Diskussionerna omkring försvaret rör ekonomi, antal förband, politikernas och ÖB:s tredje delserie av JAS och därigenom ett flygvapen så dyrt att vi får ett försvar i obalans.

  Halva årsklassen vapenföra värnpliktiga kan inte ges full utbildning, i sämsta fall inte ens en soldatutbildning när nu armén krymps till en tredjedel mot behovet bara för några år sedan. JAS-planen saknar tillräcklig motmedelsutrustning. Samtidigt skickas fler officerare ur detta krympande försvar till högre utbildning än någonsin tidigare.

  Ändå finns större anledning att fundera på några andra frågor som är viktigare i ett framtidsperspektiv. Inte på fem eller tio års sikt utan tjugofem eller femtio.

Kollapsen i Ryssland medförde inte bara att de ryska drömmarna om att kunna återförena spillrorna av det gamla Sovjetunionen i form av Oberoende Staters Samvälde troligen gått i kras. Slutsatsen runt om Ryssland förefaller, snarare än utvecklat samarbete, vara att vända sig från konkursboet. Väst blir för en del ett huvudalternativ medan för de islamska republikerna hoppet riktas mot Turkiet, Iran eller arabvärlden. I östra delarna av Ryssland kan t o m själva Rysslands sammanhållning hotas – Japan kan där ses som ett viktigare samarbetscentrum än Moskva. Mot denna bakgrund måste vi idag ifrågasätta den förhoppning om en ljusare utveckling, som de politiska kontrollstationerna ger uttryck för. Hoppet om en vändning i Ryssland - rimligen till det bättre med tanke på försvagningen av vårt försvar – är kanske fåfäng. Vi kanske istället står inför ett permanent tillstånd av oreda, instabilitet.

  Ibland kan det verka gå i rätt riktning. Vid en resa i våras med säkerhetspolitiskt kunniga människor som gav tillfälle till flera kontakter med människor med bra insikt – på ambassader och forskningsinstitut – gjorde vi bedömningen att det var på väg att vända i Ryssland. Uppåt. Det verkade gå i rätt riktning!

  Samtidigt visste de verkligt insiktsfulla ryssarna – kanske rester av KGB och andra sovjetstrukturer – att det var på väg utför. De verkligt rika i Ryssland – liktydigt med dem som är lierade med de olika maktkonstellationerna – visste om situationen redan tidigare och slutade efterfråga lyxkapitalvaror. Detta är förklaringen till att handelsmönstret ändrades redan i maj – juni. Denna typ av varor försvann ur importsortimentet. De med pengar började köpa guld och ädelstenar. Så kom kollapsen i augusti när de vanliga ryssarna förlorade sitt sparkapital för tredje gången under 90-talet. För dem som inte har en jordlott blir situationen svår - många kan förmodas svälta eller frysa ihjäl i vinter. I takt med att misstänksamheten mot västliga påfund naturligt nog växer sig kompakt väcker de nationalistiska tongångarna allt större anklang. Utvidgningen av NATO och nu också, i högre grad än tidigare, EU leder till ökad misstänksamhet. Vad reaktionen blir vet vi föga om: ett sönderfall, elakartat eller ett godartat – fortsatt centralism med stark betoning av nationen som grund och legitimering av politiken inåt och utåt. Strävan att med militär styrka, tills vidare främst kärnvapen, skrämma sig till fortsatt ekonomiskt stöd – men på ryska villkor - kan befaras blir ett viktigt element till dess man i en framtid eventuellt får ordning på och reformerat de konventionella styrkorna.

  Frågan är vad som händer därefter. När en nationalistisk politik eller ett sönderfallets Ryssland inte heller ger mat på bordet. Kanske är man den gången mer mogen att ta itu med sina problem på allvar. Att se demokratisering som ett mål i sig, samarbete inte ett tecken på svaghet utan styrka där bl a den ekonomiska varianten av samarbete och förtroende – marknadsekonomin – kan återvinna ryssarnas förtroende etc. Allt det som gett underlag till välståndet i väst (som även, motvilligt, socialistsympatisörer idag tvingas svälja). Så gör man i det läget ett nytt försök som kanske fungerar längre än de åtta år av experiment ryssarna utstått under 90-talet. De motkrafter av bakåtsträvare och/eller drivna av girighet som var övermäktiga denna gång finns förmodligen kvar. En avgörande fråga, nämligen rätten att äga jord, har man ju fortfarande inte erkänt. De stora ineffektiva gårdarna finns kvar – arvet från kollektivjordbruken, nu i direktörens privata ägo. Alltså kommer man inte till rätta med den klassiska socialistiska ineffektiviteten på detta betydelsefulla område. Stora fabriker drivs till en bråkdel av sin kapacitet – ändå får man inte avsättning för sina produkter. Att tro att en nationalistiskt inspirerad politik skulle bryta detta mönster verkar föga sannolikt. Dessa grundfrågor i reformeringen av Ryssland kommer alltså att återstå. Exempel bland många på vad som måste övervinnas. Eller, om man vänder på problemet, ytterligare en risk för misslyckande p g a de permanenta bakåtsträvarna eller de som även i framtiden sjukligt kommer att bevaka sina personliga intressen (i likhet med dagens duma).

  Sedan kan man i sin tur förvänta sig en reaktion på detta i form av krav på en återigen ny politik. O S V! Hur länge kan detta sökande efter en stabil grund för en värdig framtid – både för nationen och människorna – fortgå? Vaclav Havel, Tjeckiens president med god insikt om problemen att transformera socialism, tror att det i Rysslands fall kan ta både 50 och 100 år. Redan hälften av detta leder till att vi kan tala om ett permanent tillstånd av oreda med alla de risker detta för med sig för omgivningen. Vilka konsekvenser får detta för oss?

