Erik Albertsson:
Hur kan rysk säkerhetspolitik gentemot de nordiska länderna styras?
Låt oss först bekanta oss med de nordiska länderna genom en bild på Norra Europa 1997. Kartan visar även de baltiska länderna som i detta sammanhang är av stort intresse.
Grunden
Jag vill påpeka att ett lands säkerhetspolitik kan anses vara den väsentligaste grunden för landets försvar.
Eftersom Danmark och Norge är medlemmar i NATO och Finland och Sverige är icke allierade länder kommer de senare länderna att behandlas ganska annorlunda av rysk säkerhetspolitik. Varje aggressiv aktion mot Danmark och Norge kommer att betraktas som en aktion mot NATO.
Ett dylikt scenario syns inte vara särskilt sannolikt inom många kommande år, beroende bl a på den stora turbulensen m m i Ryssland för närvarande. Av detta skäl kommer artikeln inte att behandla rysk säkerhetspolitik gentemot Danmark och Norge. Skulle Finland och Sverige i framtiden gå med i NATO kommer rysk säkerhetspolitik gentemot Finland och Sverige självfallet att ändras mycket.
Nu mer än någonsin är det svårt att förutsäga rysk framtida säkerhetspolitik gentemot de icke allierade nordiska länderna, främst beroende på enorma ekonomiska och andra problem i det turbulenta Ryssland. Vi hoppas alla att Ryssland skall gå allt stabilare för att bli ett demokratiskt land, men det kommer sannolikt att ta lång tid.
I demokratiska länder måste basen för landets försvar vara en ansvarsfull säkerhetspolitik. I det förgångna har många länder gjort fatala misstag i detta avseende. Detta innebär att vi måste "titta i backspegeln" och – som den amerikanske generalen Patton så klart uttryckte det – "Not once again be caught with our pants down"!
En titt i backspegeln
Finland och Sverige utgjorde en union under cirka 570 år till 1809. Ryssland anföll nämnd union 1808 och tog Finland.
Finland styrdes av Ryssland från 1809 till slutet av 1917 då Finland den 6 december förklarade sig som "ett fritt land". 1918 startade ett inbördeskrig i Finland mellan vita och röda (kommunistiska) styrkor. Finländaren, general Mannerheim, en f.d. officer i Ryssland under cirka 30 år, kom till Helsingfors i mitten av december 1917 efter ryska revolutionens start. Han utnämndes omgående till högste befälhavare för de vita styrkorna och ledde dem till seger över de röda styrkorna i mitten av maj 1918. Under detta inbördeskrig understöddes han av en tysk armégrupp (cirka 12 000 vältränade och välutrustade soldater) under befäl av general von der Golz.
Vad gör Sverige?
Finland anfölls av Ryssland den 30 november 1939 av en mycket stor rysk styrka (minst 1 million soldater). Månader före anfallet lär ryska ambassadrisen i Stockholm, fru Alexandra Kollontay, ha ställt följande fråga: "Vad gör Sverige om något land anfaller Finland"? Hon lär ha fått ett svar som gjorde klart för Stalin att Sverige inte kunde göra mycket beroende på militär resursbrist. Under kriget, "Vinterkriget", hjälpte Sverige Finland med vapen, ammunition och en ca 9 000 man stark frivilligkår.
Kriget slutade den 13 mars 1940. Fredsavtalet blev hårt för Finland, som bl a fick avträda en stor del av Karelen till Ryssland.
Krig igen
Den 22 juni 1941 anföll Ryssland Finland igen. Efter stora flyganfall den 25 juni befann sig Finland ånyo i krig med Ryssland. Denna gång hjälpte en tysk armégrupp under befäl av generalöverste Edward Dietl Finland att ta tillbaka nästan allt som förlorades under Vinterkriget. Fältmarskalk Mannerheim och generalöverste Dietl hade en mycket bra kontakt med varandra. I maj eller juni 1944 kom de två överens om att dra tillbaka de tyska styrkorna till Tyskland. Hitler blev, lindrigt sagt, mycket arg när han fick detta förslag och kallade till sig generalöverste Dietl och skällde ut honom. Dietl fick, detta till trots, en veckas semester och flygtransport i ett litet flygplan hem. Tyvärr exploderade flygplanet i luften av någon anledning (en bomb?) och Dietl dödades.
