Högkvarter i blåsväder

Rubriken till följande betraktelse har vållat viss tvekan. Det gives nämligen goda synonyma alternativ som beteckning för rådande tillstånd inom försvarsmaktens enmansstyrda högkvarter. Valet har stått mellan "blåsväder" och "turbulens"; detta senare begrepp innebär enligt ordbok "oordnad virvlande rörelse" – en karakteristik som säkerligen kommer sanningen närmast. Att emellertid trots allt föredragits det förstnämnda , mildare alternativet får gärna uppfattas som uttryck för inneboende godhet hos den kritiske skribenten. Det gamla rättesnöret fortiter in, suaviter in modo (= stark i sak, mild i form) har ju den outtalade anmaningen till den lyhörde att läsa mellan raderna, och då må det tillåtas att vara restriktiv med kraftuttrycken. Nu till sak.

  Högkvarterets oförmåga att kunna sköta försvarets ekonomi har som bekant – alls icke överraskande – satt stenar i rullning. De ominösa "svarta hålen" har visat sig vara både djupare och svartare än den mest pessimistiske bedömare kunnat ana. Bara ett drygt år efter senaste försvarsbeslut (dec. 1996) konstaterar man nu inom försvarsledningen, att de anvisade anslagsramarna – avseende närmaste femårsperiod – redan överskridits i väsentlig grad: en totalsumma i storleksordningen tio miljarder har tillkännagivits. Att skulden för denna enorma kassabrist faller på högkvarteret självt torde ingen kunna förneka. Det må nämligen i sammanhanget bl a erinras om att ÖB Owe Wiktorin redan dagen efter försvarsbeslutet i massmedia förkunnade, att "det blir ett försvar som svenskarna kan känna tillfredsställelse med" (TT-intervju 1996-12-14). Då måste han väl rimligen också ha begripit, att pengarna skulle räcka!

  När missförhållandena uppdagades, gällde det att peka ut de närmast ansvariga, vilket inte krävde några vidlyftiga undersökningar. Fem namngivna inom högkvarteret uppgavs ha initierat penningutflödet över alla anslagsgränser: cheferna för resp. arméledningen, marinledningen och flygledningen, vidare ÖB:s ställföreträdare i egenskap av ansvarig för datoriseringen inom försvaret samt högkvarterets planeringschef. Konsekvenserna lät inte vänta på sig: i massmedia tillkännagavs från högkvarteret 5 febr. 1998 att samtliga frånträder sina befattningar inom kort; en av dem (chefen för marinledningen) går i pension, övriga omplaceras (till bl a militärbefälhavare). ÖB själv bibehåller emellertid sin ställning, samtidigt som högkvarteret grundligt omorganiseras.

  Vad som nu skett ger anledning till att ta upp en fundamental principfråga, vilken ytterst gäller hur skuldbördan inom högkvarteret egentligen skall fördelas. Så här ligger det till. ÖB Owe Wiktorin övertog vid sitt tillträde 1994 en enmansstyrd institution (som formellt trädde i kraft 1 juli 1994). All makt låg nu samlad i ÖB:s hand. Dittillsvarande försvarsgrenschefer – vilka förut varit direkt underställda Kungl. Maj:t – hade i praktiken reducerats till vad som i militär terminologi kallas "stabsmedlemmar", alltså utan egen myndighets- och ansvarsutövning. Denna säregna skapelse, "Myndigheten Försvarsmakten", dirigerad av en allenarådande chef, var resultatet av en idé hos förre ÖB Bengt Gustafsson, som uppenbart ville gå till historien som den store innovatören och nydanaren av svenskt försvar. Efter en kortvarig, summarisk enmansutredning med bristfälligt remissförfarande klubbades organisationen, som i ett enda slag utplånade arméchef, marinchef, flygvapenchef med resp. staber samt därtill försvarsstaben. Ur denna smältdegel framgick en organism, där en enda man för befälet, där inga avvikande uppfattningar tolereras, hur välgrundade dessa än må vara. ÖB hade, helt enligt planerna, begåvats med ett hov av lydiga ja-sägare. Omvärlden gavs bevis för den nya enmansregimen bl a då ÖB i början av 1996 – inför slutbehandlingen av försvarsfrågan – lät tillkännage, att efter ett visst datum ingen i aktiv tjänst fick offentligt redovisa andra uppfattningar (t ex om förbandsnedläggningar) än de av ÖB sanktionerade. Längre ifråga om centralstyrning och åsiktslikriktning kan man svårligen komma!

  Mot bakgrund av den maktställning ÖB nu intar, kan man med fullt fog fråga sig om det inte är ÖB själv som skall anses ansvarig för vanskötseln. Inom näringslivet tillämpas regeln att en verkställande direktör får ta konsekvensen av ett företags misslyckande – han och icke hans underställda medhjälpare. Konsekvensen av och logiken hos nuvarande högkvartersstruktur ger ingen annan lösning.

Jan von Konow