Att de internationella uppgifterna för totalförsvaret – inte bara försvarsmakten – blir allt viktigare kanske är en av lärdomarna av den tragedi vi nu ser utspelas inför våra, de europeiska säkerhetsorganisationernas och världssamfundets ögon. Denna upprepning av fasorna i Bosnien öppnar måhända ögonen på fler om rollfördelningen mellan militär makt och politisk makt. Många föreställde sig ju efter de första nyheterna från f d Jugoslavien om koncentrationsläger, systematiska våldtäkter, massmord, folkfördrivning och förstörelse att detta var exempel på en odisciplinerad militär framfart. Många har alltjämt svårt att förstå att de politiska ledarna genom att beordra sådana aktioner syftade till att skapa en terror som – i brist på en konkret politik – ger dem en maktbas. Deras hejdukar – män som general Mladic, mördaren från Srebrenica och Gorazde – lönas för sitt omsorgsfulla och trofasta arbete. Kroatiska och även bosniska exempel kunde också anföras på liknande illdåd.

  Att skicka ut fredsfrämjande förband i denna miljö antyder vilken professionell kompetens, disciplin m m som måste prägla soldater och officerare. Det handlar om att kunna uppträda så att det inger förtroende och respekt både i små grupper och i större förband. En flexibel förmåga att hjälpa civila och skadade, att ersätta förstörd infrastruktur och sjukhus, att få fram mat o s v. Med förmågan att nästa dag genomföra hårda anfallsoperationer tillsammans med andra internationella bataljoner knutna kanske till en amerikansk eller brittisk brigad. Syftet med striden vore kanske att driva undan en general Mladics styrkor – något som kräver hårdhet och kompetens i strid och ledning. Detta är en verklighet som är långt ifrån ’’våra pojkars och flickors’’ värld hemma i folkhemmet. Det kräver ömsesidigt förtroende för sättet att värdera människoliv och – just av den anledningen – att man kan lita på sina vapenbröder, att de kan sitt hantverk.

  Det är för detta våra förband måste duga. För alla dem som tycker att denna verklighet är för hård är alternativet att sälla sig till de länder som utbildar soldater som bara duger i enkla FN-buffertoperationer – när det värsta redan är över. Är detta vad man förordar bör man inse att eftersom vi själva inte är beredda att bidra efter förmåga ska vi heller inte vare sig räkna med andras respekt eller hjälp. Vi bör för den delen också avstå från att lägga oss i hur världen styrs – vi vill ju ändå inte bidra på det sätt andra måste och vi skulle kunna men vill inte. Vår snålskjuts på andras uppoffringar skulle bli uppenbar.

  Ändå pläderar många för just detta, för att vinna sympati, kanske röster för sin person, främja sin karriär. Ett annat sätt är att inte låtsas om vad som händer utan rikta sin höga moral mot andra frågor. Man kan med fog fråga sig – var står fredsrörelserna (som av namnet att döma anser sig vilja fred mer än andra), var står namnkunniga politiker som ’’kämpat’’ för fred alltifrån Vietnamrörelsens tid? Vilket är deras recept vad gäller Kosovo?

  Det vidtas nu åtgärder på olika sätt för att se till att kriget inte sprider sig till grannländerna. Sverige och andra ska öka sina insatser. Samtidigt minerar serberna gränserna runt Kosovo och avskär provinsen från etniska fränder – man isolerar albanerna. Från denna styrkeposition kan man sedan sätta sig lugnt vid det förhandlingsbord som dukas med hjälp av USA, NATO, EU och FN. Konflikten försvinner från förstasidorna. Förtroendet återställs från allmänheten för politikerna, europeiska säkerhetsstrukturer etc.

  Det är egentligen bara de instängda och förtryckta albanerna som lider – en tämligen obetydlig väljar- och opinionsgrupp!

  Vad händer om allt detta sker på närmre håll. Om något litet land drabbades av en stor grannes missbedömningar i en snedgången kris som spillt över – skulle vi då själva snabbt skicka en bataljon till andra, närbelägna små länders stöd för att förhindra att krisen spred sig dit? Vad skulle EU göra då – när man inte gjort något kraftfullt på Balkan?

Om man idag misstror västeuropéerna – i den ena eller andra konstellationen – att bry sig om något mer än att se till att en konflikt inte sprids – vad ska man i så fall tro om morgondagen? Blir EU förmöget till mer än ekonomiska sanktioner etc - hur uthålliga och täta kommer dessa att vara? När tvingas man ge upp dem och acceptera att det är bättre – också för freden och människor som lider under förtryck – att återvända till ’’business as usual’’ om än med viss bitter eftersmak? Hur länge kan man ställa en stormakt, även en avsevärt försvagad, vid skampålen? Idealitet är en sak – realiteter något annat.

Vad händer i en framtid, om kanske 10 – 15 år, om det amerikanska intresset för Europa minskar? Ryssland stabiliseras till en stormakt med kanske Storbritanniens ekonomiska styrka – och begränsningar. Flera av dagens konflikter finns kvar. Till Cypern och Palestina, Libanon, har fogats Bosnien, Makedonien, Vojvodina, som anstränger kraven på fredsoperationer. Hur ser det ut i Mellanöstern? Afrika? Runt Kina? Finns fortfarande brittiska soldater på Nordirland? Hur mycket styrkor måste Ryssland låsa i Kaukasus och Centralasien? Även om Ryssland inser det okloka i att utmana USA behåller man säkert strategiska kärnvapen för att inte kunna bli utsatta för amerikansk utpressning. Finns då inte militära styrkor kvar för att skydda Kola och dessa kärnvapen? Kommer utvinningen av Barentsgasen tillåtas gå ryssarna ur händerna på det sätt som skett med en stor del av oljan i Kaspiska Havet? Kommer inte militär styrka i området att ha någon betydelse för att underlätta ekonomiskt fördelaktiga villkor när man ska förhandla med västliga gasjättar som vill ta för sig? Litar man på fortsatt fullt ostört utnyttjande av baltiska hamnar för mer än en tredjedel av sin export utan att ha en militär styrka i beredskap? En jämfört med småstater ansenlig militär styrka kan i framtiden finnas i vårt närområde. Även om vi ligger undandraget och med ett någorlunda försvar bör kunna känna oss trygga, gäller detsamma naturligtvis inte länder med ett mer utsatt läge.

  Med ett Ryssland som inte utgör något hot för eller är en huvudaktör i Europa – vilket engagemang kommer då USA att känna här och vad tycker man att vi faktiskt själva får ta hand om på denna sida Atlanten? Utan en lobbygrupp som är i närheten av vad de amerikanska judarna förmår uppbåda till stöd för ett likväl alltmer omöjligt amerikanskt stöd till en oförsonlig israelisk politik – skulle vi i längden kunna förlita oss på ett fortsatt och starkt amerikanskt engagemang här i Norden? Om vi förutsätts kunna skapa ett modus vivendi med Ryssland för att främja stabiliteten här uppe i norr – och själva strävar efter detsamma – vilket amerikanskt engagemang kan vi då räkna med? Vilken uppbackning kan vi här uppe förvänta oss av européerna, EU och WEU, i konkurrens med Medelhavet (Nordafrika, Palestinafrågan, Turkiet och Balkan) och Centraleuropa?

  För min del blir svaret på alla dessa frågor av den karaktären att om vi inte i Norden och Östersjöområdet sammantaget, ekonomiskt, politiskt och militärt, kan balansera ett Ryssland som återfått sin balans och rekonstruerat en militär styrka med regional kapacitet kommer vi att tvingas till eftergifter. Dessa eftergifter kan ta sig uttryck både ekonomiskt och politiskt – vi kan finna det nödvändigt att särskilt gynna Ryssland. Beroende på om EU lyckats blir vi då kanske någon form av lobbygrupp för Ryssland inom Unionen. Förblir EU ett fördjupat frihandelsområde med fortsatt stora låsningar till jordbruks- och andra opinionsmässigt viktiga frågor blir naturligtvis vår position här uppe mer utsatt.

Om vi i ett sådant läge enbart har ett mycket rudimentärt, symboliskt försvar (förutom ett par bataljoner och vissa flyg- och sjöstyrkor engagerade långt bort i fredsoperationer) tror jag det indirekt tvingar oss till större lyhördhet än vad som med ett mer respektingivande försvar vore nödvändigt.

  Det idag på något sätt otänkbara, ett mindre krig – kanske som i Tjetjenien – här upp i vårt grannskap, vad skulle detta kräva av vår förmåga för att känna trygghet, bevara stabiliteten?

  Jag tycker mycket pekar mot att ett fortsatt, relativt vårt lands storlek och internationella åtaganden, starkt, välutrustat och välövat försvar där alla vapenföra utbildas för olika slag av krigsuppgifter ter sig som en välmotiverad investering. Det skulle bli ett brandförsvar som genom metodiskt förberedande arbete kan rycka ut om det ändå skulle behövas på olika håll för att snabbt bekämpa hotande bränder.

  De internationella uppgifterna kräver att alla värnpliktiga utbildas – erfarenheten visar att bara 10 % är beredda att åka ut i fredsbevarande uppgifter. För att hålla kvalitén krävs därför att den allmänna värnplikten restaureras. Annars får vi förlita oss på något liknande internationella kontraktssoldater. Eller åka snålskjuts.

Även den mest välvilligt inställde samhällsgranskare torde inte kunna undantränga känslan av att ledarfunktionen i vårt land, genomsnittligt sett, numera inte längre är vad den borde vara. Särskilt under senare årtionden har kunnat observeras att alltför många personer i högre chefsposition visat sig sakna erforderlig kompetens, något som oundvikligen fått återverkningar på samhället i dess helhet. Följden har blivit en slags administrativ erodering, eller om man vill uttrycka saken ännu mera tillspetsat; ett socialt degenerationsfenomen. Främst märks detta inom offentliga områden som skolan, sjukvården, domstolarna, kyrkan, polisen, försvaret, idrottsrörelsen. Symtomen kan uttryckas i termer som ansvarsflykt, villrådighet, beslutsvånda, brist på framsynthet, byråkratisk stelbenthet, ändringsmani – för att inte tala om grava misstag och felbedömningar av större format, som t ex de ’’svarta hålen’’ inom försvarets ekonomi.

  Naturligtvis kan det tyckas vara våldsamt överdrivet att dra historiska paralleller till imperiers sönderfallsprocess, men faktum är att orsakerna som sådana – i såväl de stora som de små sammanhangen – till sin karaktär varit desamma. Efter tider av vitalitet, kulturell blomstring och fasta etiska normer har kommit gradvis tillbakagång i riktning mot nationell kraftlöshet. Det är i ett sådant skede vårt land nu befinner sig – det tjänar ingenting till att försöka blunda för fakta. Det paradoxala är att samtidigt som det som aldrig förr anordnas kurser och konferenser kring temat ledarskap, så är – vilket inledningsvis påpekats – förekomsten av obegåvade ledare besvärande märkbar. De avslöjas snabbt genom de åtgärder de initierar, i viss mån också genom personligt agerande i ord och ställningstaganden. I ’’de obegåvades ledarskap’’ ligger roten till åtskilligt av vad som spårat ur. Kännetecknande för denna chefstyp är att man på mycket kort tid lyckas riva ner vad kunniga företrädare mödosamt byggt upp. Men det finns dessvärre alltid okritiska och följsamma medhjälpare i deras närhet, och de låter sig motståndslöst duperas.

  Efter denna historie-sociologiska utläggning kan det vara på sin plats att se litet närmare på ett av ovan nämnda samhällsområden, nämligen försvarsmakten. Eftersom det är armén som drabbats värst i senaste omändringsprocess med dess alla illa genomtänkta beslut, skall uppmärksamheten här begränsas till denna försvarsgren.

Framlidne generalen Archibald Douglas, arméchef 1944-48, beskrev på sin tid i sin memoarbok 1925 års nedrustning som ’’ett förstörelseverk’’. Ordet kan utan vidare upprepas som beteckning för de båda senaste, sammanhängande försvarsbesluten 1992 resp. 1996. Men det finns en väsentlig skillnad: 1920-talets förstörelseverk var alltigenom initierat av politikerna och i alla sina detaljer genomfört av dem, medan däremot ansvaret för 1990-talets förstörelseverk i väsentlig grad skall bäras av den militära ledningen: visserligen är det politikerna som fastställt de ekonomiska ramarna – men utformningen inom dessa har i alldeles för stor utsträckning drivits igenom av försvarsledningens egna tänkare. Med raska grepp har man inom loppet av en handfull år på egen hand bortrationaliserat arméchefen, arméstaben, generalstabskåren och truppslagsinspektörerna. Arméorganisationens huvud med tillhörande hjärna är m a o avhugget.

  På gamla militärstabsbyggnaden vid Östermalmsgatan lyser alltjämt i inhuggna guldversaler det latinska valspråk, som i översättning lyder: ’’En här utan ledare är som en kropp utan själ’’. Det kan synas symboliskt att nuvarande försvarsledning bortflyttat från denna byggnad och därför slipper att dagligen vid inträdet påminnas om något, som man inte längre förmår att leva upp till: vår armé är nämligen idag i ordets bokstavliga mening exercitu sine duce – en här utan ledare.