Hans efterträdare, general Rendulic, 2:e Panzer-Armee i Kroatien, som redan lär ha varit utsedd, hade ingen kunskap om Finland. Han lär ha varit en "ja-sägare". Nu upphörde de goda förbindelserna mellan de finska och tyska styrkorna och ersattes av misstroende.
Jaga ut dem!
I september 1944 gjorde Stalin klart för fältmarskalk Mannerheim att han måste "jaga" ut de tyska styrkorna inom cirka två veckor. Annars skulle ryska förband komma och hjälpa honom härmed. Ställd inför detta osmakliga val, startade fältmarskalk Mannerheim med att "jaga" ut de tyska förbanden – sina vapenbröder under 3 1/2 år – genom att natten mellan 30 september och 1 oktober 1944 ta Tornio. Härigenom undvek Mannerheim det sämsta alternativet – hade ryska förband "hjälpt till" att "jaga" tyska förband ut ur Finland så hade de sannolikt ALDRIG lämnat Finland.
Efter WP fall har Finland fått tillbaka full frihet, dvs avtalet med Ryssland från 1948 upphörde. Sverige avrustade mycket i mitten av 20-talet. Vi trodde kanske att den "eviga freden väntade runt hörnet". Inte förrän i slutet av 30-talet började vi att förstärka vårt försvar. Vår upprustning fortsatte under andra världskriget och 1945 hade vi uppnått den försvarsstyrka som vi borde ha haft när den ryska ambassadrisen ställde sin fråga 1939.
Sedan början av 80-talet har vi jagat främmande undervattensfarkoster i våra territoriella vatten utan att med säkerhet kunna säga varifrån de kom. I januari 1993 lär vi dock ha fått klart för oss att Spetsnaz-enheter från DDR hade opererat i våra territorialvatten under 80-talet. De lär ha kartlagt allt av intresse för ett möjligt framtida anfall. DDR-enheterna måste ha arbetat på order från Ryssland. Om denna information är korrekt kan man säkerligen dra slutsatsen att de främmande inkräktarna kom från Ryssland. Fram tills nu har dock Ryssland nekat till att ha varit inblandat i nämnda "inkräktar-operationer".
Katyn-morden
Det kan vara av intresse att nämna morden på flera tusen polska krigsfångar i Katyn-skogen. Slutligen var ryssarna tvungna att säga: "Ja, vi har mördat de polska krigsfångarna".
Under senare tid har det blivit känt hur hemskt det ryska folket behandlades av sina egna diktatorer, Lenin, Stalin. Flera ryssar förlorade livet genom nämnda diktatorers "aktiviteter" än under andra världskriget. Många experter på rysk säkerhetspolitik anser att risken för en "statskupp" av några "hårdingar" ingalunda är försumbar.
De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen blev fria efter första världskriget. Efter andra världskriget ockuperades de av ryssarna, som införde en stor mängd ryssar och lät drygt en million balter "försvinna". De ryska trupperna har äntligen lämnat de baltiska länderna. De baltiska länderna hoppas att snart bli NATO-medlemmar – detta torde dock ta avsevärd tid och ske först inom en "avlägsen" framtid. De baltiska länderna behöver en massiv hjälp inom alla områden för att återställa normala förhållanden efter så många år av kommunistiskt vanstyre. Tills de blir NATO-medlemmar behövs militär hjälp som främst kan verka mot flyganfall och strategiska överfall (SÖ).
Hotet luftburet
Vi måste ha klart för oss att det framtida hotet blir mer luftburet och verksamt dygnet runt. Nu är det viktigare än förut att ha ett starkt, dvs väl anpassat luftförsvar med bra "ledare", tekniker, piloter och soldater, som en hörnsten i landets försvar.
Tyskarna bedömde att de 1940 kunde ta och behålla luftherraväldet och sedan invadera England, men det var en felaktig bedömning. Efter svåra förluster – mer än cirka 2 500 flygplan och i många fall med besättningar – måste invasionsplanerna ges upp.
Lärdomar
att inte glömma
Från detta slag, kallat The Battle of Britain, kan vi lära oss att när angriparen inte kan ta och behålla luftherraväldet så kan han inte invadera. Vad hade hänt om tyskarna hade kunnat invadera England?
Från Gulfkriget kan vi lära oss att när angriparen har tagit och kan behålla luftherraväldet så är slaget förlorat för försvararen. Här måste också framhållas att luftförsvaret och försvar mot SÖ måste kunna verka effektivt även vid kort förvarning. Försvarsenheter som skall bekämpa SÖ måste ges en god varning/information, ha tillgång till lufttransportmedel, t ex helikoptrar, och ha hotanpassade vapensystem.
