I nr 4 i Fritt Militärt Forum finns en artikel av överste Erik Albertsson med rubriken "Luftförsvaret är hörnstenen i alla länders försvar". Artikeln förmedlar den gängse svenska uppfattningen på luftförsvarets och främst jaktflygets roll i krig. Redan rubriken antyder att något är galet. För en stabil konstruktion behövs det fyra eller åtminstone tre hörnstenar. Tyvärr har vi i försvarsbesluten 1992 och 1996 prioriterat luftförsvaret till den grad att hela vårt försvar kommer att balansera på en enda "hörnsten". Och denna sten är dessutom redan anfrätt av tidens tand.
Albertsson framhåller luftförsvarets betydelse i slaget om Storbritannien 1940. Detta är typiskt för argumenteringen och uppfattningen i vårt land. Man ser bakåt och bortser ifrån att inträffad och pågående teknisk utveckling har förändrat krigföringen – icke minst luftkrigföringen. Striden om luftherraväldet avgörs inte längre genom dueller mellan jaktflyg i likhet med slaget om Storbritannien utan genom eld med precisionsvapen från stora avstånd mot motståndarens baser och stridsledning. Delar av detta fick vi se i Gulfkriget. Där hade det offensiva attackflyget fortfarande en huvudroll. I framtiden blir det tvärtom. Precisionsvapnen blir de primära medlen. Attackflyget tar vid när luften "är rensad" från motståndare. Denna utveckling har beskrivits utförligt av FOA-forskarna Erik Berglund och Folke Andersson i Militärteknisk Tidskrift nr 4/96. De skriver bl a:
"Den i USA pågående utvecklingen av smygteknik, telemotmedel och precisionsvapen gör att man omkring år 2000 får förmågan att under en natt slå ut flera tusen målpunkter var som helst på jorden. Inget land har idag ett luftförsvar som klarar av sådant angrepp . . ."
"Denna förmåga kommer det närmaste decenniet att vara exklusivt amerikansk och därför att verka stabiliserande . . ."
"Emellertid är den teknik som krävs för att utveckla nödvändiga precisionsvapen inte speciellt avancerad, varför många någotsånär avancerade länder kan skaffa sig förmågan att slå ut större delar av infrastrukturen i åtminstone sina närmaste grannländer . . ."
"Balansen har kraftigt svängt till förmån för den strategiskt offensive. Värdet att slå till först och förlama motståndaren blir mycket stort . . ."
I samband med Kungl Krigsvetenskapsakademiens 200-årsjubileum hösten 1996 talade den amerikanske amiralen William Owens om just denna genomgripande förändring av krigföringen. Hans anförande är dokumenterad i Akademiens Handling nr 6/96. I samma nummer finns också en analys av generalmajor Bengt Lönnbom om hur denna utveckling påverkar en liten nation som Sverige.
Lönnbom anser liksom Owen att utvecklingen gör det möjligt för en angripare att slå direkt mot motståndarens "kraftcentra". Han diskuterar därvid olika motåtgärder för att reducera verkan av ett sådant angrepp, liksom olika alternativ som en angripare kan välja beroende på motståndarens dispositioner.
Efter att ha granskat möjligheterna för oss att tillämpa den nya tekniken inom befintlig struktur och försvarsorganisation kommer han fram till att de nu existerande strukturerna och doktrinerna har följande avgörande nackdelar:
• de är dyra att producera och driva
• effekten rasar snabbt om de inte görs tåliga eller fullständiga p g a bristande medel
• de kräver hög nivå på lednings- och kontrollsystem och
• de lämnar många höga signaturer.
Lönnbom anser att nackdelarna är så stora att vi måste ompröva vårt försvarskoncept och doktriner för stridens förande. Enligt honom kan den nu befintliga strukturen vara lämplig för "en stormakt med stora resurser och offensiva ambitioner. Ett litet land med defensiva ambitioner bör söka andra vägar".
