.

Hanterbara "hot"

Dataintrång kan förvisso skapa plågsamma situationer med flygplanskrockar, tågkollisioner, giftutsläpp, uteblivna betalningssystem och varudistribution, havererat elnät som tar lång tid att reparera. Men - det är ändå mer hanterbara situationer än vad ett lands befolkning och regering ställs inför till följd av de gisslanlägen och massdö-dande traditionella militära vapen kan åstadkomma.
  Ett "datahot" mot ett EU-land kan heller knappast upprätthållas särskilt länge av en stat som eftersträvar ett ökat utbyte med och därigenom beroende av EU. Och just därför kan man inte förvänta sig att offret ger sig - man kommer ju att få hjälp med aktiva kännbara motåtgärder, också mot agressorns egna datasystem med de förödande konsekvenser detta medför för honom själv.
  Läget blir ett annat om man ändrat status quo genom en militär närvaro. Där behöver man efter det kalla kriget inte räkna med militärt kännbara motåtgärder, hjälpaktioner. Samtidigt kan samhället i övrigt fungera normalt hos offret. Varför då inte acceptera detta "fact of life" och sträva efter att göra det bästa möjliga av situationen - "back to business as soon as possible".
  Så här långt - men inte längre - sträcker sig innebörden av Baltic charter som jag ser det. Allt stöd - utom krig - för balternas skull!

Vad innebär EU-medlemskap utan GUSP?

Självfallet kommer EU-medlemskapet att efterhand betyda åtskilligt - även utan en fungerande GUSP. En sådan kanske för övrigt bara kan förväntas i vissa specifika fall t ex rörande Albanien och måste nog befaras ta tid att forma. Det sista nationalstaterna kommer att överge kan förväntas vara denna del av den nationella identiteten: en självständig utrikespolitik.
  Men redan EU:s ekonomiska styrka betyder alltså mycket. Kanske inte för att mobilisera en tillräcklig front innan en kris bryter ut - reaktionsstormarna tenderar alltid att komma först med de dramatiska TV-bilderna, alltså när något redan hänt.
  Detta gäller vare sig det rör Rwanda eller Sudan, Bosnien eller Kosovo. Däremot kan man förvänta sig i det längre perspektivet, genom att ett ömsesidigt beroende uppstår mellan Ryssland och EU, att en proteststorm till följd av en lokal konflikt kan dämpa denna, skapa vapenvila. Om det inte är försent - offret har redan gett sig. Det sista antyder vilken uthållighet som krävs.

NATO:s begränsade möjligheter

Som jag ser det har NATO utomordentligt små möjligheter att genom egna insatser dämpa en konflikt där Ryssland är inblandat. Sådana insatser torde närmast per definition bli militärt tunga, med betydande amerikanskt inslag. Hur detta skulle tänkas vara dämpande intill Rysslands gränser har ännu ingen förklarat!
  NATO-resurser utnyttjade i Petersbergs-uppgifter tidigt i en kris - innan konflikten är ett faktum - kan däremot vara användbara. Då torde vi emellertid tala om VEU-insatser. Militärt alliansfria länder med ett förflutet i en traditionell neutralitetspolitik kan här naturligtvis spela en nyckelroll som vore acceptabel för Ryssland.
  Det återstår dock att se att Sverige vore berett att ta ett sådant ansvar - inga praktiska tecken syns ännu.

Säkerhetspolitiska optioner - svenska strategiska möjligheter

En första krishanteringslinje i Baltikum med humanitära eller lättbeväpnade insatser. Ta upp försvaret i Baltikum genom tidiga lågnivåinsatser och militär styrka på plats eller snabbt överförbar för att i Baltikum skapa ett försvar genom hela konfliktskalan som kan förväntas hålla åtminstone ett par veckor - tillräckligt för att internationella ingripanden (ekonomiskt, politiskt, diplomatiskt - men knappast militärt) kan förväntas förmå Ryssland att inse det förnuftiga med vapenvila ("Antingen eller" i modern tappning) inom ramen t ex för Petersbergsuppgifterna.

Ett eget existensförsvar (värt namnet)

Ett strikt nationellt existensförsvar med en beredskap och territoriell förmåga och täckning anpassad till hotens avlägsenhet i -tiden (t ex för att inom en tioårsperiod kunna hantera felgångna kriser som kan beröra oss på olika sätt eller ett senare hot sprunget ur korsande stormaktsintressen av mer traditionell karaktär i området, kanske som en följd av Barents-gasens och andra resursers exploatering och en strävan att få så stort utbyte som möjligt av infrastruktur och handel i sammanhanget - att jämföra med den rysk-amerikanska konkurrensen i Azerbadijan och Uzbekistan osv.)