Stridskrafterna i Ryssland
Beroende på den instabila situation i Ryssland är det svårt att säga exakt hur starka stridskrafterna är. Kanske har Ryssland idag cirka en million stående soldater utrustade bl a med mer än 1 000 stridshelikoptrar, 300 tunga/medeltunga transportflygplan, 3 000 stridsflygplan etc. Om och när Ryssland samarbetar med Vitryssland och Ukraina kommer nämnda antal att öka kraftigt.
Utbildningen och den moraliska standarden kunde säkert vara bättre. Skulle några "hårdingar" göra en lyckad statskupp, trodde de ryska stridskrafterna efter en relativt kort tid, 1 – 2 år, uppnå en hög strids-standard.
Hot-scenarier
Med den nuvarande politiska turbulensen i Ryssland är hot-scenariot för de nordiska icke allierade länderna ganska ljust för närvarande. Vi har emellertid de senaste åren upplevt att otroliga händelser kan inträffa mycket snabbt, nästan utan förvarning. Vi måste lära av historien att det alltid funnits och kommer att finnas ambitiösa och aggressiva politiska diktatorer.
Ett trovärdigt försvar kan betraktas som en realistisk "säkerhets-försäkring". En sådan försäkring skiljer sig helt från vanliga försäkringar mot naturliga olyckor (t ex bränder), då den i stor utsträckning kan förhindra "olyckan" eller mildra dess följer.
Vi får emellertid inte glömma att en realistisk säkerhets-försäkring inte kan köpas när angriparen knackar på dörren!
Vi kan också lära av historien att ett svagt försvar kan verka som en inbjudan till en diktator som hoppas på ett värdefullt och lättfångat byte.
Med nuvarande militära situation i de västliga länderna är det inte särskilt troligt att en presumtiv diktator i Ryssland – efter nödvändiga förberedelser – skulle starta en angreppsoperation utan att ha goda chanser att lyckas. Detta betyder at han måste vara ganska säker på att kunna ta och behålla luftherraväldet samt genomföra SÖ med små chanser för angripet land och den andra supermakten att genomföra "motanfall".
Innan de baltiska länderna blir NATO-medlemmar eller innan deras försvar har hunnit förstärkas har Ryssland goda möjligheter att ta och behålla luftherraväldet och genomföra SÖ mot Sverige. Det kommer tyvärr att ta avsevärd tid innan de baltiska länderna kan bli NATO-medlemmar. Det är därför mycket viktigt att de baltiska ländernas försvar snabbt. Tag en ordentlig blick på den vidstående bilden över en möjlig geostrategisk situation i norra Europa från slutet av 90-talet.
Sveriges strategiska betydelse
Tag ännu en snabb blick på den geostrategiska bilden. Av bilden framgår klart att Ryssland kan komma i en gynnsam situation gentemot de västliga makterna om det;
• kan använda det stora antalet flygbaser i västra och södra Sverige
• kan använda de stora hamnarna i västra och södra Sverige
• kan flytta delar av sitt luftförsvar västerut och installera markbaserade spaningsradar och andra delar av STRIL i västra Sverige.
Om Ryssland kan kontrollera de nämnda delarna av Sverige för nämnda ändamål kan det delvis komma att utmanövrera NATO-styrkorna.
Efter ytterligare en blick på den geostrategiska bilden framgår att Sverige har ett stort ansvar för att säkerställa stabiliteten i norra Europa.
Försvaren i Finland och i Sverige
Finland syns ha givit prioritet för luftförsvaret, försvaret mot SÖ och för kvalitet istället för kvantitet. Bilden visar några få exempel på försvarsutrustning, t ex stridsflygplanet F 18 Hornet, de två C3I radarna Pasi-Giraffe och "gapfiller" Giraffe 100, luftvärnssystemet Crotale NG och antiship-robotsystem 15 som kan skjutas från ett fordon, ett skepp (se bilden) eller luftburet (t ex från flygplan). Dessutom tar Finland fram en ny kustkorvett av Rauma-klassen etc.
Sverige kommer förhoppningsvis också att prioritera luftförsvaret och försvaret mot SÖ – båda med korta "reaktionstider".