Han föreslår ett nytt koncept med följande huvuddrag:
• förmåga att förhindra civil och militär kollaps
• kunna delta i internationella operationer
• CoC-system, objekt och mönster som är robusta mot störning
• system som kan utmana angriparens elektromagnetiska spektra.
Lönnbom menar att en väg att realisera detta (kanske den enda vägen) är att övergå från nuvarande offensiva doktriner till en "defensiv på operativ och taktisk nivå". Dvs söka asymmetri från stormaktens lösningar. Lönnbom har dessutom i en serie artiklar (KKrVA Tidskrift 1994) belyst behovet av förändringar av doktriner och av försvarets struktur.
* * *
Den bistra sanningen är att Sverige är i otakt med den tekniska utvecklingen. Våra gigantiska satsningar på ett defensivt jaktflyg är till stora delar bortkastade pengar. Det defensiva jaktflyget har en tröskeleffekt. Den tvingar en angripare till ett förlamande första slag. Denna effekt torde nås med ett betydligt mindre flygvapen än det vi nu anskaffar. Denna insikt håller på att slå igenom i andra länder. Exempel på detta är den förhållandevis begränsade beställningen av Eurofightern. Likaså borde vi inse att Rysslands kallsinniga inställning till delar av sitt flygvapen är baserad på rationella överväganden. Ryssland har ont om pengar. Inget reellt hot finns heller mot landet. Man är också medveten om den tekniska utvecklingens konsekvenser. Varför skulle man i detta läge lägga ner pengar på sånt som inte behövs i framtiden? Vad vi däremot måste beakta är att Ryssland har goda underrättelsemedel och kan på något års sikt skaffa sig ett rejält antal precisionsvapen av olika typer. Jämfört med bemannade stridsflygplan är nämligen autonoma precisionsvapen billiga. Man slipper bl a utgifterna för dyra och sårbara baser och flygsystemens höga utbildnings- och underhållskostnader. De kan inte heller elimineras genom basbekämpning lärde oss Gulfkriget, som visade FN-alliansens fruktlösa försök att lokalisera Iraks mobila scudrobotar.
Vi har således en helt ny hotsituation, som vi har undanträngt, troligen för att den skulle ha inneburit kraftfulla omavvägningar inom försvaret och slakt av heliga kor. Trots att Gulfkriget gav klara indikationer om förändringen har vi negligerat dem. Försvarsmakten, som är ansvarig för det underlag som lämnas till landets ledning bär huvudansvaret för denna felbedömning. Frånvaron av en öppen, saklig och förutsättningslös debatt i dessa frågor är orsaken till denna beklagliga situation. Det fåtal röster som höjts har mötts med tystnad och utfrysning för att de stör den utstakade kursen.
Konsekvenserna av den valda kursen är avskräckande och borde väcka alla till aktioner för att få en förändring till stånd trots att klockan nästan är slagen. Höstens turbulenser kring de 10,6 miljarder kronor, som saknas under beslutsperioden ger en föraning om vad som väntar oss när underskottet något år in på det nya seklet stiger till 10 miljarder kronor per år. Det är detta långsiktiga perspektiv som borde tacklas nu. Gör vi inte det så hamnar vi i en situation där armén, kustartilleriet och delar av flottan halveras i ett antal etapper dels för att balansera underskottet men dels också för att bereda investeringsutrymme för det offensiva flygvapen, som kommer att lanseras som "lösning" på vårt framtida försvarsproblem.
Innan valet 1998 kommer man att ligga lågt beträffande förbandsindragningar. Inledningsvis blir det materielförnyelsen som drabbas. Men den täcker inte ens de 10,6 miljarderna. Ganska omgående blir det därför fråga om nya nedläggningar av krigs- och fredsförband. Och så kommer det fortgå såvida inte något radikalt görs nu. Försvaret kommer med rätta att upplevas som en sjuk sektor där nya och större "svarta hål" dyker upp ständigt. Det som krävs för att vända scenariet är rak upplysning om hela problemet. Förenklat är det att inom en budget på knappa 40 miljarder kronor per år ryms ej på långa vägar den freds- och krigsorganisation som beslutades 1996. Det andra är som framhållits i det tidigare att Sverige är i otakt med den tekniska utvecklingen och att vårt nuvarande försvarskonceptet är dyrt men trots detta har den liten effekt.