Baltikum och Finland som strategisk förvarning och därigenom utpräglad svensk satsning på internationella uppgifter

Satsa på internationella insatser men avskaffa det nationella existensförsvaret - och fortsätt utnyttja ett angrepp på Finland och Baltikum som strategisk förvarning i medvetenhet om att ett angrepp mot oss kräver restaurerade ryska stridskrafter, vilket i sig ligger så fjärran i tiden att vi kan nöja oss med en låg sparlåga för vår existensförsvarsförmåga fram till dess att vi verkligen ser om det blir någon allvarligare restaurering av den ryska krigsmakten. Hur denna option intellektuellt kombineras i retoriken med vårt internationella engagemang kan diskuteras men eftersom det är, som jag ser det, en politiskt trolig -variant kompletterad med någon enkla-re (regionalanknuten) form av punktförsvar spritt över olika landsdelar bör optionen vara med trots all sin nationella fokusering när det gäller farligheter i vårt närområde.

Försvarets utveckling

Mot bl a denna bakgrund ska vårt försvar utvecklas. Vi kan välja att gå stegvis fram eller våga ta ett större steg och kanske inrikta oss att direkt utveckla det försvar som kan behövas för perioden 2010 - 2015 dvs överge en stor del av arvet.
  Vad som jag tror är värt att slå vakt om är följande.

Ett brett medborgerligt -engagemang

Allmän värnplikt är en förutsättning för detta. Därigenom försäkrar vi oss också om att kunna dra nytta - omvittnat inte minst vid svåra internationella insatser - av vårt oerhört goda soldatmaterial jämfört med yrkessoldater, vars intellektuella nivå brister.

Ett försvar över ytan

Går vi in för den modell som skissades i förra numret av tremånadersutbildning i kombination med frivillig, premierad utbildning av kanske 10 000 per år skulle hemvärnet kunna ges ett stort tillskott av soldater. Därigenom kan viktiga knutpunkter i våra kommunikations-, försörjnings- och datanät skyddas, luftlandsättningar försvåras och ett angrepp längs marken fördröjas. Samtidigt kan vi rekrytera tillräckligt många allsidigt användbara, operativt rörliga förband.

En bra officersutbildning

Vi måste säkerställa att vi får officerare som är minst lika skickliga som under det kalla kriget i krigsstabstjänst, taktik och operationer för att förvara vårt eget land. De måste förstå försvarsmak-tens roll i samhället och inom ramen för säkerhetspolitiken och den nationella strategin.
  Med en sådan nationell kompetens och kvalitet som grund blir det meningsfyllt att i den nya situationen efter det kalla kriget ge dem en vidgad internationell kompetens. Svenska officerare kan då - men endast då - även fortsättningsvis uppträda så att de inger respekt i internationell tjänst vid -staber, förband och som kompetenta rådgivare som förstår interaktionen mellan diplomati, militär styrka och humanitära insatser.
  Det finns otillräckligt genomtänkta ansatser i tankarna om den nya skolutbildningen som beror på bristande reflektion om de krav internationella uppgifter innebär. Den hittillsvarande utbildningen gör att vi väl mäter oss med de bästa officerarna från andra länder och därför får gehör för våra synpunkter. Det finns länder, vars officerare man artigt lyssnar på i dessa sammanhang men som inte förstår det militära hantverket tillräckligt väl för att bli uppfattade på ett seriöst sätt.
  Säkerställer vi inte i vår utbildning mycket tydligt denna militära kompetens rörande strid, logistik och stabstjänst blir den övriga utbildningen meningslös. Det bör härvid bl a noteras att det tar lång tid att bygga upp verklig militär officerskompetens som håller. Statsmakterna och försvaret måste nu välja vad man vill ha - en allmänt skicklig administratör med militär kunskap och inriktning eller en officer med sin kompetens i krigskonsten men naturligtvis med förmåga att utnyttja sitt kunnande i skilda nationella och internationella sammanhang. Det förhåller sig inte så att detta, när dagens fluffiga visioner skall omsättas till timplaner på skolor etc, låter sig förenas. För den som har mer än 10 års erfarenhet av officersutbildning på alla nivåer samt omfattande skol- och förbandschefserfarenhet är detta lätt att förstå.