  Med den avskaffade arméchefen (fr o m 1 juli i år) försvinner arméns självständighet: hans efterträdare kom-mer att sakna egentlig ledningsfunktion och ingår inte ens i högkvarteret. Mera drastiskt kan en försvarsgren knappast vingklippas! Och vad truppslagsinspektörerna beträffar har dessa stått för sitt truppslags profilering, med utbildnings-, utrustnings- och personalfrågor som viktigaste uppgiftsområde. Hur en ansvarig ledning kan stå till svars för denna dramatiska dekapitering av ett kvalificerat och väl beprövat ledarskapssystem är ofattbart. Orsaken kan inte vara ekonomisk (det rör sig om marginella belopp) utan ordet obegåvning hos vederbörande högsta ledning ligger närmast till hands. Och all opposition mot den kvalitativa nedmonteringen är ju effektivt tystad i och med att försvarsmakten numera utgör en enda myndighet, där ingen tillåtes att officiellt framföra andra uppfattningar än den allenarådande ÖB:s. Det är inte bara fråga om obegåvning utan också om tragik!

  Ännu en jämförelse skall tas fram. Den förödande effekten av 1925 års nedrivningsbeslut mildrades, trots allt, av att man klokt nog bibehöll själva ledningsstrukturen med generalstab, arméfördelningsstaber, truppslagsinspektioner. Detta faktum i förening med att tillräckligt många utbildningsplattformar blev kvar, möjliggjorde beredskapsårens väldiga utbyggnad – ’’anpassningen till verkligheten’’. Jämför man här med vad de i nuvarande högkvarteret åstadkommit på 1990-talet ifråga om framsynt ledningstänkande, blir man både förstämd och förskräckt. Nu har man resolut brutit sönder även en logiskt strukturerad ledningsorganisation, av vilken blott spillror återstår. Och det senaste påfundet som övervägs är att avskaffa även milostaber och brigadindelning. Visst är det sant: Sverige är fantastiskt!! Eftervärldens dom över det obegåvade ledarskapets prestationer kommer att bli obarmhärtig.

Vi måste snarast fatta ett nytt FB – FB 96 anses nu av många som icke användbart längre – som ger oss ett AVHÅLLANDE försvar.

  Vi får inte hesitera inför radikala omstruktureringar, t ex sammanslagningar och nedläggningar av förband, vilket ger oss en ordentlig rationaliseringsresurs. ’’Kraftsamlingen’’ av försvaret till Skåne och Norrland samt (obs KC/IP Göteborg!) nedläggningen av I 15 och flyttningen av Lv 6 och LvTS (luftvärnets livsviktiga teknikerfunktion lär bli förstörd med katastrofal verkan på lv effekt) måste snarast OMPRÖVAS! Redan efter Tysklands ’’östutvidgning’’, de ryska förbandens ’’totala hemtagning’’ och ’’skrotning’’ av ryska avtalet från 1948 med Finland borde en omprövning ha skett! Regeringen lär i år ha sagt att inga nedläggningar av förband är aktuella – de borde ha tillagt, INTE före valet!

  Härutöver gäller att den framtida lufthotbilden kommer att vara verksam ’’dygnet runt’’. Detta innebär främst ett klart ökande krav på mörkerprestanda för vårt luftförsvar. Vid studierna (slutet av 60-talet/början av 70-talet), som bl a ledde till utveckling av Luftvärnsrobotsystem (Lvrbs) 70, var kravet inte lika stort som nu vad gäller mörkerprestanda på luftvärnet (lv). Vi hade då och till helt nyligen en mängd ’’aknlv’’-förband (lvbataljoner 48) med allvädersprestanda.

  Dessa förband, som nu genom ’’förtida avveckling’’ utgått ur krigsorganisationen, hade som en viktig uppgift skydd av våra flygbaser. Under nämnda studier och vid flera tillfällen senare ansågs att Lvrbs 70 kunde modifieras och borde i tid ges mörkerprestanda m m. Någon uppföljning härav synes dock INTE ha skett. En dylik modifiering (mörkerprestanda för siktet) är klar och utprovad och luftvärnsrobot (Lvrb) 90 finns redan i Lvrbs 90 förband men något beslut om modifiering av nuvarande svenska Lvrbs 70 förband till ovan skisserade prestanda lär INTE ha tagits. Under vårens diskussioner om försvarets budget lär däremot, märkligt nog, viss senareläggning av Lvrbs BAMSE ha skett. HUR kan våra KC och flygbaser få hotanpassat skydd i tid?

Vår nya armé håller som bäst på att ta form. Förändringarna är många och berör alla, från de nyinryckta till Högkvarteret. Med knappa resurser skall åstadkommas förband, som organisatoriskt fungerar – och som därtill är stridsdugliga. Uppgiften ter sig inte avundsvärd och för dem som måste hålla i skaftet anmäler sig en omedelbar medkänsla. Förvisso kan nyordningen kritiseras, men inom politiskt givna ramar återstår endast att göra det bästa möjliga av situationen – att gilla läget även om man ogillar det.

  En stabil grund har hittills varit den allmänna värnplikten. Den militära utbildningen av varje vapenför man skapade goda urvalsmöjligheter, inte minst till att ur årsklassen rekrytera befäl för olika nivåer. Läget idag är helt annorlunda. Av en årsklass på omkring 50 000 man utbildas drygt 17 000. Fler behövs inte för att fylla behovet enligt de politiska beslut som fattats. Fler har man heller inte råd med.

  Den urholkningen har bland annat lett till svårigheter att fylla personalkvoten i de förband, som Sverige åtagit sig att ställa till det internationella samfundets förfogande för fredsbevarande uppgifter.

  Utöver att ge militär grundutbildning har den allmänna värnplikten även fyllt en social funktion som en praktisk medborgarskola, vars betydelse knappast kan överskattas.

  Våra nordiska grannländer har, i något varierande former, kvar värnplikten. Finland har behållit den tidigare svenska modellen med utbildning av hela årsklassen, fastän detta numerärt överstiger de föreliggande behoven. Men man skapar på så sätt en väl tilltagen buffert att lita till, om förhållandena i en framtid skulle bli gynnsamma. Eller som en finländsk talesman uttryckte sig:

  – Den stora björnen sover visserligen, men om han vänder sig i sängen blir man klämd ändå!

  Inryckning sker på fasta tider, i januari eller efter midsommar, för utbildning under 6, 9 eller 12 månader. Det ger stabilitet åt systemet, vilket i sin tur ger de värnpliktiga möjlighet att i god tid planera för sitt arbete eller för vidare civil utbildning.

  För inte så länge sedan var detta också möjligt i Sverige. För att bevara tilltron till den militära grundutbildningen torde det vara nödvändigt att snarast återgå till den ordningen, kombinerad med en rimlig meritvärdering.

  Alltfler av de värnpliktiga torde i framtiden komma att placeras i hemvärnet, som blir en alltmer betydande del av de nationella säkerhetsstyrkorna. Hemvärnet skall utökas för att uppnå det av riksdagen fastställda målet 125 000 man. Vidare kommer det att kraftigt moderniseras för att ytterligare öka dess kapacitet och uthållighet.

  Arméns framtidsfrågor berör också i högsta grad försvarsindustrin, ett område där det i stor utsträckning handlar om högteknologi. Hittills har vi kunnat hävda oss i en i förhållande till vår storlek överraskande hög grad. Att vår försvarsindustri i framtiden, med bibehållen kapacitet, skall kunna förbli svensk är dock ingen självklarhet. Dess internationella anknytning, som torde bli ännu mer omfattande i framtiden, ger dock utsikter till att bevara och vidareutveckla en högteknologisk kompetens, som i längden kommer även andra samhällsområden tillgodo.

Hemvärnet kommer att vara en betydande del av de nationella säkerhetsstyrkorna som skall kunna verka när samhället utsätts för oförutsedda påfrestningar, alltifrån skogsbränder till krig. Det är en stor uppgift som kräver en hel del nytänkande.

  Sedan början av året arbetar två visionsgrupper. Dels en som är utsedd av hemvärnsrörelsen och dels en som är sammansatt av representanter för Räddningsverket, ÖCB, Rikspolisstyrelsen, Kommunförbundet och Försvaret, d v s myndigheter som har uppgifter inom totalförsvaret. I den sistnämnda gruppen ingår också representanter för frivilligorganisationerna. Båda grupperna arbetar nu intensivt och skall vara klara med sina förslag till i höst.

  En av de grundläggande frågorna är hur man skall uppnå det av riksdagen fastställda rekryteringsmålet 125 000 hemvärnsmän. I dag är trenden negativ – i stället för att öka numerären minskar den. Skall man då överge den frivilliga anslutningen och i stället införa ett pliktigt hemvärn?

Båda visionsgrupperna har dock kommit till samma resultat. Man skall inte överge frivilligheten. Den innehåller så många positiva värden som är viktigare än att uppnå det exakta rekryteringsmålet. Detta bekräftas också av en attitydsundersökning som genomförts och bearbetats av Göteborgs Universitet. Dessutom är det ingen tvekan om att rekryteringen kommer att öka snabbt den dag det finns en aktuell militär hotbild.

  – För att förbättra rekryteringen krävs två betingelser. För det första måste Hemvärnet moderniseras och utvecklas så att det blir trovärdigt och attraktivt och det svenska folket måste informeras om Hemvärnets betydelse för landets skydd i fred och krig samt att det är både intressant och givande att vara med. För det andra måste attityden till hemvärnet förändras. Svenska folket måste få veta och inse att det är ett modernt ungdomligt förband som inte består av överåriga militärt överintresserade personer.

  – Det första kravet är till stora delar under verkställande. Nya uniformer och modern materiel har tillförts och ytterligare är på väg. Utbildningen har under de senaste tio åren väsentligt förbättrats, inte minst när det gäller befälet. Allt fler reservofficerare och förtidsavgångna yrkesofficerare har sökt sig till Hemvärnet, något som medverkat till en väsentlig kvalitetshöjning.

  – Dessutom har avvecklingen av krigsförband medverkat till att vi får rekrytera yngre soldater för krigsplacering hos oss. Det har medfört att medelåldern sjunkit och att förbanden klarar mera fysiskt ansträngande uppgifter.

  – En annan förändring är att vi nu får grundutbilda värnpliktiga för frivillig krigsplacering i Hemvärnet. De får samma ’’gröntjänstutbildning’’ under tre månader som andra värnpliktiga dock med inriktning mot bevakningstjänst. När de sedan kommer till hvförbandet placeras de ut i fungerande grupper och får där sin fortsatta utbildning. Ett system som med framgång tillämpas av bl a den amerikanska marinkåren. I värnpliktsutredningen föreslås att denna utbildning permanent skall ges till ca 1 000 varje år.

– Den andra betingelsen är mer komplicerad. Att påverka attityden hos hela svenska folket är en stor och svår uppgift som dessutom kan kosta mycket pengar. För att se vad vi har möjlighet att göra håller vi på med att anställa en professionell informationschef. Han eller hon skall biträda försvarsområdena i deras rekryteringsarbete men också centralt informera svenska folket. Resultatet av detta beror i stor utsträckning på hur mycket pengar vi kan få loss för sådan verksamhet.

  En uppgift som betonas i totalförsvarsbeslutet är hjälp till samhället när det utsätts för större prövningar. Hemvärnet har speciella resurser som gör det speciellt lämpligt och förhållandevis enkelt att använda av polis och räddningsledare. Det är svårt att hitta en motsvarande organisation som har ledningsstruktur, sambandsresurser, hundar, sjukvårdsresurser, båtar, flygplan, underhåll, kartor, förare samt dessutom VILJAN.

  Man måste dock alltid komma ihåg att hemvärnets stöttning av det civila samhället är en andrahandsuppgift hur viktig den än kan tyckas vara. Hemvärnet är ett militärt förband och dess militära förmåga måste alltid vara det primära.

  För att förbättra den militära förmågan övervägs att, beroende på den militära uppgiften, ha differentierad kontraktstid. Vissa uppgifter kräver mer utbildning och övning och då kan 20 timmar om året vara för litet. Dessutom vet vi att framförallt unga hvmän gärna vill ha mer övningstid och mer krävande uppgifter. En metod är kanske att inom varje hemvärnskrets organisera en särskild insatspluton med extrautrustning och som kan användas av kretschefen att sättas in för speciella uppgifter.

  Hemvärnet har en ljus framtid med stora utmaningar. Att få vara med och utveckla detta är en mycket inspirerande uppgift, avslutade generalmajor Alf Sandqvist sitt föredrag.

• Ett helt nytt fackprogam för att möta Försvarsmaktens behov av specialister och experter i olika funktioner. Programmet, som är inriktat mot något specifikt ämnesområde, skall kunna genomgås vid lämpligt tillfälle under officerens karriär.

Den reduktion som under 1990-talet framtvingats av armén med hänsyn till minskade försvarsanslag och ökade åligganden från statsmakterna inom ett flertal områden har genomförts mot en successivt förändrad målbild. Den ansats som fanns för planeringen av invasionsförsvaret i FU-88 och som kom att ligga till grund för avvägningen i det tilltänkta försvarsbeslutet 1991 och det sedermera av riksdagen antagna försvarsbeslutet 1992 innebar en tydlig satsning på luftförsvaret och den därav föranledda omavvägningen i syfte att inrymma JAS-systemet i försvarsmakten och dess framtida utformning. Det som kom att ändras 1992 var att landet endast skulle förbereda sig för att möta ett angrepp i en operationsriktning. Detta var mer ett utslag av framtvingade ekonomiska nödvändigheter än en analytiskt bedömning om en presumtiv angripare framtida möjligheter och dispositioner.

