Ett av de viktigaste kännetecknen för en god chef – kanske det allra viktigaste – är förmågan att kunna tillgodogöra sig olika uppfattningar inom den närmaste medarbetarkretsen. Först genom att lyssna på andra och inse, att även den egna kompetensen har sina begränsningar, visar sig en chefs kvalitet. Avsaknad av denna centrala chefsegenskap vittnar om en inre osäkerhet, en rädsla för att några av de närmaste kan framföra åsikter klokare än de egna. På detta sätt grundläggs en maktens despoti. Först när igen annan i omgivningen äger talan, känner sig den maktfullkomlige trygg i sin ledningsutövning.

  Systemet är anpassat för svaga ledare – ledare som i sin kompetensbrist måste ha stöd i vetskapen om att ingen närstående tillåtes att tycka annorlunda. En ledare av denna natur vill gärna tro att ledarskap handlar om att själv vara och själv göra – i vanföreställningen att den egna makten då ökar. En stark ledare däremot söker starka medarbetare – han är inte rädd för dem.

  Det är ett både motbjudande och farligt ledarmönster: motbjudande därför att det strider mot vedertagna yrkesetiska konventioner – farligt därför att det lätt kan premiera medelmåttighet och äventyra skickligare företrädares uppbyggande insatser. Att det dessutom negativt påverkar underlydande personals motivation och arbetsglädje ligger i sakens natur.

  Här skisserat system tillämpas sedan några år tillbaka avseende det svenska försvarets ledning. Följderna hittills – förutsedda av varje kritisk bedömare – är föga uppmuntrande. Ett av systemets offer är generallöjtnanten Mertil Melin, intill 1 juli 1998 arméchef, den siste i befattningen. Ty liksom motsvarande tjänster i de båda andra försvarsgrenarna är denna chefsposition avskaffad från sagda tidpunkt. Genom denna bortrationalisering har ÖB tillförsäkrat sig en helt unik maktställning: all eventuell opposition (även disciplinerat oliktänkande!) är omöjliggjord, därmed också en konstruktiv debatt. Förekomsten av försvarsgrenschefer i högkvarteret – administrativt underställda ÖB men (som tidigare var fallet) ansvariga direkt under regeringen – utgjorde inte minst en garanti mot ensidigt tänkande/ensidiga beslut i enlighet med en ÖB:s egen försvarsgrenstillhörighet. Vi har alltsedan nyordningen med en centraliserad försvarsmyndighet fått uppleva, hur flygvapnet ohöljt prioriterats på framför allt arméns bekostnad. En tidigare arméchef lanserade en gång mottot ’’Allt för krigsförbanden’’. Nuvarande ÖB:s diktat, gällande hela försvaret, lyder: ’’Allt för JAS’’.

  Mertil Melin efterträdde Åke Sagrén som chef för armén 1996. Hans utnämning hälsades av många med tillförsikt, och förväntningarna på honom kunde med rätta ställas högt. Själv grep han sig verket an med entusiasm, framtidstro och beslutskraft. Men han tillläts bara verka i knappt två år. Då det på hösten 1997 uppdagades att försvarsmakten i betydande grad överskridit sina givna anslagsramar – det beryktade ’’svarta hålet’’ i försvarsekonomin – gällde det att snabbt finna syndabockar. ÖB som i egenskap av oinskränkt ’’verkschef’’ måste ta på sig skulden för att det gått så illa borde därför, enligt gängse ansvarsprinciper, personligen ha tagit konsekvenserna. Men han föredrog att sitta kvar, medan däremot de tre försvarsgrenscheferna samt ÖB:s ställföreträdare fick lämna sina poster (de omplacerades till militärbefälhavare utom marinchefen, som gick i pension). I samband med detta avskaffades befattningarna som arméchef, marinchef och flygvapenchef, vilka ersattes med ’’generalinspektörer’’ utan ställning i högkvarteret.

  För general Melin hör till saken, att han efter så kort tid som arméchef rimligen icke kan ha orsakat ett överdrag i arméns budget i miljardnivå.

  En av Mertil Melins förtjänster är att han i grunden känner armén: han är ett med dess anda, han inser värdet av djupa traditioner – ett svåråtkomligt begrepp för den som inte fostrats inom armén. Med hans framtvingade avgång har högkvarteret förlorat en kapacitet, utan vilken vår numerärt största försvarsgren kommit att bli i bokstavlig mening vingklippt. Intrycket härav förstärks, när man skärskådar personuppsättningen på högsta nivån inom högkvarteret: ÖB själv är flygare, hans närmaste man (stf ÖB) sjöofficer, chefen för den operativa verksamheten också flygare. Arméinflytandet är m a o praktiskt taget utsuddat. Och då skall man erinra sig, att armén i personellt avseende utgör ca 85 % av hela krigsorganisationen!

  Med kännedom om truppofficeren Mertil Melin kan man förmoda att han kanske, trots allt, kommer att föredra den friska luften i Övre Norrlands skogar framför den kringgärdade miljön i det centralstyrda högkvarteret i Stockholm. En stram honnör är han verkligen värd, en honnör av uppskattning för den insats han fick göra som Sveriges siste arméchef. Om inget annat pressorgan haft den goda smaken att hylla Mertil Melin vid hans avgång, så vill i varje fall vi inom Försvarsfrämjandet göra det. Hedra den som hedras bör!