PRESSKLIPP

Vart tog försvarsdebatten vägen?

Det ena chockbeskedet efter det andra når oss om tillståndet inom försvarsmakten, frågor som borde engagera varje svensk medborgare. Men det är märkligt tyst. Undantaget är den debatt som förs av en handfull pensionerade generaler och överstar, som skickar runt cirkulärartiklar, ibland försedda med lätt lokalfärg för att passa i Falun respektive Kristianstad, skriver Aktuellt-reportern Christer Åström i ÖB:s egen tidning Försvarets forum. Och hur skall försvaret se ut?

"Kanske är det som en del cyniker redan påstår att allt mer planering och inriktning handlar om PFF, Nato, OSSE och FN – i nämnd ordning – och allt mindre om återtagningsfilosofin. Träningen inför fredsbevarande och, fastän man knappt vågar nämna det, fredsframtvingande uppgifter blir halmstrået som alla griper efter. Uppdraget i Bosnien är som en enda lång KFÖ och PFF-övningar får ersätta repetitionsutbildning. Giv åt marinen och flygvapnet en morot även så att personalen får träffa sina internationella bröder och systrar. En del av framtiden kan redan nu intecknas i nya strukturer och mera stabsjobb i Bryssel och Köpenhamn.

  Nå, låt oss för all del inte glömma politikerna. Det var de som kastade första stenen mot ÖB i samband med den senaste ekonomikrisen, men besinnade sig och höll inne med den andra stenen, väl medvetna om den egna skulden i den uppkomna situationen. Politikerna kunde för ett ögonblick visa upp en någorlunda samlad gemensam front, men snart kommer försvarsberedningens sammanfattning av den säkerhetspolitiska kontrollstationen och det börjar dra ihop sig till en ny reduktionsomgång. Politikerna kommer, sanna mina ord, var och en på sitt håll att värna om sina regementen och flottiljer och helikopterdivisioner. Det ska sås lite förhoppningar här och lite tvivel där. Jag ser framför mig hur det militärkommunala komplexet börja smörja maskineriet som rostat något sedan 1996. Häpp! Sedan viner partipiskan och det blir rättning i ledet och alla trycker på de rätta knapparna och allt blir som vanligt igen.

  Men försvarsdebatten, den som borde föras – inte av akademiker – utan av dem som ska lösa problemen och utforma verksamheten. Vart tog den vägen?"

Tyst – även i ledet

En av de pensionerade överstarna tog till orda i Svenska Dagbladet den 13 februari. Pelle Mohlin, nypensionerad överste, beskriver sina erfarenheter efter att ha hängt in uniformen i malpåse på följande sätt:

"Men då börjar telefonen ringa. Varför håller arméofficerarna tyst i värnpliktsfrågan? Vad anser militären om alliansfriheten? Är Ryssland verkligen militärt impotent? Återtagning – är sådan verkligen möjlig? Varför omrustar vi inte till helikoptrar? Vad anser ni militärer om försvarets ekonomiska kris? Varför blir skrivbordsgeneraler som misslyckats i Stockholm militärbefälhavare? Han får telefonsamtal från de aktiva: Du som är osårbar måste skriva! Han får samtal från de äldre pensionärerna: Du som fortfarande har insyn måste skriva!

  Tystnad i ledet kan förvisso vara ett tecken på god disciplin – men knappast på god anda. Vad har hänt? Hur har det blivit så här?

  Saken är enkel. Till nyligen hade en officer fullmakt. Han kunde inte utan vidare förflyttas och han kunde bara avsättas av domstol. Avsikten var att officerare i likhet med civila statstjänstemän offentligt och internt skulle våga hävda sin uppfattning, även i strid med överordnades och styrande politikers. Till nyligen fanns det av samma skäl ett hundratal militära myndighetschefer som alla i vissa avseenden lydde direkt under regeringen. Sedan 1994 finns det bara en, nämligen ÖB.

  Denne Sveriges mäktigaste ÖB i modern tid – och med unik stark ställning jämfört med i andra demokratiska länder – vill tydligen inte att officerare skall delta i offentlig debatt annat än på order. Han tycker att det räcker med den interna debatten.

  Förr kunde exempelvis en regementschef – myndighetschef med fullmakt – med regelverkets stöd offentligt argumentera mot sina chefer i förändringsfrågor fram till dess riksdagen fattat sitt beslut. Statsmakterna förväntade sig att han gjorde det så att regeringen fick bästa möjliga beslutsunderlag. Han hade att själv bedöma vad statsnyttan krävde. Idag kan han argumentera mot sina chefer endast om de tolererar det. ÖB bedömer ensam vad statsnyttan kräver. Då blir det förstås tyst i ledet.

  Redan ÖB Bengt Gustafsson prövade med mönster från industrin att kräva åsiktsrättning i ledet. Den som inte i alla avseenden delade chefens uppfattning kunde inte påräkna befordran. I sanning helt nya signaler i statsförvaltningen!

  Visst skall det finnas både orderlydnad, lojalitet och laganda, men det skall inte vara tyst i ledet. I fredstid krävs en rik yttre och inre debatt, om vår försvarsmakt skall kunna utvecklas i takt med omvärlden. Den yttre är en förutsättning för den. Civilkurage är en förutsättning för båda.