  I FU-88 redovisade den dåvarande Överbefälhavaren de organisationsförändringar som skulle framtvingas om resurstilldelningen till försvaret skulle bibehållas på den nivå som förelåg 1988/1989. Även om organisatoriska förändringar vidtogs och värnplikten urholkades skulle ’’krigsorganisationen’’ halveras i stort varje 10-årsperiod. Detta skulle framtvingas bl a av de fortlöpande fördyringarna inom materielsektorn och de ’’kilar’’ som blir följden av löpande politiska beslut.

  Fördyringar inom materielsektorn uppstår som en följd av de ökade utvecklingskostnaderna för modern materiel och moderna försvarsmaterielsystem. Under 1980-talet var även kostnaderna för investeringar inom MAL-sektorn starkt stigande. Dessa investeringskostnader är nu mer överblickbara, dock har kapitaltjänstkostnadernas införande i början på 1990-talet ökat kostnaderna i reella termer för Försvarsmakten.

För närvarande är Försvarsmakten (FM) invasionsorienterad och statsmakterna angav i 1996 års FB att anpassning av befintlig organisation till full krigsduglighet skall kunna genomföras inom ett år och att tillväxt av organisationen därutöver, skall kunna genomföras för att vid försämrat militärpolitiskt läge stärka försvaret.

  Överbefälhavarens inriktning för närvarande är att de militära förutsättningarna för att omorientera försvaret från ett invasionsförsvar mot ett försvar som kan anpassas till framtida osäkra händelseutvecklingar är möjligt med hänsyn till att Ryssland inom tidsperioden 5 – 10 år ej har möjlighet att iståndsätta befintliga styrkor. Vidare synes det mindre sannolikt att det inom tidsperspektivet föreligger politisk, ekonomisk och moralisk förmåga att återuppbygga de ryska stridskrafterna till en nivå som skulle innebära ett militärt hot mot Sverige eller någon annan västeuropeisk stat.

  De förändringar som FM nu kan komma till ett verkställande av måste bygga på realistiska förutsättningar om möjligheterna till att återuppbygga och stärka försvaret om behov skulle uppstå. Eftersom det är näst intill omöjligt att förutse utvecklingen i Ryssland är det även lika oförutsägbart att ange någon exakt färdriktning för det framtida svenska försvaret. Vad som är angeläget är att handlingsfriheten för olika framtida händelseutvecklingar bevaras och att denna handlingsfrihet säkerställs med nationella resurser och nationella förutsättningar så långt det är möjligt.

  Att exakt ange vad som skall ’’bevaras’’ för att tillgodose ’’framtida handlingsfrihet’’ torde vara mycket äventyrligt. Utan i varje tidsskede kommer behoven att variera att bevara framtida förmågor och kompetens allt efter hand som teknikutvecklingen fortgår. Detta leder till slutsatsen att i varje tidsskede måste överblickbara framtida behov för försvarets återuppbyggande, för att kunna värna landet och försvara mot väpnat angrepp, ligga till grund för försvarets utformning och dispositioner. Handlingsfrihet kostar och frågan som därvid inställer sig är hur mycket får den kosta i förhållande till försvarets omedelbara insatsförmå-ga/krigförande förmåga. Insatsförmågan kommer även den att behöva förändras allt efter hand som behovet förändras med hänsyn till aktuell ’’hotbild’’, internationella behov eller de uppgifter statsmakterna i övrigt ålägger försvaret i fredstid.

Utgångsläget för armén är i flera avseenden tillfredsställande. Den materiella förnyelsen är påtaglig och inom ett flertal områden är organisation och utrustning av hög modernitet. Officerskåren är välutbildad och har hög allmän kompetens. Dock gör sig bristen på truppföringstillfällen alltmer påmind på grund av avsaknaden av krigsförbandsövningar och övningar i bataljon och högre förband. De värnpliktiga som genomför grundutbildningen är högt motiverade och har stor förmåga att lösa förelagda uppgifter.

  Armén är i hög grad efterfrågad – trots de förändringar som uppstått i det militärpolitiska sammanhanget – genom de internationella insatser som erfordras bl a på Balkan.

  En övergång från ett av invasionsförsvaret präglat försvar till ett mer anpassningsinriktat ställer ett antal frågor i fokus för armén. Frågorna är av avgörande betydelse för att arméstridskrafterna över huvud taget skall ha förmåga att vid en eventuellt försämrad hotbild kunna återupprusta och kunna utgöra ett instrument för att försvara landet vid hot om väpnat angrepp. Arméns anpassningsfilosofi måste i hög grad vara präglad av att på varje organisatorisk nivå bibehålla kompetensen för att kunna genomföra krigstida uppgifter om ett sådant behov skulle uppstå.

De uppgifter som statsmakterna i stort ställer på försvaret och arméstridskrafterna är att efter anpassning av försvarets styrka och organisation kunna försvara landet mot väpnat angrepp. Vidare skall det finnas en förmåga att delta i internationella insatser av olika grad och omfattning, stödja civila samhället vid fredstida påfrestningar och att upprätthålla den territoriella integriteten. Uppgifterna kan i sig och sinsemellan ge upphov till vissa motstridiga avvägningar. Exempelvis står behovet av anpassningsförmåga i ett visst motsatsförhållande till omedelbar insatsförmåga och försvaret av den territoriella integriteten.

  Anpassningsförmågan kan uppdelas i två delar: dels den förmåga som skall kunna utvecklas på kort tid, det vill säga att förstärka befintlig organisation så att uppgifter enligt taktiska målsättningar kan utföras och dels den anpassning som erfordras genom att organisationen utökas och återuppbyggs. För arméns del är behovet av att bevara kompetensen – materiellt och personellt – av avgörande betydelse för att kunna säkerställa eventuellt framtida behov av upprustning och utbyggnad av arméns operativa förmåga. Nedan redovisas ett antal delområden som måste ges betydande uppmärksamhet för att statsmakternas uppgifter skall kunna uppfyllas och att anpassning skall kunna åstadkommas mot en allvarligare hotbild om så skulle efterfrågas.

Dagens organisation bygger på den kaderorganiserade armén. Denna reform har varit av mycket stort värde för personalen i armén. Ansvar, kompetens och krigsförbandstillhörighet har varit tydligt. Reformen har framför allt medfört att krigsförbandens status har höjts och förbandschefernas roll och ansvar för sina krigsförband har varit välgörande för kvaliteten i krigsförbanden. Även om det krigsförbandsorienterade synsättet kommer att förändras torde reformen ha sådant värde att den i huvudsak bör bevaras. Framtida organisation kommer sannolikt att innebära en ökad differentiering av förband med flera olika förbandstyper – försöksförband, experimentförband, sammansatta förband m m – detta kommer att ställa krav på att även dessa förband skall utgöra en del av insatsorganisationen eller utgöra en resurs för att rekrytera till internationella förband ur och därvid måste det finnas ett tydligt ansvar för hur förbanden organiseras, utbildas och utrustas. De i dag kaderansvariga krigsförbandscheferna kan därvid ges ett ansvar för att utveckla, genomföra försök m m och dra erforderliga slutsatser efter genomförda försök inför framtiden.

Integreringen mellan olika förbandstyper kommer sannolikt att öka i framtiden. Behov kommer därvid att uppstå för att samordna utbildningen inom olika system. Brigaden är därvid en viktig organisatorisk resurs som skall bevaras i syfte att i/inom brigaden kunna samordna strid med olika system/förband. Utifrån brigaden kan dessutom taktik och stridsteknik utvecklas både uppåt och nedåt i organisationen. Det är således olämpligt att inom ramen för en ökad integrering av olika stridskrafter ’’nedmontera’’ brigaden som organisatorisk resurs. Det finns inga sådana internationella tendenser utan tvärtom är det en alldeles tydlig strävan att bibehålla brigaden som en sammanhållen enhet. Brigadens utbildning bör i allt väsentligt genomföras vid en och samma ’’utbildningsplattform’’. Splittras utbildningen i allt för stor omfattning kan sannolikt begränsade ekonomiska vinster åstadkommas men därvid åsidosätts kärnverksamheten – utbildningen, kompetensen och förmågan vid förbandet och personalen. Exempelvis diskuteras att endast ett fåtal platser skall utbilda på stridsvagnssystemen. Detta är mindre lämpligt då kompetensen snabbt skulle försvinna vid de förband som har det ’’krigsorganisatoriska’’ ansvaret och samordning av utbildningen med stridsvagnsförbanden skulle snart gå förlorad för de vid ’’hemmamyndigheten’’ utbildade pansarskytte- och mekskytteförbanden. Det är i dessa sammanhang viktigt att komma ihåg att ökade krav på integrering och kompetensbevarande ej får kullkastas av oriktiga utbildningsprinciper som endast har ekonomisk grund.

  Organisationen för armén bör fortsatt utformas så att det finns förband representerade över ytan. Därmed kan stödet till det civila samhället åstadkommas utan omfattande förbandsrörelser. Stödet till det civila samhället kan ej lösas genom korrespondens utan kräver aktiv närvaro av förband över ytan. Dessutom kan utbildningen av de värnpliktiga ske enligt den demografi som existerar. Det är därvid viktigt att vidare förbandsindragningar ej sker i de områden där en stor del av befolkningen bor och verkar. Genom en lämplig förbandsrepresentation över ytan kan den för armén viktiga folkförankringen av försvaret upprätthållas. En förankring som är viktig framför allt om framtida uppoffringar måste till för att genomföra en upprustning av försvaret.

Till och från förs en diskussion om att utbildningen skall koncentreras till ett mycket litet antal platser i landet. Diskussionen tar i allt för ringa grad hänsyn till de realiteter som föreligger när det gäller miljökoncessioner och andra miljöskäl. Det torde vara näst intill ogenomförbart att koncentrera arméns utbildningsverksamhet till ett fåtal platser utan att det i negativ bemärkelse skulle påverka övnings- och utbildningsmöjligheter och därmed kompetensens bevarande. Redan i dag finns en påtaglig irritation över den ’’störande’’ inverkan försvaret har på ett flertal platser i landet. Platser som är av utomordentligt vikt för arméns framtida möjligheter att öva och utbilda moderna förband. Utökas verksamheten i dessa orter kommer det att innebära restriktioner som totalt begränsar utvecklingsmöjligheterna för armén som helhet. Ibland förekommer jämväl en diskussion om att utbildning av vissa enkla förband skall kunna genomföras ute i kommuner (motsv). Dessa förslag tar allt för lite hänsyn till de bestämmelser som omgärdar militär verksamhet. En mer ’’utspridd’’ utbildning ställer stora krav på bl a miljöprövning och på säkerhetsarrangemang.

  Ett exempel på en sådan försvårande faktor är de bestämmelser som införts vad gäller vapenförvaring där säkerhetsarrangemangen både är omfattande och kostsamma och skulle erfordra ej helt överblickbara investeringar. Fortfarande är organisationens utformning och utbildning bäst tillgodosedd om nuvarande regementsetablissement (motsv) kan utnyttjas fullt ut. Där finns etablerade närövningsmöjligheter, skjutbanor och för större övningars genomförande finns lämpliga övningsfält i närheten att tillgå. En eventuell utspridning av utbildning till kommuner (motsv) skulle knappast befrämja rekrytering, utveckling och kompetens hos officerskåren utan endast framstå som en temporär uppgift för yngre officerare utan fortsatta utvecklingsmöjligheter på orten i fråga.

Hur den framtida organisationen kommer att i detalj utformas är oklart men för kompetensens bevarande är det nödvändigt att såväl förmågan att genomföra strid i fördelning, brigad och bataljon bibehålls och fortlöpande utvecklas. Organisationen bör i ökad utsträckning tillgodose att övningar kan samordnas och säkerställas varje år på nivån bataljon och brigad. Övningarna måste genomföras inom ramen för den ordinarie grundutbildningen. Då repetitionsutbildningen av olika skäl kommer att ligga på en låg nivå är det nödvändigt att grundutbildningen anpassas så att organisationen kan övas mot gällande förbandsmålsättningar – allt i syfte att bibehålla kompetensen i armén.

  Arméns organisation gynnas således fortsatt bäst av att det finns en god representation över ytan med en hög grad av kaderorganisation implementerad i förbanden och att brigaden som organisationsform är viktig som ’’kompetensbärare’’ in i framtiden.

Nuvarande utbildningssystem har sitt ursprung från 1960-talet (VU-60). Systemet har varit utmärkt i alla avseenden och det enda som har begränsat systemets förträfflighet har varit bristen på ekonomiska resurser för att fullfölja repetitionsutbildningen genom åren på det sätt det en gång avsågs tillämpas. I framtiden synes det svårt att med nuvarande militärpolitiska situation kunna motivera omfattande repetitionsövningar för svenska folket. Därtill tillkommer bristen på ekonomiska resurser för att fullfölja repetitionsövningar för de krigsorganiserade förbanden. Utbildningssystemet, som det för närvarande är utformat, förutsätter att repetitionsövningar genomförs som ett fullföljande av grundutbildningen. I och med att repetitionsövningarna i framtiden synes helt eller delvis utgå kan förbanden ej kvarstå i krigsorganisationen 8 till 17 år (som för närvarande) – och samtidigt anses som krigsdugliga/insatsdugliga. Omsättningen av förbanden måste ske i en annan och snabbare takt för att tillgodose att krigsdugligheten kan upprätthållas till den nivå som är erforderlig. Hur många förband som därvid kan beröras är för närvarande osäkert men beror i hög grad på vilken utformning framtida beredskapssystem får. Det är dock angeläget att förbandens antal medger att brigadövningar på ett antal platser kan genomföras varje år.