Bilden ovan visar några exempel på försvarsutrustning i Sverige, t ex den flygburna spaningsradarn Erieye, stridsflygplanet JAS Gripen, luftvärnssystemen 77 Remo och Bamse (här visas de i en "cluster"), luftvärnssystem 70, artillerilokaliseringsradarn Arthur, TCM-systemet (Trajectory Correctable Munition) stridsvagnen Leopard och Carl Gustaf – systemet MK 3.
TCM-systemet, som lär komma i tjänst inom cirka 4 år, kommer att reducera spridningen med cirka 90 %. Mål kan bekämpas effektivt, utan en framskjuten eldobservatör, på upp till 40 km avstånd utan inskjutning.
Kom ihåg att en luftburen invasion normalt måste följas upp med framtransport av trupp och utrustning med fartyg.
Sverige har beställt 4 nya Stealth-korvetter, som skall levereras omkring år 2000. Dessa nya korvetter – med namnet Visby eller korvett YS 2000 – kommer att bli svåra att upptäcka med radar och de kommer att få mycket modern vapenutrustning. Som exempel på utrustning kan nämnas allmåls-kanonen 57 MK 3, ett luftvärnsrobotsystem med medellång räckvidd och allvädersprestanda och nya anti-ship robotar etc.
Svenska marinen har också en ny typ av U-båtar (Gotlands-typen) som kan operera många veckor under vatten tack vare den nya Stirling-motorn.
Sammanfattning
Vi hoppas alla att utvecklingen i Ryssland går mot en demokrati. Vi måste emellertid inse att SÖ, speciellt mot Sverige beroende på KZ Stockholm och KC/IP Göteborg mycket stora geostrategiska betydelse (tag vid behov ytterligare en titt på den geostrategiska bilden), kan bli ett realistiskt scenario inom 1–2 förberedelseår efter en lyckad statskupp i Ryssland.
Vi får inte basera vårt försvar på "önsketänkande", ty det kan sluta i ett inbjudande försvar. Ett avhållande försvar, dvs ett försvar som även vid kort förvarning kan få angriparen att avstå från det anfall som överväger, är därför en nödvändighet.
Glöm aldrig den nygamla sanningen, som bör beaktas som en form av målsättning för försvarets omstrukturering:
Om en angripare INTE tror sig om att snabbt kunna ta och behålla LUFTHERRAVÄLDET samt säkert genomföra SÖ kommer han med stor sannolikhet att AVSTÅ från ANFALL!
Genom att ha avhållande försvar i de icke allierade nordiska länderna och genom att ge de baltiska länderna hotanpassad hjälp mmed militär utrustning kan rysk säkerhetspolitik styras i rätt riktning, dvs i en fredlig sådan.
– Om vi tittar på värsta tänkbara scenario inom rimliga gränser faller ögonen på Ryssland. Idag ser vi inget hot, men Ryssland kommer naturligtvis att bygga upp sina stridskrafter igen och då kan de komma att utgöra ett hot mot oss, eftersom vi ligger i närområdet. Ryssland vill dessutom matcha utvecklingen i Väst. Det handlar om högteknologi och högt tempo på utvecklingen. Det rör sig om något helt annat än en invasion över gränsen. Idag, då det inte föreligger ett omedelbart hot gäller det för oss att blicka framåt och följa med.
Men samtidigt ser vi att det finns konflikter i Europa och vi är med och tar vårt ansvar i samarbetet för att stävja och förebygga. Därför måste vi också satsa på materiel till de styrkor vi ställer till samarbetets förfogande.
– Hur ser armén, flottan och flyget ut 2020?
– Jag tror inte att de finns längre. Vi kommer att ha många nya system i stället, vilka väver in i varandra och det blir svårt att dra gränser. Samarbete och samverkan är nyckelbegrepp. En bra början vore att sätta de blivande officerarna i samma skola direkt. Idag är vi uppfostrade i olika kulturer. Det måste vi bygga bort.
– Vad gör pengarna mest nytta? Ubåtar, stridsvagnar, helikoptrar eller luftförsvaret?
– Vi måste bygga upp det som ger mest valuta för pengarna. Fredsmässiga hänsynstaganden måste bort! Vi tittar nu på olika system och testar hur de svarar mot kraven. Vi kommer att ha modellförband och vi kommer inte att skaffa stora serier av materiel. Simulatorer kommer att bli allt viktigare.
Generalmajor Johan Kihl i Reservofficeren