Välskriven beredskapshistorik

Den militära kamratföreningsrörelsen i vårt land uppstod egentligen på allvar som en reaktion mot de många regementsindragningarna i samband med 1925 års nedrustningsbeslut. Av de omkring 80 föreningar som idag existerar – med totalt över 40 000 medlemmar – bildades huvuddelen under åren 1925-39. Förnyad inspirationskraft kom med beredskapen 1939-45, då dels en rad nya kamratföreningar uppstod, dels de som redan fanns tillväxte i medlemsantal. De ytterligare förbandsnedläggningar som skett under 1990-talet – till antalet faktiskt överstigande 1925 års! – kommer utan tvekan att stärka viljan att sluta sig samman i kamratföreningar för att i deras hägn upprätthålla traditionerna från förband vilka upphört. Det är sedan länge omvittnat, vilken betydelsefull roll för vår försvarsvilja och vårt försvarsintresse, som de militära kamratföreningarna spelar som opinionsbildare och som traditionsbevarande samlingscentra. I den försvarets nedrivningstid som vi nu nödgas uppleva framstår kamratföreningarna som oumbärliga i det frivilliga, ideellt inriktade försvarsarbetet. Känslan för det egna truppförbandet – vare sig detta är nedlagt eller alltjämt lever – är det centrala i sammanhanget.

  En av landets mera livaktiga kamratföreningar är Fältjägarföreningen, knu-ten till Kungl. Jämtlands fältjägarregemente i Östersund (I 5). Dess lokalavdelning, Föreningen Fältjägare i Stockholm – med generallöjtnant Carl Björeman som ordförande och general Carl Eric Almgren som hedersledamot – har firat sitt 50-årsjubileum 1997 med att bl a låta redigera, trycka och i bunden form utge en synnerligen omfattande samling minnesanteckningar av en framliden reservofficerskamrat Sven H. Åsbrink: Minnen från Sveriges militära beredskap 1939 – 1945. (Militärhistoriska förlaget, 185 sidor). Det är verkligen en mycket läsvärd bok; även om den av naturliga skäl, endast är knuten till fältjägarnas beredskapsinsatser, ger den en kunnig "rundmålning" av beredskapsepoken i dess helhet, synkroniserad med händelseutvecklingen ute i världen, därtill späckad med författarens personliga kommentarer och synpunkter.

  I dåvarande överbefälhavaren Helge Jungs dagböcker, förvarade på Krigsarkivet, påträffar man en anteckning för söndagen den 18 mars 1945, då Jung på inspektionsresa i Jämtland besökte Skalstugan, där ett I 5-kompani under befäl av löjtnanten Sven H. Åsbrink låg grupperat: "Å. fick redogöra för olika förhållanden. Sympatisk och klok. Såg med saknad fram mot tiden, då beredskapen skulle upphöra." Denna lilla notering är ett utomordentligt gott betyg åt Sven H. Åsbrink, eftersom Jung i sina anteckningar endast i mycket få undantagsfall nämner vid namn en officer i så underordnad grad som löjtnant. Jungs uppskattning av den unge reservofficeren förstår man vid läsning av dennes posthumt utgivna bok!

  Boken är inte bara en kronologisk redogörelse för livet i beredskap. (Å. fullgjorde 1 106 dagar!) utan därjämte en slags krönika om Sverige under beredskapstiden. Jag vet mig aldrig tidigare ha läst en så välskriven och helgjuten beredskapshistorik som denna. För den som själv fick uppleva livet i fält under denna tidvis dramatiska epok ger boken upphov till oupphörliga konfrontationer med välkända situationer och typiska episoder.

  Detta hindrar naturligtvis inte att boken även för alla andra utgör ett i högsta grad autentiskt dokument från en tid då – som Olof Santesson i DN så träffande skriver 1997-10-19 – många, många reserofficerare anförtroddes uppgifter, "som numera ingen tycks vilja ge dem. Av dem krävdes både utbildning och truppföring. Många nådde ett yrkeskunnande som varken förr eller senare präglat reservofficerare. Den svenska beredskapen med en hastigt framväxt mångdubblad försvarsmakt var helt beroende av dem; yrkesmännen var för få."

  Vad innehållet beträffar är detta historia. Men ett avsnitt äger fortfarande angelägen aktualitet – ett avsnitt som författaren rubricerat "Kampen för moral och disciplin". Det borde läsas av många, som idag är verksamma inom försvaret oavsett grad och befattning.

  Fältjägarföreningen i Stockholm är värd en stram honnör för sitt initiativ att åt eftervärlden bevara dessa minnesanteckningar. Med hänsyn till den påkostade form dessa givits, bör det ha varit en kostsam prestation. Här har vi ett bevis bland många på vad en militär kamratförening kan uträtta!

Jan von Konow