  Vid utformning av ett nytt utbildningssystem måste bland annat följande i hög grad beaktas:

De internationella insatserna måste kunna ske med de insatstider och med de förbandsvolymer som statsmakterna ställer krav på. Därtill måste uthålligheten i insatserna kunna tillgodoses. Den största svårigheten ligger sannolikt i att tillräckligt snabbt kunna ställa förband till förfogande när krav därom uppkommer. Utbildningssystemet måste kunna hantera detta avgörande krav. I annat fall måste beredskapskontrakt upprättas med soldater till mycket höga kostnader. För att säkerställa nuvarande volym av förband erfordras en grundutbildningskontingent årligen om ca 20 000 soldater i armén och endast ca 1/10 av dessa kan med nuvarande erfarenhet rekryteras för internationella uppdrag. Minskar utbildningsvolymen ytterligare måste sannolikt soldater beredskapskontraktskrivas till dryga kostnader för försvaret. Armén har under insatserna i Bosnien hittat en fungerande modell för rekrytering av två reducerade bataljoner/år. I framtiden tillkommer därutöver behovet av att snabbt – inom vecka/veckor – insätta förband utomlands. Detta är ett utökat och tillkommet krav som kommer att ställa ett förändrat utbildningssystem inför en betydande utmaning.

Skolsystemet förändras från och med 1999 och redan nu är bristen på truppföringstillfällen för elever vid våra skolor påtaglig. Det förändrade skolsystemet erfordrar trupp för nivåhöjande utbildning såväl som för ett antal fackkurser vilka skall genomföras i syfte att säkerställa officerarnas förmåga inom en rad områden. Det erfordras ett antal kompanienheter i landet för att tillgodose skolornas behov. Därtill skall det finnas tillräckligt med trupp för att träna våra förband vid dubbelsidiga övningar med stridsträningsanläggningar.

  Yrkesofficerarnas och reservofficerarnas fortlöpande kompetensutveckling är en förutsättning för att det skall finnas realism i att anpassa armén och försvaret i händelse av en försämrad hotbild. Kompetensutvecklingen måste ske fortlöpande och viktigast härvid är kunskapen om modern materiel och dess utnyttjande på stridsfältet. Officerarnas förmåga att utbilda, manövrera och leda moderna förband på stridsfältet får ej eftersättas. Antalet utbildade bataljonsenheter måste tillgodose officerarnas årliga behov av gruppföring och kompetensutveckling. Övningarna måste ske inom ramen för grundutbildningen av soldater och förband.

  För att kompetensutveckling skall kunna ske i erforderlig omfattning behöver antalet större övningar utökas och grundutbildningstidens längd för vissa förband utökas från 7,5 månader till omkring 9 månader. Ett eventuellt införande av korttidsutbildning i någon form är direkt negativt för officerarnas kompetensutveckling och stärker ej rekryteringskraften i armén. Ej heller värnpliktssystemets lång-

siktiga hållbarhet befrämjas av ett införande av korttidsutbildning. Såväl utbildningssystem som värnpliktsfrågan kan bäst och mest effektivt hanteras inom ramen för ’’normala’’ grundutbildningstider och där utbildningens innehåll håller hög kvalitet.

  Värnpliktssystemets fortlevnad och stabilisering är av stor betydelse för armén. Därmed kan kvaliteten i rekrytering och utbildning av förband upprätthållas. Det är därvid viktigt att värnplikten bibehålls och ges en utformning som tillgodoser förankringen av försvaret i samhället. Därmed kan sannolikt de uppoffringar som erfordras i händelse av upprustning accepteras på ett mer grundläggande sätt. Ett stabilt värnpliktssystem möjliggör även att utbildningssystemet kan utformas utifrån bättre och mer förutsägbara förutsättningar.

Svensk försvarsindustri har under hela efterkrigstiden haft kapacitet och kunskap att förse armén med modern materiel inom en rad områden. Materiel som kunnat hanteras av värnpliktsarmén och som i flera fall varit världsledande. Den press som hela Europas försvarsindustri för närvarande står inför är även en svensk företeelse. En ökad samordning inom hela den europeiska försvarsindustrin synes förestående. För den svenska arméns vidkommande är det därvid viktigt att fortsatt leverans av modern materiel kan åstadkommas både i fred, kris och krig. Vid en i framtiden mer integrerad och sammanslagen Europeisk Försvarsindustri erfordras sannolikt mellanstatliga kontrakt i syfte att tillgodose eventuella framtida upprustningsbehov. Dessa krav kommer att ställa regeringar i ett flertal länder inför ett antal svåra avgöranden. För närvarande är det svårt att klarlägga vilka kompetenser som måste vara under svensk kontroll och vilka materielområden som är särskilt angelägna att bibehålla inom landet.

Inom armén finns det ett antal kompetenssvackor som inom kort måste ’’täppas till’’. Ledningssystemet för bataljon och högre förband måste utvecklas och tillföras. Artilleriet har eftersatts både vad avser volym och modernitet. På samma sätt är det erforderligt att samtliga manöverbataljoner förses med splitterskyddat bataljonsartilleri med hög rörlighet. Brigadernas pansarbrytande förmåga måste ständigt uppmärksammas och utveckling av nya panskarskott (motsv) har hög prioritet. Vidare är det nödvändigt att förbättra mörkerförmågan vid snart sagt samtliga förband och att säkerställa minröjningsförmågan vid ett antal prioriterade brigader/bataljoner. Olika typer av sensorer behöver utvecklas för att överblicken av stridsfältet skall förbättras och luftvärnsförmågan mot det ’’robotiserade kriget’’ erfordrar fortsatt uppmärksamhet.

  Framtida materielanskaffning bör ske till reducerade volymer och i vissa fall bör endast materiel för utbildningsbehov anskaffas. Ibland kan det bli aktuellt att endast anskaffa vissa test- och försöksutrustningar. Allt i syfte att utveckla, pröva och utveckla kompetensen hos våra officerare. Vissa särskilt utpekade förband måste dock fortsatt organiseras enligt fastställd krigsorganisation med exakta utrustningslistor för att tillgodose de insats- och beredskapsbehov som alltid kommer att föreligga. Övriga förband behöver ej förses med materiel fullt ut utan sådan materiel som behöver anskaffas vid en eventuell upprustning måste kunna anskaffas inom den anpassningsperiod som politikerna bestämt.

Armén står inför ett flertal utmaningar och ett antal har ovan berörts. Komplexiteten blir omfattande i ett flertal avseenden vid övergång från ett utpräglat invasionsförsvar till ett anpassningsförsvar. Övergången bör göras under lång tid och övervägas noggrant. Bevarandet av handlingsfrihet inför framtiden kommer att kräva omfattande överväganden inom alla områden som berörs av militär verksamhet. Kompetensen i armén måste utvecklas och bevaras genom att utbildningsverksamheten vid förbanden i fullskaleform återupprättas. Samtidigt som försöksintensiteten på modern materiel måste ges ökat utrymme inför framtida behov. Teknologiutbytet med ett antal länder kommer därvid sannolikt att behöva utökas eller stärkas. Samordnade materielutvecklingsprojekt mellan länder torde bli mer vanliga i framtiden och där Sverige måste kunna medverka och dra erfarenheter på olika sätt.

  Genom att återgå till att utbilda förband mot gällande förbandsmålsättningar, öva i bataljon och brigad samt tillgodogöra sig modern försvarsteknologi kan arméns framtida krigförande förmåga upprätthållas över tiden allt i syfte att kunna försvara landet mot väpnat angrepp om så skulle erfordras.

Klippt

  Högkvarterets strateger talar i dag öppet om att Sverige borde ha gjort en mindre modernisering av armén och i stället satsat på moderna vapensystem, telekrig, friflygande bomber och fjärrstyrda missiler, som framgångsrikt användes i Gulfkriget. Regeringen manar till kvalitet före kvantitet, men verkligheten talar ett annat språk.’’

En inriktning av Försvarsmakten där kompetensen utvecklas och vidmakthålls för att kunna anpassa försvaret mot en förändrad och allvarligare hotbild kommer i framtiden sannolikt att behöva ges ökat utrymme. Struktur och utbildningsorganisation måste ha en inbyggd förmåga att kunna utgöra en plattform för tillväxt och ökad försvarsförmåga i händelse att hotbilden i omvärlden skulle genomgå en förändring till det sämre.

  Värnpliktssystemets stabilitet har under ett antal år försämrats. Fakto-rerna därtill är flera men hälsoläget bland landets ungdomar är försämrat och införandet av utbildningsreserven i samband med 1992 års försvarsbeslut har påverkat synen på pliktinstrumentets tillämpning. Att genomföra värnplikten uppfattas i allt högre grad som ett frivilligt engagemang och åtagande av den enskilde. Valmöjligheterna – utöver att fullgöra värnplikt – uppfattas finnas i att bli placerad i utbildningsreserven eller erhålla befrielse från plikttjänstgöring.

  Värnpliktssystemets långsiktiga framtid torde i avgörande grad bestämmas av möjligheterna att rekonstruera systemet i dess helhet och att åstadkomma samt tillämpa en mer rättvist uppfattad ’’allmän värnplikt’’. Det förutsätter att samtliga vapenföra erhåller en kvalificerad utbildning i någon form och att uppskovsskäl av varierande grad ej tillåts erodera systemet. Vidare erfordras att Försvarsmakten beaktar att ’’studie- och kunskapssamhället’’ ställer krav på att de som genomför värnplikten endast skall förlora ett studieår och att statsmakterna tillgodoser att meritvärdet från genomförd värnpliktstjänstgöring ger förbättrade möjligheter på arbetsmarknaden och vid studier. Därtill bör Försvarsmaktens alltför frekventa ändringar av värnpliktsvolymer, intryckningstider m m upphöra om den värnpliktige fortsatt skall uppfatta värnpliktshanteringen som tillräckligt seriös.

  Alternativet till en ’’allmän tilllämpning av värnplikten’’ är att med marknadsmässiga och ekonomiska åtgärder tillgodose Försvarsmaktens behov av personal. Kvaliteten kommer därvid att i negativ bemärkelse att påverkas. Brister inom ett flertal områden och i vissa förband torde uppstå.

Antalet fördelningsbara värnpliktiga – av totala antalet mönstrande – har avsevärt reducerats från och med mitten av 1980-talet och utbildningsreservens införande efter 1992 har i allt för stor omfattning minskat förståelsen för att värnpliktstjänstgöringen bör/kan omfatta alla vapenföra unga svenskar. Utbildningsreserven betraktas som ett fullgott alternativ till att fullgöra värnplikt för ett flertal mönstrande.

  Avgångarna mellan mönstring och inryckning och under grundutbildning är generellt alldeles för stora och visar att motivationen och förståelsen för värnplikten blir alltmer underordnad ett inträde på arbetsmarknaden eller möjligheterna till att påbörja studier vid högskolor och universitet.

  Ett system som bygger på att alla fullgör grundutbildning under 7,5 månader och längre är relativt väl förankrat och väl accepterat under förutsättning att utbildningen kan genomföras med högt kvalitativt innehåll. Detta ger välmotiverade värnpliktiga som kan användas vid internationell verksamhet och rimligt välutbildade förband.

  Huruvida ett system med kortare utbildningstid för vissa värnpliktiga kan införas och få erforderlig acceptans i nuvarande säkerhetspolitiska atmosfär är osäkert. Skall systemet fungera tillfredsställande erfordras säkerhetspolitiska och försvarsrelaterade motiv till att utbildningen införs. Detta torde vara särskilt känsligt för de som är studieinriktade och ’’förlorar’’ en studietermin/ett studieår på grund av ’’kort’’ grundutbildning (3-4 månader).

  Mönstringsprocessen är styrd av vad som uttrycks i värnpliktslagen. Där framgår att den mönstrande – efter genomförd mönstring skall delges till vilken befattning han/hon skall utbildas, utbildningstidens längd, var utbildningen skall genomföras och när preliminär in- och utryckningstid är utlagd.

  Den mönstringsprocess som genomförs inom ramen för Pliktverkets ansvarsområde är relativt omfattande och arbetskrävande. För Försvarsmaktens värnpliktsförsörjning bör noggrannheten i uttagningen kunna nedbringas för huvuddelen av de mönstrande.

Mönstringsprocessen bör kunna utformas på ett sådant sätt att alla mönstrar innan fördelning till förband och utbildningsort sker och där utgångspunkten främst bör vara att överväga huruvida lämplighet eller ej föreligger för grundutbildning av normal omfattning. I sammanhanget bör ett ställningstagande göras om den mönstrande har fysiska förutsättningar för och utvecklingspotential för att fullgöra värnplikt.

  Vid inskrivningen bör huvuddelen av de mönstrande endast tas ut till viss befattningskategori eller visst befattningsområde. Vilken exakt befattning han/hon kommer att utbildas i/till bör avgöras vid utbildningsförbandet.

  Hemvärnets framtida utveckling innebär att en ökad rekrytering är nödvändig om målbilden att nå personalvolymen 125 000 långsiktigt skall kunna innehållas. Inom hemvärnsrörelsen finns en stark känsla för att en anslutning till hemvärnet skall tillgodoses genom frivillighet. Utnyttjandet av plikten för att tillgodose det framtida rekryteringsbehovet bedöms därför ej som lämpligt. Istället kan nuvarande handlingsväg vad avser försöksutbildning av unga blivande hemvärnsmän utvecklas ytterligare ett steg.