  Försvarsmakten marscherar vidare. Smalare – ja. Vassare – kanske? Men framför allt – tystare!"

JAS – gökungen

Farhågor har uttalats för att ÖB:s sparprogram kan leda till en halvering av försvarsindustrin inom en nära framtid och att tusentals anställda riskerar att förlora sina arbeten i en nära framtid. Det gäller såväl nytillverkning som underhåll – dock icke på flygsidan. De framtida tolv JAS-divisionerna är inte hotade. En anledning är en otidsenlig bindning, skriver Carl Björeman, f d generallöjtnant och militärbefälhavare Syd, i Svenska Dagbladet den 31 januari:

"Det är en formel, ursprungligen från starten av flygvapnets och den svenska flygindustrins uppbyggnadsperiod för omkring sextio år sedan. Den säger att flygvapnet skall omsätta sina plan i takt med att flygindustrin frigör produktionskapacitet, inte när det behövs av militära skäl. Efterlevnaden av denna formel var en förutsättning för att det alliansfria Sverige skulle få ett starkt flygvapen.

  Formeln har haft ett mycket stort inflytande på försvarspolitiken in i våra dagar, även om omsättningstakten av tekniska skäl tredubblats jämfört med regeringsbeslutet 19/6 97 att JAS delserie 3 får beställas. Tillämpningen av formeln har inneburit att flygvapnet under femtio år kontinuerligt fått moderna flygplan och att flygindustrins produktion hållits igång.

  Detta har tilldragit sig stor positiv uppmärksamhet. Föga uppmärksamhet har ägnats det för skattebetalarna negativa förhållandet att fullt användbara flygplan har tagits ur tjänst och skrotats i förtid för att lämna plats för något modernare.

  Om vi ifrågasätter alliansfriheten bör vi också ifrågasätta försvarets hårda bindning till svensk flygindustri. Om denna bindning upplöses kan vi dels få ett långt mer effektivt luftförsvar genom operativt samarbete inom alliansen, dels få pengar över för de stridskrafter som har fundamental betydelse för försvaret av svenskt territorium men som det nu uppenbarligen saknas pengar för."

I NATO – men utanför

Till bara för något år sedan var det otänkbart att tala högt om NATO i militära sammanhang. I år var ingen mindre än NATO:s generalsekreterare, Javier Solana inbjuden gästtalare vid Folk och Försvars konferens i Sälen. "Försvaret av Sverige är uppgivet" rubricerar moderatledaren Carl Bildt en debattartikel i DN den 11 februari:

"Det orsakade ingen debatt när svenska soldater i Bosnien över en natt bytte från FN:s kommando i New York till Natos kommando i Bryssel. Decennier av akut beröringsångest blåstes bort när vi accepterade att förband ur vår armé sattes under befäl av en amerikansk general i Tuzla, en amerikansk amiral i Sarajevo och en amerikansk general i Mons i Belgien. Och med undantag av att amiralen i Sarajevo sedan dess blivit en general och namnen bytts några gånger har det förblivit så sedan slutet av december 1995.

  Samtidigt har försvaret av Sverige successivt dragits ned. Under det kalla krigets kallaste decennier hade vi ca 40 brigader och ett flygvapen som tillhörde de största i världen. I olika steg har det militära försvaret därefter reducerats.

  I dag närmar det sig faktiskt, om än inte formellt, cirka tio brigader och vi har de facto gett upp ambitionen att kunna försvara Sverige."

- - -

"Frågan om beslut om ett möjligt svenskt medlemskap i Nato står inte på den omedelbara politiska dagordningen. Skälet till detta är flera. Vi vet inte när en andra eller en tredje utvidgning och reformering av Nato kommer att äga rum. Min bedömning är att det blir efter presidentskifte i såväl Vita huset som Kreml med de osäkerheter detta i bägge fallen kan medföra. De nationella och nordiska förutsättningarna är heller inte för handen.

  Men vi behöver en nationell dialog och diskussion om den fortsatta säkerhetspolitiska förändringen. Att tro att den europeiska omvandlingen är slut just detta år är naivt och okunnigt. Och vi själva måste i vår nationella dialog ha minst samma förmåga som vår omvärld att se logiken i de olika steg vi nu håller på att ta. Vi kan inte gå framåt med förbundna ögon.

  Vi måste öppet våga diskutera om det säkerhetspolitiska utanförskapets allt tydligare nackdelar när det gäller möjligheterna till inflytande fortfarande kompenseras av några andra säkerhetspolitiska fördelar."

Köpte vi för mycket pansar?

Frågan ställs till avgående arméchefen, generallöjtnant Mertil Melin i Arménytt:

– Vagnarna var efterlängtade. Det fanns en bred samstämmighet med politikerna i arbetet med att göra armén modernare. 1994 var det svårt att förutse hur dyrt det skulle bli med nya motorområden, spolhallar, garage och annat som skulle investeras på ett antal regementen.

- Idag skulle det vara tveksamt att köpa den här volymen. I ett anpassningsförsvar ska man ha fler sorters materiel med kortare serier i grunden för att senare kunna öka numerären. Vi behövde, och behöver, billiga fordon för utbildning och utveckling av stridstekniken – plus ytterligare ett antal för några insatsbataljoner. Vi talar om ett förstabehov av några hundra vagnar. Men de vi har idag representerar dock ett odiskutabelt värde.