Civilt försvar i förnyelse

Sverige bygger nu tillsammans med andra länder det nya Europa. Det yttersta syftet är att säkra fred och välfärd för kommande generationer. EU:s roll att skapa hållbara säkerhetsarrangemang blir allt tydligare samtidigt som förändringsarbetet inom NATO innebär satsningar på förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.

  En tydlig linje i NATO:s omvandling är satsning på krishantering och civil beredskap, vilket märks tydligt inte minst inom samarbetet för partnerskap för fred, PFF.

  Detta framgår i den debattskrift ’’Civilt försvar i förnyelse’’, som ÖCB givit ut och som belyser en förändringsprocess som just nu äger rum och som innebär en radikal förnyelse av totalförsvaret.

  I skriften ger ÖCB sin syn på hur förnyelsen av det civila försvaret bör ske. Skriften ska även bidra till att lyfta fram de civila frågorna i försvarsdebatten.

I olika avsnitt beskrivs först en omvärld i förändring där Sveriges möjliga bidrag diskuteras liksom olika former för samarbete inom krishanteringsområdet. De icke militära hotens art diskuteras och Sveriges förutsättningar för att delta i och driva på ett samarbete inom den civila beredskapen. ÖCB anser att Sverige bör göra en rejäl satsning på civil beredskap i Europasamarbetet. Detta gagnar Sverige och det gagnar andra länder och skulle kunna bli ett värdefullt inslag i en framsynt svensk säkerhetspolitik. Ett avsnitt ägnas åt svåra påfrestningar på samhället i fred. Innebörden i begreppet ’’svår påfrestning’’ diskuteras tillsammans med kraven på att det finns en god besluts- och ledningsförmåga i samhället.

  Vidare behandlas vikten av att en helhetssyn präglar myndigheternas planering och åtgärder när det gäller att utveckla totalförsvaret, så att samhällets totala förmåga att möta och hantera hot och risker stärks. ÖCB anser att en diskussion om hur en sådan förmåga ska byggas upp och vilka resurser som ska användas, måste ses i relation till vilka grundläggande värden som står på spel i olika hot- och riskscenarier.

Ett avsnitt ägnas åt behovet av ny planering och ändrad lagstiftning för totalförsvaret. Utgångspunkten är att uppgiften och inte hotbilden bör styra planering och dimensionering inom totalförsvaret. Hittills har man enbart utgått från förändringar i den militära hotbilden, en modell som nu blivit mindre ändamålsenlig. I en breddad hotskala, där det militära angreppet ter sig alltmer avlägset, måste planeringen ske utifrån andra grunder. Vi måste mer se i termer av samhällets förmåga och de uppgifter som ska lösas. Vi måste också skilja mellan olika tidsperspektiv. På kort sikt står uppgiften att stärka samhällets förmåga att möta fredstida påfrestningar i förgrunden. På längre sikt måste även i fortsättningen förmågan att möta ett väpnat angrepp vara styrande.

Den lagstiftning för totalförsvaret som tillkom efter andra världskriget och som bygger på att reglera verksamhet under krigsförhållanden – är otidsenlig och måste förändras. Detta hänger främst samman med den nya hotbilden. Nya konfliktmönster utvecklas i form av konfrontationer och påfrestningar som inte kan definieras som krig. En gråskala mellan fred och krig har utvecklats. Nya aktörer uppträder och angreppsmetoder utvecklas. Den tekniska utvecklingen, inte minst på IT-området, skapar hot mot länders infrastruktur och ekonomisystem.

  Ett annat skäl till att ändra lagstiftningen är att det inte går att använda totalförsvarets resurser i enlighet med statsmakternas intentioner. Det borde nu t ex finnas möjligheter att utbilda och använda pliktpersonal för att kunna bidra till samhällets förmåga att hantera svåra påfrestningar i fred, vilket den nuvarande lagstiftningen inte medger. Det borde även finnas möjligheter att använda beredskapspolis och hemvärn för vissa ordnings- och bevakningsuppgifter i fred. Även för detta är nuvarande lagstiftning ett hinder.

  I den avslutande sammanfattningen konstateras att den nödvändiga förnyelsen inom totalförsvaret inte kan komma till stånd om planeringen inte görs om. Planeringen måste utgå från samhällets samlade förmåga. Uppgiften ska stå i förgrunden, inte ett definierat angreppsfall. Samhällets besluts- och ledningsförmåga utvecklas bäst genom att vi skapar ett allsidigt användbart ledningssystem. Därigenom kan samhället stärka sin krishanteringsförmåga på olika nivåer.