  En ytterligare utveckling av förfarandet skulle kunna innebära att hemvärnsorganisationen får möjlighet att, genom den enskildes frivillighet, rekrytera ca 1 000 soldater varje år för utbildning till hemvärnet. Därmed skulle ca 1 000 värnpliktiga varje år erhålla en rimlig soldatutbildning och efter avslutad GU utgöra en resurs att rekrytera ur för hemvärnets utvecklingsbehov.

Frivillighet, inom ramen för värnplikt, kan övervägas att utnyttjas som ett instrument för att tillgodose de utbildningsbehov som framför allt erfordras för insatsstyrkor där krav på utbildningsnivå och materiell tillgänglighet är stort. Dessutom bör/kan dessa enheter/värnpliktiga utgöra stomme för att kontraktskriva/bemanna de förband som erfordras för internationella insatser (internationell brigad).

  Användandet av frivilliga i förbanden innebär att de mest motiverade fullgör värnplikten och motivationsfaktorn får företräde framför vissa kvalitetsaspekter. Avgångar före inryckning och under grundutbildning bör avsevärt nedgå.

  Ett frivilligt inslag i uttagning av värnpliktiga får ett antal konsekvenser till följd. Dessa är

Om utbildningsvolymerna i framtiden reduceras och kommer att understiga de som för närvarande gäller (ca 20 000 – 30 000/år) försämras möjligheterna att rekrytera till internationell tjänst. Nuvarande uppfattning är att om mindre utbildningsvolymer i framtiden är att förutse, än vad som nu förekommer, aktualiseras behovet av ett annat system för att tillgodose de internationella insatserna. Erfarenheterna visar att endast ca 10 % av varje grundutbildad årskull ansöker om internationell tjänst. Redan nu är det vissa problem att säkerställa vissa personalkategorier (stridsfordonsförare, tekniker, läkare m fl) och en delvis tidskrävande och resurskrävande kompletteringsutbildning erfordras. Ett framtida utbildningssystem som eventuellt får till följd att färre än ca 20 000 – 30 000 värnpliktiga utbildas per år innebär sannolikt att kontrakt med värnpliktiga måste upprättas i syfte att bl a tillgodose internationella insatser. Dessa kontrakt kommer i sin tur att erfordra att ekonomiska resurser därtill måste avdelas och inom en given ekonomisk ram minskar av detta skäl antalet värnpliktiga som kan utbildas. Alternativt måste antalet som ges fullständig utbildning ytterligare nedgå och därmed nedgår även antalet rekryteringsbara värnpliktiga till internationell tjänst.

  Ett annat sätt att försöka tillgodose behovet av internationella förband är att förbättra ersättningen vid insatser utomlands för att därigenom öka attraktiviteten i tjänstgöringen. Det är emellertid osäkert om detta i tillräcklig omfattning skulle förbättra rekryteringen till den nivå som erfordras och till den nivå som i framtiden kommer att efterfrågas.

  En reduktion av utbildningsvolymen under den för närvarande utnyttjade kan paradoxalt nog tvinga fram beredskapskontrakt och därtill medföljande kostnader som totalt ger en oönskad och förhöjd kostnadsbild och som i sin tur driver upp grundutbildningskostnaderna måhända till nivåer som framtvingar ytterligare reduceringar av värnpliktsvolymerna. Alternativt att ersättningen vid utlandstjänstgöring påtagligt måste förbättras och därigenom skulle inskränkningar i värnpliktsvolymerna på motsvarande sätt eventuellt erfordras.

Utbildningsreserven uppfattas för ett flertal av dagens mönstrande som ett fullgott alternativ till att genomföra plikttjänstgöring/värnpliktstjänstgöring. Ett eventuellt fullföljande av intentionerna i 1996 års försvarsbeslut om att inom Räddningsverkets ansvarsområde utbilda civila beredskapsstyrkor i stor omfattning och med det krav på lokal rekrytering, som nu anförs från den civila delen av totalförsvaret, medför att det finns tillgång till ett ’’fjärde ben’’ för den pliktige att välja från i samband med mönstringen. Med värnpliktstjänstgöring, civil plikt enligt konventionellt synsätt, utbildningsreserven och slutligen civila beredskapsstyrkor med kort utbildningstid finns det fyra alternativ för en mönstrande i framtiden om ingen ändring i synsättet från 1996 års försvarsbeslut görs. Det som är olyckligt utifrån Försvarsmaktens utgångspunkt är att utbildningstiderna i de civila beredskapsstyrkorna är kortare eller mycket kortare än vad värnpliktstjänstgöring innebär.

  Det är därför av vikt att det övervägs lösningar som kan tillgodose att samtliga, alternativt flertalet av de som klarar kraven för normal grundutbildning i framtiden ges en värnpliktsutbildning i någon form. Därmed kan utbildningsreserven utgå och de ej krigsorganisatoriskt motiverade civila beredskapsstyrkorna jämväl. De utbildade värnpliktiga kan på ett fullgott sätt klara de uppgifter som omfattas av uppgiften ’’stöd till det civila samhället’’. Därav har Försvarsmakten lång inhemsk erfarenhet och detta dokumenteras därtill av Försvarsmaktens insatser i bl a Bosnien. Detta torde dock kräva att Försvarsmakten är väl representerad över ytan och kan lösa uppgiften med relativt korta insatstider.

Antalet ungdomar som studerar vid våra universitet och högskolor uppgår till ca 300 000. Varje år påbörjar ca 66 000 högskolestudier och av ca 85 000 som avslutar studierna vid våra gymnasieskolor har ca 37 % påbörjat högskolestudier inom två år.

  Inom ramen för dagens värnpliktssystem kan ett flertal värnpliktiga genom utnyttjande av uppskov successivt förskjuta starten av sin grundutbildning.

  Uppskov av arbetsmarknads- eller studieskäl kan i det nuvarande ’’utbildningssamhället’’ och med rådande arbetsmarknadsförhållanden anföras av huvuddelen av de värnpliktiga. I och med utbildningsreservens införande har förhållandena blivit svårhanterliga för att avgöra vilka som av arbetsmarknadsskäl skall erhålla uppskov. Vissa värnpliktiga som erhållit arbete men tvingats göra värnplikt har ställts mot de som ej erhållit plats på arbetsmarknaden men skrivits in i utbildningsreserven. Förfarandet uppfattas som ytterst besvärande för den som tvingas uppge sin eventuella anställning samtidigt som försvaret skulle ha kunnat utnyttja annan värnpliktig men som måhända fördelats till utbildningsreserven.

  Studier medger uppskov om studierna i avsevärd omfattning påverkas. Det förekommer att de som har påbörjat sina studier och exempelvis skall fullgöra värnplikten år 2 efter mönstring erhåller intyg från högskolan (motsv) som medför att tjänstgöringen uppskjuts år efter år intill dess att 24 års ålder uppnåtts och grundutbildning blir inaktuell.

  Det synes ej möjligt att skapa rimligt rättvisa regler för att vissa skall få uppskov eller bli befriade från plikten att fullgöra grundutbildning av studie- eller arbetsmarknadsskäl. Istället bör samtliga inriktas mot att fullgöra grundutbildningen direkt efter avslutad gymnasieskola. Därmed skapas en hållfast planeringsgrund för samtliga.

Försvarsmaktens utbildningssystem har sin utformning från VU-60 systemet och från de beredskapsbehov som var föranledda av ’’kalla kriget’’. Grundutbildning såväl som repetitionsutbildning har under senare år reviderats både till innehåll och omfattning. Repetitionsutbildning är inplanerad till en mycket låg nivå under de kommande åren och endast ökade beredskapsbehov torde kunna förändra nivån i närtid.

  Grundutbildningstiden har förändrats vid ett flertal tillfällen efter att värnplikten infördes. Under 1970-talet kom dåvarande arméchefen att förkorta grundutbildningen från 10 till 7,5 månader för flertalet meniga soldater. Därefter har utbildningstidens minimilängd bibehållits på denna nivå. Det torde stå utom allt tvivel att skall utbildningsmål inom ramen kompani och bataljon (motsv) i allt väsentligt uppnås erfordras som ett minimum 7,5 månaders utbildningstid. För befälselever och specialister erfordras ytterligare utbildningstid.

  Från ett internationellt perspektiv har Sverige kort utbildningstid. Endast Schweiz och ett därtill fåtal länder har eller har haft kortare utbildningstid.

  Utbildningstidens längd måste vara kopplad till de säkerhetspolitiska kraven och de därtill kopplade uppgifterna till försvaret.

  Ett antal grundvärden har redovisats av regeringen och dessa måste beaktas vid överväganden angående ett nytt utbildningssystem. Regeringen redovisar bl a att

Av regeringens direktiv kan utläsas att ett yrkesförsvar ej utgör grund för planeringen. Vidare kan utläsas att fler värnpliktiga än för närvarande skall utbildas och att utbildningsreserven bör avskaffas. Sammantaget bör således Försvarsmakten finnas representerad över landet på ett flertal platser (närvaro) för att kunna ’’stödja det civila samhället’’. Vidare bör knytningen till folkförsvarstanken innebära en så omfattande kontakt med försvaret som möjligt för huvuddelen av befolkningen. För att Försvarsmakten skall kunna förankras torde det även vara väsentligt att de som utbildas inom försvaret erhåller en så bra och motiverande utbildning som möjligt.

  Utbildningssystemet skall även utformas på ett sådant sätt att internationella insatser kan utföras utan att särskilda resurser därtill skapas. Det torde erfordra en avsevärd omprövning av nuvarande utbildningssystem, om detta skall kunna innehållas. Detta skall även ställas mot den förändrade skolutbildningen, lägre beredskap och en eventuell differentiering av utbildningstiderna.

Försvarsmaktens krigsorganisation har utbildats och omsatts i ett s k förbandsomsättningssystem som tillämpats allt sedan 1960-talet. Systemet har varit utformat mot att tillgodose behovet av personal till en krigsorganisation som omfattade drygt 800 000 man. Systemet medförde att personalen genom överföring från fältförband till territoriella förband utnyttjades under hela värnpliktsåldern – dvs upp till 47 års ålder. Detta system möjliggjordes genom att repetitionsövningar genomfördes med en viss periodicitet för att upprätthålla krigsdugligheten i förbanden. Det var ej ovanligt att en soldat genomförde 3 – 4 repetitionsövningar under sin värnpliktstid. Varvid ett par av dessa genomfördes inom ramen för krigsplacering i fältförband.

Nuvarande omvärldsläge gör det svårt att motivera omfattande repetitionsövningar. Repetitionsinstrumentet bör bibehållas – och tillämpas – för vissa särskilda förband och för staber samt ledningsorgan. Omfattande repetitionsövningar med högre fältförband torde i framtiden bli mer sällsynta. Emellertid erfordras att yrkes- och reservofficerarnas kompetens på samtliga nivåer kan bibehållas och utvecklas. Detta motiverar att övningar av större karaktär och under längre tidsförlopp genomförs. Dessa övningar bör genomföras inom ramen för Försvarsmaktsövningar för att ge så stort övningsutbyte som möjligt för så många officerare som möjligt.

  Försvarsmaktsövningar bör inplaneras så att de ansluter till grundutbildningen av åldersklassen och de som främst bör övas är grundutbildningsförband. För att förbandsövningar skall kunna genomföras i tillräcklig omfattning behöver utbildningstiden justeras/förlängas för vissa förband. Allt i syfte att uppnå avsedda övningsändamål och att yrkes- och reservofficerarna kan tränas i att leda enheter/förband under skiftande omständigheter. Det är även nödvändigt för att det operativa/taktiska systemet skall kunna utvecklas.

  Repetitionsövningarnas minskning till en låg nivå och omfattning medför att hela utbildningssystemet påverkas. Då det i framtiden är mindre krav på att säkerställa att hela krigsorganisationen har hög beredskap och tillgänglighet finns det anledning att överväga även principen för tidigare och nuvarande förbandsomsättning.

  I nuvarande omvärldsläge finns det begränsade krav på att all personal skall finnas krigsplacerad i befattning och att alla förband skall vara uppfyllda. Utbildningen och utbildningssystemet bör därvid utformas mer flexibelt i framtiden. I vissa förband kan av beredskapsskäl personalen kvarstå under en 6 – 8-årsperiod medan förband med andra och högre beredskapskrav bör omsättas snabbare. Huvudinriktningen bör vara att grundutbildningen medför en efterföljande kortare period av ’’beredskap’’ då den enskilde skall vara beredd att återkallas i tjänst men att efter 4 – 10 år avförs han/hon ur organisationen.

Om beredskapskraven ökar kan en återgång till längre ’’krigsplacering’’ och inkallelse till repetitionstjänstgöring utan ändring av lagar och förordningar tillämpas.

  För att långsiktigt säkerställa Försvarsmaktens insatsförmåga under vinterförhållanden erfordras att kunskap om strid i vintermiljö fortsatt vidmakthålls och utvecklas. Förmågan bör främst gälla de förband som utbildas i Norrland men även andra förband kan genom operativa ställningstaganden behöva särskild vinterutbildning.