  I första hand borde det leda till att Sverige mer aktivt engagerade sig i säkerheten i hela Östersjöområdet. Förhoppningen om en NATO-utvidgning till Baltikum, ens till Lithauen, kan förbli vid just en förhoppning. En politik som vill ge budskap om att dörren är öppen. Men en dörr som det dröjer lång tid innan den kommer att användas i verkligheten. Förklaringen skulle vara att man inte anser att det under ett permanent tillstånd av oreda i Ryssland bidrar till att minska misstänksamheten mot Väst genom att någon av de forna sovjetrepublikerna släpps in i NATO. Genom Kaliningradenklaven skulle t o m en del av Ryssland bli inringat i så fall! Vi i Östersjöområdet kan gemensamt bidra till att förbättra säkerheten vid plötsligt turbulenta situationer genom regionala arrangemang som tillsammans med NATO kan förbättra stabiliteten. Detta påverkar vår säkerhetspolitik och försvarets utformning. Beredskapen – både mentalt och reellt – att kunna ingripa tidigt i internationella aktioner i vårt närområde måste därför förbättras. Det kan t o m förväntas internationellt att vi borde tillhöra de länder som ska ingripa tidigast i vårt eget närområde! En kanske inte alldeles ohemul förväntan. Besvärjelserna om en alleuropeisk säkerhetsordning klingar alltmer tunna i ljuset av NATO:s ledande roll t ex på Balkan och OSCE:s i sådana sammanhang mer perifera.

  Våra kraftigt minskade försvarsansträngningar indikerar att vi drar stora växlar på Rysslands svaghet och vårt gynnsamma strategiska läge. Men självfallet finns en omslagspunkt under vilken det i vissa krisartade situationer kan bli lockande att tvinga Sverige till eftergifter med vapenmakt. Som berörts tidigare i denna spalt kan detta syfta till att förbättra den defensiva positionen när NATO nu ryckt fram bl a till Polen och Moskva befarar bli trängt genom NATO-påtryckningar i någon kris (t ex i Baltikum och där Ryssland är inblandat). Någonstans finns en omslagspunkt där svenskt försvar blir så svagt att lockelsen att utnyttja möjligheten att tvinga oss till eftergifter blir stor (tillfället gör tjuven). Det kan t ex röra medgivande att få nyttja vårt luftrum för radarförvarning (med flygande radarstationer) defensiva robotinstallationer för luft- och kustförsvar t ex på Gotland etc.

Mot denna bakgrund måste man fråga sig hur försvarsminister och andra försvarsintresserade politiker liksom ÖB tänkt sig att genom dagens beslut verka för att på bästa sätt upprätthålla en försvarsvilja som fungerar även 2025 eller 2050.

  Ingenstans i debatten hörs något om den avgörande betydelsen av att engagera alla vapenföra män genom plikt i försvaret. Däremot påtalas ofta att kvinnorna inte gör värnplikt. Syftet med detta är naturligtvis att nu bryta ned det starka stöd värnpliktstanken alltjämt har – inte minst bland soldater av alla kategorier ute på förbanden!

  De som nu medverkar till beslut om att inte utbilda alla i försvaret tar ett avgörande ansvar. Alla vapenföra män behövs. Det gäller hemortens skydd (alla viktiga knutpunkter) mot subversion, sabotage eller terror tillsammans med hemvärnet. Det gäller att utnyttja dem med goda språkkunskaper och särskild social mognad för internationella uppgifter och därmed också nationellt i rörliga stridsuppgifter.

  De som nu överväger att till förmån för exempelvis svensk försvarsindustri avskaffa svensk värnplikt i dagens unga värnpliktiggenerationers medvetande ska vara helt på det klara med att den därefter inte kan återinföras i praktiken (jag bortser självfallet från föga sannolika förändringar i ett säkerhetspolitiskt läge som enbart har betydelse som argumentationsinlägg för att nu kunna hänge sig åt ett önsketänkande i stil med att: "om det behövs kan vi alltid återskapa svensk värnplikt").

  Utan allmän värnplikt torde det bli omöjligt att engagera folk för försvarsfrågan. Till detta kommer erfarenheterna från både USA och Storbritannien om svårigheterna att rekrytera folk med några intellektuella företräden.

  Den andra ödesfrågan är att säkerställa en professionell officerskår. Dagens trendsättare – civila och militära – har fått för sig (utan att närmare sätta sig in i genomförandet) att vi ska utbilda framtidens försvarsmaktsofficerare genom att börja med att utbilda dem i försvarsmaktsgemensamma ämnen. Man väljer alltså att börja med den högsta abstraktionsnivån för de unga officersaspiranterna istället för att göra tvärtom. Börja med den militära verklighet de på olika håll lärt känna under soldatutbildningen och från denna successivt vidga perspektiven. Vi riskerar att få officerare som kan prata om militära frågor men som saknar det ledarskap som krävs att i en ny värld leda förband i svåra situationer, i strid – internationellt och nationellt.

  Var i debatten, i ÖB:s argumentation finns dessa långt viktigare frågor än de som sammanhänger med ekonomin.

Att utbilda alla värnpliktiga för uppgifter som behövs mot nya tiders sabotage- och terrorhot kostar c:a 650 miljoner extra per år.

  Att utbilda officeren mot hans kärnuppgift – att leda förband i strid – är ännu billigare, det kostar inget extra! Utan den kunskapen kan ingen verka vare sig nationellt eller internationellt – tillsammans med diplomater eller politiker eller internationella kolleger. Skälet är att man inte behärskar sin profession tillräckligt väl. Tyvärr har inte detta förefallit särskilt prioriterat på olika håll – civilt och militärt.

Stf Ch Strategiska Institutionen FHS