* * *
Generalmajor Bengt Lönnboms tankar på grunder för ett realistiskt framtida försvar bör tas tillvara. Det avgörande är att undvika att angriparen med ett förlamande första slag avgör hela kriget. Medlet är att inte erbjuda honom denna möjlighet. Det sker genom en "atomkrigsdoktrin" där våra förband uppträder i små enheter så att de var för sig inte är värdiga att bekämpas med relativt dyra precisionsvapen. Vi skall således tvinga angriparen till en tidsödande konventionell krigföring, som tvingar honom till stora insatser av trupp och materiel.
Vi måste också inse att småstaten Sverige inte ensam kan klara att erövra och upprätthålla luftherravälde – inte ens lokalt. Detta skulle kräva en fjärrslagsförmåga av en icke föraktlig dimension. Dvs ett underrättelsesystem med spaningssatelliter samt precisionsvapen med lång räckvidd så att vi kan sätta angriparens "kraftcentra" i hans hemland under press. Detta förmår vi inte själva utan vi blir tvungna att samarbeta med länder eller organisationer som har denna förmåga. För närvarande är dessa USA och NATO. Vår uppgift i ett samarbete blir att svara för striden på marken och försvåra färdvägen över Östersjön. Samarbetspartnern svarar för övergripande underrättelser och för fjärrbekämpning. Vårt framtida försvar bör därför vara ett komplement till samarbetspartnerns och inte en ofullständig liten kopia.
* * *
Inom det svenska luftförsvaret bör vi minska jaktkomponenten och använda frigjorda medel till att förstärka det rörliga och förbandsanknutna luftvärnet. Dessutom bör vi snarast utveckla ett nytt lätt luftvärnsvapen, som i stort antal kan tillföras alla de små rörliga enheter som jag nämnt ovan.
Luftförsvaret är en viktig del i ett lands försvar. Men den tekniska och ekonomiska utvecklingen har gjort att gångna tiders modeller inte längre är gångbara. Dessa realiteter kan vi inte bortse ifrån. Nya möjligheter har dock öppnats för att möta framtidens utmaningar. Tekniken medger att bygga upp ett starkt försvar inom nu avsatt ekonomisk ram bara vi väljer en realistisk strategi och ett med detta sammanhängande försvarskoncept. Hörnstenarna för ett balanserat försvar är folkförankring, modernitet, upprustningsförmåga och samverkan. På dessa stenar kan sedan luftförsvar och andra funktioner förankras.
H. Gard
Generalmajor. F D chef armémateriel
"Försvarsmakten är nu inne i en tid fylld av så stora förändringar att de kan jämföras med tiden kring år 1809, då freden slöts med Ryssland. Det är dags att tänka nytt och i sådana banor där handlingsfriheten att möta olika typer av hot står i centrum. Markstridskrafternas förmåga att genomföra väpnad strid måste vara grunden varifrån samtliga hotscenarier, både idag och i framtiden, bedöms kunna mötas.
För att kunna upprätthålla denna förmåga måste utbildningen av officerarna utvecklas och därför prioriteras före all annan verksamhet. Dessa officerare utgör grunden för vår förmåga att kunna möta olika händelseutvecklingar. Först då kan markstridskrafterna utgöra det stöd till svensk säkerhetspolitik som våra beslutsfattare har rätt att kräva. Ett sätt att prioritera denna verksamhet är att nu ge avkall på omedelbar krigsduglighet och insatsberedskap för samtliga förband inom Försvarsmakten.
Oavsett hur vi väljer att utforma framtidens armé måste den vila på tre grundpelare; internationellt respekterad, internt trovärdig bland våra egna samt vara väl förankrad bland medborgarna."
Öv 1. Björn Anderson och
Övlt Anders Hedgren i Officers Tidningen