  Med hänsyn till väderförhållanden uppövas vinterförmågan bäst i perioden oktober – mars. Det är ej möjligt att för huvuddelen av förbanden som skall utbildas i Norrland förändra tyngdpunkten i utbildningens förläggning till tiden. Norrlandsförbanden och vinterutbildningen bör fortsatt vara koncentrerad med sitt övningsskede till perioden januari – mars.

Ett utbildningssystem som bygger på att flertalet ungdomar – som klarar kraven – ges en kvalificerad grundutbildning ger rekryteringsförmåga till internationella insatser, attraherar yrkesofficerare och tillgodoser rekryteringsbehoven. Det viktigaste är emellertid att övningar och utbildning av förband kan genomföras i tillräcklig omfattning för att säkerställa kompetensen för eventuell framtida tillväxt. Utbildningen bör därvid i huvudsak genomföras på moderna materielsystem.

  Vad avser rekrytering till internationell tjänst bör nuvarande och framtida rekryteringskrav kunna tillgodoses genom att utbildningsvolymen hålls uppe och de dyra beredskapskontrakten kan undvikas.

  Ett utbildningssystem där 7,5 månaders normal grundutbildning kompletteras med korttidsutbildning i någon form kan övervägas. Korttidsutbildningens syfte skulle därvid kunna vara tvåfaldigt. Dels skulle de värnpliktiga kunna utbildas mot en fastlagd krigsorganisation och krigsplaceras alternativt skulle utbildningen kunna utgöra en bas för ett stegvis förfarande för att i ett senare sammanhang – och när så erfordras – komplettera ’’restposten’’ av utbildningen. I det första fallet skulle det vara möjligt att krigsplacera ’’korttidsutbildade’’ endast under förutsättning att krigsuppgifterna skulle vara enkla, eller mycket enkla. I det senare fallet skulle de värnpliktiga efter fullgjord grundutbildning ’’knytas’’ till ett förband som i händelse av att beredskapen behöver höjas kan kompletteringsutbildas och krigsorganiseras. Det är därvid sannolikt att endast de som fullgjort GU de sista åren före återtagandetidpunkten kan anses ha kunskap som är möjlig att nyttogöra vid kompletteringsutbildningstillfället. Övriga värnpliktiga som utbildats tidigare år får sannolikt genomföra hela utbildningsförloppet då kunskaperna torde blivit alltför osäkra allt efter hand som tiden förflutit.

  Korttidsutbildningen gör det ej möjligt att utnyttja dessa värnpliktiga i internationell tjänst utan kostnadskrävande beredskapskontrakt erfordras sannolikt för det begränsade antalet värnpliktiga som genomfört fulltidsutbildning. Kortutbildningen torde för ett flertal värnpliktiga framstå som mindre attraktiv, särskilt om ett helt studieår skulle gå förlorat. Vidare kommer de korttidsutbildade ej att kunna utgöra bas för rekrytering av yrkes- och reservofficerare. Kompetensen hos yrkesofficerskåren, som skall genomföra korttidsutbildningen, kommer att nedgå och utbildningen kommer att ha låg status hos yrkesofficerskåren.

  Sammantaget kommer det fortsatt att vara mest konstruktivt att utbilda – de värnpliktiga som klarar kraven – med ’’normal grundutbildningstid’’. Korttidsutbildning är kvalitativt svår att motivera och utgör en begränsning för kompetensens bevarande och för möjligheterna att tillgodose de internationella insatserna utan kostnadskrävande ingrepp.

Ett eventuellt införande av plikt/värnplikt även för kvinnor kan övervägas. Från Försvarsmaktens utgångspunkt skulle det kunna innebära en kvalitetshöjning, om även kvinnor kunde utnyttas i urvalsprocessen. Emellertid är antalet utbildningsetablissement och utbildningsplatser begränsat och det föreligger liten realism i att kunna utbilda alla – både män och kvinnor. Dessutom saknas de ekonomiska förutsättningarna därtill.

  Ett eventuellt införande av mönstringsplikt för kvinnor skulle måhända stimulera fler att göra frivillig värnplikt och därmed utgöra en resurs för Försvarsmakten både under värnpliktsförhållanden som vid rekrytering av yrkesofficerare.

  Försvarsmaktens nuvarande och framtida ekonomiska resurser gör det svårt att tillgodose en allmän värnplikt för alla. Det är därför tveksamt om det är erforderligt att engagera kvinnorna i försvarsansträngningarna i fredstid, utöver vad frivillig värnplikt medger.

  För att öka den kvinnliga rekryteringen skulle införandet av en mönstringsplikt kunna förbättra antalet kvinnor som söker sig till försvaret och detta skulle vara det ’’tilläggspaket’’ som bör övervägas när beslut om det framtida värnpliktssystemet utformas.

Ett genomgående krav från statsmakterna har varit och är att de som utbildas skall krigsplaceras. Så har varit fallet med de övervägande delarna av de utbildade åldersklasserna. Genom nedläggning av krigsorganisation har antalet som frigjorts från krigsorganisationen och placerats i personalreserven successivt ökat. Den uppgår för närvarande till ca 400 000 personer. Antalet av samtliga utbildade svenskar, som är kvar i ’’värnpliktsåldern’’ och samtidigt har en krigsplacering är lågt. Omsättningstakten vid Flottans och vissa av Flygvapnets förband har medfört att endast delar av dessa årskullar kommit till krigsplacering. Skälet därtill har bl a varit de omedelbara beredskapskrav som funnits och det faktum att yrkesofficerarnas utbildning och kompetens har krävt en viss årlig värnpliktsvolym.

  Vid inkallelse till repetitionsövning har vid inkallelsetidpunkten förbanden varit uppfyllda med rättutbildad personal, men när förbandet slutligt mobiliserat har den krigsplacerade personalen utbytts till 30 – 50 % beroende på det stora antalet anstånd/uppskov som uppstått eller medgivits. Detta har tvingat förbandscheferna till att omorganisera stora delar av sina förband och det ursprungliga noggranna arbetet med krigsplacering m m har eroderats i stor eller mycket stor omfattning.

  Värdet av att med stor exakthet genomföra krigsplaceringsarbetet har ej stått i proportion till det faktiska utfall som uppstått vid övningstillfället/inkallelsen. Ett annat och enklare system borde med nuvarande säkerhetspolitiska läge kunna tillämpas. För huvuddelen av förbanden torde det vara tillräckligt om personalen ’’knyts till’’ krigsförbandet (krigsplaceras i förbandet). Vid höjd beredskap eller repetitionsövning organiseras förbandet efter de förutsättningar som vid tillfället föreligger. Därmed åstadkoms en mer rationell personalhantering och i varje förband kan med fördel fler, än vad som framgår av organisationstabeller, krigsplaceras. Därmed bör mobiliseringsreserv och personalreserv kunna avskaffas och alla är krigsplacerade i förband. Efter att de värnpliktiga uppnått en viss ålder ca 28 – 30 år avförs de från Försvarsmakten och från tjänstgöringsskyldighet. Endast de som eventuellt erfordras för territoriella förband överföringsplaceras och kvarstår till omkring 40 års ålder i Försvarsmakten.

  För förband med höga krav på insatsförmåga och beredskap sker krigsplacering till befattning enligt nuvarande form. Dessa förband bör endast förses med mobiliseringsreserv, vilken knyts till förbandet och mobiliseras på samma plats/inom samma område.

För närvarande är Sveriges internationella åtagande av relativt liten omfattning. En styrka om ca 400 man ingår i utlandsstyrkan som omsätts varje halvår. Rekryteringen är för närvarande tillräcklig, utom vad avser vissa kategorier av specialister. Rekryteringen kan för närvarande utgå från den Försvarsmakt som omfattar ca 500 000 man (exkl hemvärnet) och en personalreserv som omfattar ca 400 000 man. Personaltillgången är således god men enligt SWEDINT är rekryteringen inte mer än tillräcklig och intresset minskar. Omsättningen vid uttagning är stor och ca 35 % avböjer deltagande efter att de antagits. En sökande som erhåller arbete eller studieplats prioriterar detta i första hand och avböjer deltagande i utlandsstyrkan.

  Intresset för att delta i utlandsstyrkan är – relaterat till antalet tillgängliga – således av låg omfattning och då anspråken i framtiden synes öka finns det anledning att överväga vilken realism det finns i dessa strävanden och huruvida det är personellt och ekonomiskt möjligt att tillgodose.

  De internationella uppgifterna bedöms i framtiden öka i antal och omfattning. Den nuvarande utbildningsorganisationen i Försvarsmakten torde behöva förändras för att en ökad volym förband skall kunna insättas i utlandsuppdrag. Samtidigt erfordras även en översyn av hur rekrytering, uttagning och utbildning skall genomföras för att förband i framtiden skall kunna tillföras insatsområden med de tidskrav som statsmakterna kan komma att ställa anspråk på.

  Ett krav på snabb insats utomlands skulle eventuellt kunna mötas genom att initialt insätts förband som är under grundutbildning. Förbanden kvarstannar i insatsområdet intill rekryterings- och uttagningsprocessen genomförts i Sverige och ’’anställda soldater’’ kan insättas i mer ordinarie form. Förfarandet skulle i avsevärd grad minska de ekonomiska resurserna som behöver avdelas för att ’’beredskapshålla’’ förband. Alternativet erfordrar dock en förbandsomsättning som möjliggör att grundutbildningsförband finns tillgängliga över året och att värnpliktslagen på ett avgörande sätt kan förändras. Samtidigt som försäkringsvillkor, kompensationsförfarande m m måste ges en attraktiv och tydlig utformning för de grundutbildningsförband som ianspråktas.

  Utnyttjandet av värnpliktiga under grundutbildning för internationella insatser torde kräva ett antal överväganden. Den mest avgörande frågeställningen torde vara huruvida det är lämpligt eller moraliskt rimligt att utnyttja värnpliktiga som är relativt unga och oerfarna till mycket svåra uppgifter i andra miljöer.

Ungdomars attityder till värnplikten har under de senaste åren förändrats. Värnplikten betraktas i ökad utsträckning som en av andra möjligheter som står till buds efter avslutad skolgång. Totalförsvarets förankring och den sociala påverkan från bl a familjemedlemmar och kamrater försvagas efterhand ju fler värnpliktiga som placeras – vissa mot sin vilja – i utbildningsreserven. Mot bakgrund av detta är det utomordentligt viktigt att marknadsföra värnpliktstjänstgöringen, d v s att den är viktig och värdefull samt att de som lyder under pliktlagen och fullgör sin värnplikt kompenseras.

  Ett eventuellt införande av ett värnpliktssystem med mycket starkt differentierade utbildningstider kommer att innebära betydande påfrestningar på systemets långsiktiga hållbarhet. För att de som ianspråktas för lång utbildning skall ha rätt eller tillräcklig kvalitet erfordras sannolikt att attraktionsvärdet av värnpliktstjänstgöringen görs så tilltalande som möjligt. Därav följer att skall kvaliteten i de förband som skall ges den längsta utbildningen bli tillräckligt hög och uppskovsproblematiken ej bli allt för besvärande bör meritvärdet och kompensationsinstrumentet utformas med betydande omsorg. Kompensationen/meritvärderingen bör innebära att gruppen värnpliktiga positivt särbehandlas i jämförelse med övriga grupper i samhället.

  Utbildningen som genomförs inom Försvarsmakten och som har sådant civilt meritvärde att den bör kunna utgöra ett värde för den värnpliktige ute i samhället, kan i vissa sammanhang erfordra smärre kompletteringar för att intyg etc skall kunna utfärdas. För att kunna genomföra en inventering av de olika områden där intyg kan ges bör Försvarsmakten knyta upp eller tillhandahålla sådana resurser där så är ekonomiskt och personellt möjligt. I vissa sammanhang kan civila utbildningsinrättningar kunna tas till hjälp för att ett fullgott resultat skall kunna uppnås.

  Inom respektive truppslag/funktion och försvarsgren bör ett antal tänkbara områden bli föremål för ovanstående arbetssätt. Det torde vara bättre att satsa på ett fåtal områden som når huvuddelen av de värnpliktiga än att satsa på ett fåtal värnpliktiga/värnpliktskategorier.

  Ett återkommande önskemål från de värnpliktiga är att vid ansökan till högskola/universitet få uppräkna resultatet av genomfört högskoleprov med en viss poängsumma som därvid skulle ha sin grund i genomförd värnpliktstjänstgöring.

  Möjligheterna att tillgodoräkna poäng för fullgjord värnplikt bör övervägas och är en frågeställning den parlamentariska pliktkommittén bör ge stort utrymme.

  I dag genomförs samarbete mellan FM och vissa högskolor och universitet i syfte att tillgodoräkna den militära grundutbildningen vid ansökan till högskolan. Detta samarbete bör konkretiseras och utvecklas både vad avser möjligheterna till att tillgodoräkna högskolepoäng för vissa ämnesavsnitt och till möjligheter att studera på ’’fritiden’’. Ett ramverk för att utifrån detta skapa lokala lösningar mellan Försvarsmakten och Högskoleförbundet torde vara en lämplig utveckling.

Sammantaget torde värnpliktssystemets fortsatta överlevnad och hållbarhet vara mest betjänt av att normala utbildningstider upprätthålls och de värnpliktiga ges fullgod och kvalificerad utbildning. Förbanden bör omsättas generellt snabbare än i nuvarande system och därmed kan fler värnpliktiga än idag utbildas. Statsmakterna och Försvarsmakten bör säkerställa att så kan ske och att därvid krigsplacering till förband eller enhet avsevärt förkortas till att omfatta endast ett fåtal år efter fullgjord värnplikt. Utbildningssystemet blir därmed trovärdigt och realistiskt och kompenserar bortfallet av repetitionsutbildning. Utbildningstiden för vissa kvalificerade förband bör om möjligt förlängas för att främst tillgodose behovet av ett antal avslutande förbandsövningar där nivåerna brigadfördelnings- och bataljonssystemen övas. Därmed kan ålagda uppgifter av statsmakterna innehållas, kompetensen i organisationen överleva och de närtida internationella uppgiftera lösas.

Bengt-Herman Nilsson har reagerat på en Expressen-serie som särskilt uppehållit sig vid negativa reaktioner mot handräckningstjänst. I ett genmäle i Expressen säger han följande:

  ’’Efter att ha läst Expressens ledare den 1 juni under rubriken ’’Plikt utan innehåll’’ samt Expressens negativa artiklar om värnplikten kan jag förstå om någon i oförstånd glider in i sådana tankegångar.

  Under min värnpliktstid och senare under militära tjänstgöringsperioder upplevde jag, i stort sett, aldrig något av det negativa Expressen framför.

  Vi pojkar kom ut i världen. Träffade för första gången kamrater ur samhällets alla sociala skiftningar. Vi fick lära känna vårt land och, till 99 procent, befäl som tog hand om oss.

  Vi fick lära oss att ta hand om oss själva och även andra. Många av oss fick lära sig ledarskap, som jag för egen del kan säga varit till stor nytta i det civila livet.’’

  Så långt genmälet i Expressen.

• Handräckningsuppgifter som soldaterna tilldelas är, som jag ser det, en del i konsten att överleva, framhåller Bengt-Herman Nilsson, som 1951 genomgick militärutbildning i USA. ’’Där informerades vi om att på var stridande soldat gick det en servicegrupp på 3 – 4 man, men alla var soldater.’’

Den internationella avspänning med åtföljande minskade försvarsutgifter för en stor del av världens länder, som karaktäriserat den senaste tio-årsperioden måste naturligtvis be-traktas som mycket positiv. För försvarsanställda och för försvarsindustrin har den dock i några länder, främst de som tillhörde WP-pakten, medfört svåra omställningsproblem. Så har t ex försvarsindustrierna i Polen, Tjeckien och Ungern reducerats till ca 20 % av sin storlek för 1989.

  I väst har omställningen kunnat ske på ett mer kontrollerat sätt. USA var först ut och initierade genom sin kraftfullt och snabbt genomförda strukturering den våg som nu sveper över Europa. Storbritannien, Tyskland och Italien har under de senaste tre åren genomfört kraftfulla nationella struktureringar medan Frankrike, först med den i juli tillkännagivna sammanslagningen av Aerospatiale och Matra Hautes Technologies, börjat efterkomma de krav de andra länderna ställt på en fransk nationell strukturering och ett minskat statligt ägande.

  I Sverige fann vi redan under tidigt 1980-tal att försvarets kommande materielbudgetar inte tillät ett bibehållande av inhemsk konkurrens. De åtgärder som vi därefter vidtagit har skapat vår nu nationellt väl strukturerade försvarsindustri utan dubbelkompetenser.

  I Europa har denna nationella omstrukturering sedan något år övergått i en transnationell sådan. Varje månad har företagsköp över gränserna, joint ventures och andra former av internationellt samarbete tillkännagetts. För svensk del har under det senaste året ca 15 % av vår försvarsindustri övergått i utländsk ägo – Hägglunds Vehicle till Alvis plc, 35 % av Saab AB till Bae och Bofors ammunitionstillverkning till Nammo i Norge.

  Vad är det då som påverkar den svenska försvarsindustrins möjligheter att fortsatt hävda sig på marknaden och att ta en aktiv del i den europeiska strukturering som ännu är i sin linda. Det är enligt min uppfattning främst fyra förhållanden:

• den kommande försvarsbudgetens materiella innehåll och de medel som där avsätts för utveckling

• våra möjligheter att exportera till samma länder som våra europeiska samarbetspartners – det är ett villkor för projektsamarbete

• företagens beslut om inriktning av sin verksamhet och om sin samverkan internationellt

• möjligheterna till forsknings- och utvecklingsstöd för att ta till vara den avancerade tekniken i försvarsindustrin för civil högteknologisk utveckling och produktion.

Jag ska uppehålla mig något kring dessa fyra frågor.

Den del av försvarsbudgeten som avsätts för utveckling och anskaffning av försvarsmateriel har hittills utsatts för mindre drastiska nedskärningar än budgeten i övrigt. Detta är till stor del beroende på att leveranserna pågår av tidigare beslutade stora projekt, JAS, ubåtar och ytfartyg samt arméns stridsfordon. De nedskärningar som skett har därför främst drabbat nya projekt.

  Inför vårens försvarsbeslut kommer en arbetsgrupp att söka klara ut vilka kompetenser och vilken kapacitet som behövs i den framtida svenska försvarsindustrin. Industrin inser naturligtvis att materielanskaffningen för vårt försvar kommer att minska till följd av en mindre krigsorganisation och en reducerad värnpliktsutbildning. Det är emellertid angeläget att vi bibehåller vår position som ett land med en utvecklande försvarsindustri. Endast då kan vi bibehålla en hög och modern kompetens, endast då är vi intressanta samarbetspartner i Europa och endast då kan vi skapa projekt som kan finna avsättning internationellt. Härför krävs att betydande medel avsätts i försvarsplaneringen för forskning och utveckling. Det finns också ett europeiskt motiv för att de sex länder i Europa som har en utvecklande försvarsindustri inte minskar sina satsningar på forskning och utveckling. Gör vi inte det riskerar vi att bli helt beroende av USA när det gäller högteknologiska försvarsprodukter. USA har redan nu en väsentligt högre budget för forskning och utveckling än de sex europeiska länderna tillsammans.

Vår försvarsindustri exporterar ca 30 % av sin produktion. Hälften går till Europa, 20% till USA och 30% till Asien och Oceanien. Det är naturligtvis angeläget att vi kan bibehålla denna export, helst också öka den. Det riktas kritik mot exporten från vissa partier och grupper. Regeringen och försvarsindustrin anklagas för att ha bidragit till inbördeskrig och flyktingströmmar. Detta är fel. Den restriktiva exportpolitik som förts och förs har inneburit att svensk försvarsmateriel i utomordentligt ringa omfattning kommit till användning i inre konflikter eller i angreppskrig.

  Materielutveckling och anskaffning kommer i alltmer ökad omfattning att ske koordinerat mellan de europeiska länderna. Struktureringen medför ett ömsesidigt beroende mellan försvarsindustriländerna, minskande försvarsbudgetar nödvändiggör en rationellare användning av medlen. För att möjliggöra en integrering av den europeiska försvarsindustrin har regeringarna i Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland nyligen överenskommit att gemensamt utforma regler för samverkan inom försvarsmaterielområdet vad avser

• leveranssäkerhet

• exportmöjligheter av gemensamma projekt utanför EU

• säkerhet- och sekretess

• samordning av forskning och utveckling

• äganderättsfrågor rörande teknisk information

• harmonisering av materielmålsättningar

  Försvarsindustrin ser mycket positivt på denna regeringssamverkan och hoppas att den tillsammans med den inom EU beslutade uppförandekoden för försvarsmaterielexport skall medföra en starkt ökad projektsamverkan med de övriga fem länderna. Den genom dessa båda överenskommelser uppnådda harmoniseringen av den europeiska exportpolicyn bör också innebära att tillämpningen av vårt exportregelverk blir mindre influerad av inrikespolitiska utspel.

Svensk försvarsindustris framtid kommer naturligtvis att i första hand bestämmas av beslut i företagen. Här kan man se olika inriktningar. Saab AB-gruppen har valt att knyta sig till ett stort europeiskt företag, British Aero-space, vilket med hänsyn till strukturen på flygindustrin i USA och Europa var naturligt. Framtida militära flygplan måste med hänsyn till kostnaderna utvecklas gemensamt och tillverkas i större serier för flera länder.

  För Celsiuskoncernen, som utgör hälften av den svenska försvarsindustrin, är förhållandet annorlunda. Med produkter inom såväl armé-, marin- som flygvapenområdena och med ett vitt produktsortiment är det svårt att finna en lämplig partner med motsvarande struktur. Istället har man valt att vidta strukturella grepp i Norden. Bildandet av Nammo, den norsk-svensk-finska ammunitionsföretaget och det svensk-finska Nordic Explosives, kommer säkert att följas av ytterligare sådana i Norden och i Europa. Samtidigt inriktar sig Celsius, civilt och militärt, på marknaderna i USA och Australien.

  Ericsson Microwave Systems och Volvo Aero Corporation är små delar av stora koncerner, men utgör viktiga högteknologipooler i moderbolagen med en kraftigt växande civil produktion vid sidan av den militära. Min bedömning är därför att de kommer att behållas i koncernerna med den naturliga inriktningen att ytterligare vidga sitt internationella samarbete.

  Hägglunds Vehicle med dotterbolaget Barracuda Technologies såldes hösten 1997 till Alvis plc i Storbritannien. Trots detta ligger stridsfordonsproduktionen i Europa fortfarande utspridd på alltför många tillverkare. En fortsatt koncentration såväl nationellt som internationellt är därför att förvänta. Vilken roll Alvis här kommer att spela återstår att se.

Försvarsindustrin är i stor utsträckning en högteknologibransch. Det finns från företagen ett starkt intresse av att kunna utnyttja denna kompetens även för civila utvecklingar. Erfarenheten av och utrymmet för egenbetalda utvecklingssatsningar är dock i flertalet fall begränsade. Traditionellt har staten en starkt reglerad relation till försvarsindustrin med full insyn i räkenskaperna och lågt vinstutrymme. Avsättningen till egenbetald forskning och utveckling blir därmed begränsad. Eftersom försvarsindustriföretagen ingår i koncerner utestängs de också från satsningar som görs via t ex NUTEK på småföretagen.

  Frågan om hur vi bättre skall nyttiggöra den militära högteknologin på det civila området har utretts vid flera tillfällen men inte lett till några åtgärder. Inför den europeiska försvarsindustrins förestående omdaning finns det anledning att ta upp frågan på nytt.

Våra folkvalda politiker, av vilka på-fallande många i Försvarsutskottet inte ens gjort militär grundutbildning, har skurit ner ett redan nedskuret försvar. Man har svikit folkförsvarstanken genom att hänvisa till obefintlig hotbild och låtit arbetsmarknads- och regionalpolitiska hänsyn gå i första hand. Och dessutom (med vad rätt?) satt sig över säkerhetspolitiskt och militärt utbildad expertis. Detta vet denna tidnings läsare redan. Men det vore intressant om vi kunde få de ansvariga att besvara några frågor i sammanhanget. Av politiska/praktiska skäl (?) finns de som ytterst svarade för försvarsbeslutet inte längre kvar på sina befattningar, vilket nu underlättar för deras efterträdare att två sina händer. Men ändå . . .

  Vi har nu begåvats med ett försvar som förutsätter Försvarsmaktens förmåga att anpassa Sveriges försvar efter rådande säkerhetspolitisk hotbild. Märk väl – där lägger politikerna ansvaret på Försvarsmakten, men skär ner dess äskade anslag! Man utgår från att Ryssland behöver tio till femton år för att rusta upp till försvar. Men vad Ryssland nu har räcker gott och väl för att ta över Sverige, i synnerhet efter den nedrustning vi tvingats genomgå. I propositionerna som låg till grund för försvarsbeslutet finns gott om brasklappar, enligt vilka man betonar svårigheten att förutse den politiska och militära utvecklingen i Ryssland. Med andra ord – en ny ledning i Ryssland kan centralstyra resurserna till förmån för dess krigsmakt. Tyskarna gjorde misstaget att felbedöma Sovjetunionens rustningskapacitet. Att Sverige som inte haft krig på snart två sekel inte lär av andras misstag är tyvärr begripligt, ehuru ej ursäktligt. Eftersom Sverige inte är medlem i NATO måste vi vara beredda på att klara oss på egen hand. Så gott det nu kan gå . . .

Alla talar om den ryska krigsmak-tens förfall. Våra politiker har sett eländet med egna ögon vid besök i Ryssland. Men inte visar Ryssland upp sina kvarvarande elitförband, marininfanteri och luftlandsättningsbrigader? I stället förevisas givetvis vad man vill att Östersjögrannen skall se, vilket passligt nog sammanfaller med vad våra svenska politiker vill se för att döva sina samveten. Att Sverige rustar ner utgör ju en fördel för Ryssland som därigenom inte behöver ha större brådska med rekonstruktionen av sin krigsmakt.

  Det talas och skrivs mycket om att ryska soldater och officerare inte fått ut sin lön på flera månader. Men ingen talar om hur de livnär sig. De har knappast haft så feta löner att de kan leva på sparat kapital. Ställ då frågan: vad gör en missnöjd anställd? Svaret är närmast retoriskt: han stjäl, i första hand från sin arbetsgivare. Vad finns att stjäla hos f d Röda Armén och som kan omvandlas i pengar på annat håll? Vapen, givetvis. Ingen har hittills i massmedia haft dessa funderingar. Stulna vapen, som säljs på en okontrollerad marknad, gör att småstater i tredje världen har resurser när de skall kriga med varandra. Vem utövar kontrollen av vart kärnstridsspetsarna eventuellt tar vägen? Och de kemiska stridsmedlen Ryssland bevisligen har stora mängder av? Där har vi en global hotbild och säkerhetsrisk, men ingen tycks bry sig.

Man hänvisar också till Sovjetunionens och Rysslands militära misslyckanden i Afghanistan och Tjetjenien. I Afghanistan fick ryssarna möta ett frihetsälskande folk, vant vid låg standard och utan höga anspråk. Ett motiverat folk går inte att kuva, vare sig det finns i före detta franska Indokina, senare Vietnam, eller i Afghanistan. I Tjetjenien var det fråga om inbördeskrig. Ryssar mot ryssar. Även där kunde angriparen inte skapa tillräcklig stridsmoral i sina led. Men hur skulle ett angrepp på Sverige te sig? Först indoktrinering med hatpropaganda och förklaringar om att vad som skall ske är rätt för det ryska folket. Sedan räcker det med att slå ut elströmmen för att det bortskämda svenska folket skall gå i däck. Välj skiftet mellan vecka 8 och vecka 9. Sportlovsveckor för Sydsverige och Stockholmsområdet. Massor med folk på resande fot. Ordinarie beslutsfattare och driftansvariga oanträffbara. De som vikarierar får halsarna avskurna av sabotageförband. Kallt, mörkt, ingen värme, inget dricksvatten, ingen bil kan tankas. Inget fungerar. Kaos . . .

  Låt oss anta att Ryssland börjar rusta upp sin krigsmakt. Eftersom Ryssland är den ende potentielle angriparen måste Sveriges försvar följdriktigt anpassas. (Om vi nu skall följa vad som låg till grund för politikernas beslut.) Besitter våra politiker den kunskap och erfarenhet som gör det möjligt att starta återanpassningen av Sveriges försvar? I tid? Knappast. Vi kommer att starta som tvåa och gå i mål som tvåa när rustningen väl kommit igång.

  General Douglas McArthur konstaterade att världshistoriens största militära misstag genom tiderna kunde sammanfattas med två ord: ’’Too late’’.

  Slår militärerna larm får de en knäpp på fingrarna av politikerna som hellre vill använda våra skattemedel till framtida valfläsk. Med andra ord, det finns inte den säkerhetspolitiska kompetens som krävs för att försvarsbeslutets tanke om ett anpassningsförsvar skall kunna fungera i praktiken. Och – det finns inte heller det politiska mod som krävs för att inför skattebetalarna motivera de ökade skatteuttag som behövs för att återanpassa vårt nedrustade försvar. Här kommer det att bli fråga om värnskatt av stora mått! Politiskt obekvämt och föga bra inför nästa val. Kostnadsmässigt hade det säkerligen varit billigare för landet att bibehålla försvaret på 1992 års försvarsbesluts nivå (vilket ÖB också begärde, men han fick som bekant bakläxa av politisk självutnämnd ’’expertis’’).

  Sedan kvarstår ytterligare en fråga om politiskt mod. Antag att Ryssland börjar rekonstruera sin krigsmakt i så stor utsträckning att inte ens våra svenska politiker kan undgå att märka det. Politikerna måste då inför svenska folket visa att man agerar. Rustar då Sverige upp som ett svar på den ryska upprustningen kommer Ryssland omedelbart att anklaga Sverige för provokation (för att inför ryska folket ytterligare kunna motivera nödvändigheten av att återskapa en stark krigsmakt, alternativt ha som förevändning för ett angrepp). Har våra politiker då det mod som krävs för att bemöta Rysslands anklagelser? Knappast. Man vill nog inte stöta sig med den i vissa frågor ideologiskt likatänkande grannen. Politikerna har målat in Sverige i ett hörn och vi kan bara konstatera att om vi fått behålla vårt tidigare försvar skulle Ryssland aldrig kunna komma med några anklagelser av nämnd art.

Och herrar (och damer) politiker, ni som så vist beslutat haver: var skulle denna återtagning eller anpassning äga rum? De militära utbildningsanstalter som tidigare fanns finns ju inte längre kvar. Regementen har lagts ner, närövningsfälten är försvunna och mobförråden är avvecklade. Trots vetskapen om att 80 procent av utslagna pansarfordon bekämpats med artilleri drar Sverige ner från sju till tre artilleriregementen. Medan exempelvis Finland ökar sin satsning på artilleriet. Centralförvaring av krigsmateriel – billigt och bra i fred men alla ägg i en korg. Fullträffar med kryssningsrobotar på ett par tre håll i landet och det finns inte bössor att sätta i händerna på de soldater som måste utbildas från grunden eftersom Sverige inte haft råd att låta dem göra värnplikt.

  Utbilda folk i tältläger gick bra under andra världskriget, när det i stort sett var fråga om stridsexercis med mausergevär. Men dagens sofistikerade vapensystem, för att lära sig dessa behövs moderna lektionssalar med tillgång till elektronisk utrustning m m. För övrigt, när Sveriges elförsörjning slagits ut – finns reservkraft till alla vapensystem, övervaknings- och stridsledningsstationer, sjukhus, trafikledning, polisens och räddningstjänstens ledningscentraler? Finns drivmedel lagrat för dessa reservkraftaggregat? Finns drivmedlen i anslutning till dessa aggregat? Eller blir det fråga om längre transporter som slås ut på vägen? Ett avlångt land är lättare att klippa av på mitten än ett runt.

  Erfarenheten visar att taktik och teknik vid nya krig inte utgör en fortsättning på där man slutande i det föregående kriget. Som framfördes i förra numret är det kanske fel att kosta på dyrbar flygutbildning och dyra flygplan när fjärrstyrda missiler är en billigare lösning som dessutom inte kräver personella förluster för angriparen. Att satsa på konventionellt flygvapen är kanske lika fel som att återgå till traktordragna cykelskytteförband? Man talar om IT-krigföring och våra sårbara datorer. (Datorer, vars programmerare inte kände till att efter 1999 kommer 2000.) Även om Sverige blir utsatt för elektronisk krigföring och utslagning/manipulering av känsliga datorsystem så kommer uppföljningen att göras av hårdföra varelser av kött och blod. Dessa kan man inte jaga med JAS 39 Gripen. Det datoriserade samhället måste skyddas av ett betryggande markförsvar. Det markförsvar som nu får stå tillbaka till förmån för flyget. Men det är ju så viktigt att behålla luftherraväldet! Det hade man i Gulfkriget, och det ältas till leda i fackpressen. Men man glömmer bort att det var först när markstridskrafter sattes in som avgörandet kunde ske.

Den brittiska regeringen släppte efter mer än ett års utredande en vitbok om försvaret betitlad ’’Strategic Defense Review’’ (SDR) 1998-07-08. Av en händelse så offentliggjordes dagen innan den franska ’’Revue de programme militaire jusqu’en 2002’’.

  De bägge staterna har fundamentala likheter, även fast det ofta är de skilda temperamenten som märks:

I valrörelsen förra året så lovade Tony Blair att skona försvarsutgifterna från budgetnedskärningar. Det löftet har han, trots oppositionen av sin finansminister i allt väsentligt kunnat hålla.

  I SDR föreslås att Storbritannien runt år 2012 tar i bruk två stora hangarfartyg, som ersättning för dagens tre mindre. Dessutom förordas en satsning på tunga transportflygplan (förmodligen amerikanska C-17) redan i närtid.

  Detta ger London ett visst politiskt oberoende att i framtiden ingripa tidigt i en konflikt. Washingtons monopol på tung och långräckviddig transportkapacitet bryts och därmed urvattnas det i praktiken amerikanska vetot inför varje ny operation. Därmed inte sagt att Storbritannien i första taget vill bryta sitt starka politiska samförstånd med USA; Men det är ju val av varierande dignitet i USA varje år i november, vilket understundom försenar deras beslutsfattande, även i frågor som är av kritisk betydelse för USAs närmaste allierade.

  Dessutom kan USA i framtida konflikter frestas till att ’’bara’’ bidra med ofarliga tekniska resurser som ledning, underrättelser och transporter och överlåta insatsen med marktrupp till partners.

Om inte Storbritannien mot alla resonemang som framförs i SDR väljer franska Rafale-flygplan till sina hangarfartyg, så innebär det sannolika valet av amerikanska JSF tillsammans med C-17 en dödsstöt för det paneuropeiska projektet FLA och varje annan framtida rent europeisk militär flygindustri. En specialvariant av Rafale kommer att flyga från det nya och stora franska hangarfartyget ’’Charles de Gaulle’’. Det kan starkt ifrågasättas om Europas flygindustri och dess skattebetalare har råd att vara med och utveckla två fixed-wing stridsflygplan för hangarfartygsbruk.

  1998-08-12 så tillkännagavs det att britterna också hoppat av utvecklingen med Frankrike och Tyskland om en gemensam ny militär kommunikationssatellit.

  I enlighet med SDR så betonas vikten av långräckviddig precisionsbekämpning från alla plattformar på bekostnad av luftförsvaret av de brittiska öarna. Alla konventionella ubåtar av Trafalgarklassen bestyckas t ex med kryssningsmissiler (Tomahawk) av denna anledning. Så läggs också 12 st Tornado GR, 9 st Harrier och två Jaguarer i attackmalpåse, samt 13 st Tornado F13 i luftförsvarsdito. Därmed kan två dyra Tornado-divisioner läggas ner, som det ändå inte finns piloter till. Sjömålsuppgiften för Tornado tas också bort. Däremot så behålls alla gamla mindre tillförlitliga Jaguarer, sannolikt för att de är billigare i drift än Tornado och höjer numerären för Close Air Support.

  Vad ska Storbritannien göra med 232 st nya Eurofighters om tio år, när brittisk industri nu deltar i utvecklingen av ett mycket bättre smygflygplan (stealth) som JSF? JSF är i och för sig ’’bara’’ ett offensive counter-air. Men kommer en tjugo år äldre teknologi för bemannade flygplan utan smygteknik att i defensive counter-air rollen överleva duellen mot JSF-generationen?

  Jag tycker det verkar som Storbritannien i valet mellan operativt eller teknologiskt beroende av andra länder, valt att vara operativt så oberoende som möjligt, även till priset av ett teknologiskt beroende av USA.

  Sverige kan nog sägas ha hamnat i den motsatta lösningen. Genom att utveckla egna plattformar som stridsflygplan och ubåtar har vi en förhållandevis hög grad av försvarsteknologiskt oberoende. Däremot så måste Sverige idag vid såväl internationella insatser som vid existensförsvaret av vår nation förlita oss på operativt stöd från omvärlden. Det senare eftersom Ryssland av ekonomiskt nödtvång ökat den relativa betydelsen av kärnvapen i sin försvarsdoktrin.

  I ett utvidgat NATO går det att se två framtida försvarsprofiler. En global och därmed nödvändighet marin ’’Power-projection’’-kompetens enligt konceptet ’’Visit the crisis before the crisis visits you’’. Och en mer kontinental roll syftande till stabilisering och samhällsuppbyggnad av det egna närområdet. Denna senare roll ger istället ett större utrymme för rent markoperativa förband. RAF lämnar helt följdriktigt Tyskland år 2002 efter närmare 50 års närvaro.

  Mycket få rent nationella divisioner (motsvarande våra fördelningar) finns längre kvar inom NATO. Det kan antagas att framtidens NATO-divisioner profileras mot endera av ovanstående två roller, och att bara de allra största länderna inom NATO kommer att orka bidra med förband till bägge rollerna.

Myter är ett vanligt förekommande inslag i all historeskrivning. Myter, fast cementerade i ’’det allmänna medvetandet’’. Stundom händer att idoga forskare lyckas skjuta sönder även till synes mycket välarmerade myter och sedan visat ’’wie es eigentlich gewesen ist’’.

  ’’Vår beredskap är god’’ är ett känt yttrande, som allmänt hänföres till statsminister Per-Albin Hanssons tal i radio vid krigsutbrottet den 1 september 1939. Men det var just vad han inte sade. I en statsministers vällovliga avsikt att i ett riskfyllt läge lugna och skapa förtroende för en statsledning och dess förmåga att vidtaga riktiga åtgärder, hade Per-Albin Hansson en hel del att säga, men de ovan citerade orden ingick inte i talet.

  ’’Vår beredskap är god’’ är ett yttrande hämtat från ett tal, som avhandlade vår ekonomiska beredskap, och som hölls före krigsutbrottet, någon gång under sommaren 1939. Och den beredskapen, som gällde vår folkförsörjning under förväntad avspärrning vad god.

  Hur har då det välkända citatet kommit att knytas till talet den 1 september? Förklaringen har för några år sedan givits av professor (emeritus?) Richardsson i Linköping. Han har visat hur Sveriges Radio i en senare inspelning tagit sig före att från sommartalet klippa in de berömda orden i talet den 1 september. Ett mera milt och salongsfähigt ord för ett dylikt handlande är väl desinformation. Professor Richardssons destruktion av den historiska myten publicerades för några år sedan i Svenska Dagbladet. Någon i Sveriges Radios ledning reagerade mycket surt.

  Så gick en vecka, och sedan var detta glömt. Det opulenta och oavlåtliga flödet av dramatiska skeenden och pikanta skandaler sköljde vidare i radio, tv och press.

  Men låt oss kåsera vidare om krigets Per-Albin-gestalt. Det står förmodligen idag klart för de flesta, att ansvaret för att vår beredskap