En av de viktigaste uppgifterna för en ledare och chef är att lyfta fram örnungen, den som har de exceptionella gåvorna. Det krävs en skarp blick för att upptäcka var de ännu halvt dolda anlagen till örnvingar finns.

  Man kan dela in organisationer i två grupper: extrema och normala. Bedömningen hör samman med gruppens uppgift. Den extrema organisationen finns i läkarlaget, brandkåren och ombord på det moderna örlogsfartyget. Varje medlem av organisationen måste fungera maximalt i den extrema uppgiften. Den normala organisationen – t ex lärarkollegiet – kan fungera med normala eller i vissa fall dåliga prestationer. Skolan går inte under för att man har en halvbra studierektor, men örlogsfartyget är illa ute med en halvbra eldare.

  I den extrema organisationen är det viktigt att finna örnungen för organisationens egen skull. Finner man honom är man angelägen om att slussa honom vidare i de egna leden. Organisationen skall för honom framstå som en möjlighet att utveckla sin begåvning. I den normala organisationen är det för hela samhällets skull viktigt att örnungen kommer vidare. Det är inte säkert att örnungen bland de unga lärarna alltid skall undervisa tonåringar, han kanske skall vidare ut i näringslivet eller in i forskningen, till platser där hans gåvor kan komma till sin rätt på ett annat sätt än i skolan. Det som är bra för hela samhället är också bra för skolan.

  Hur känner man då igen örnungen bland de andra i redet? Det är inte alldeles givet att anlagen märks med en gång. Napoleon var en medelmåttig kadett. Örnungen måste få tid att växa. Ibland kan han t o m vara som den fula ankungen och skilja sig från sin omgivning på ett ofördelaktigt sätt. Men antingen han är som kadett Napoleon eller som den fula ankungen, så är han inte som andra. Han märks omedelbart. Det som märks är att han är en samlad personlighet. Antingen han säger mycket litet eller litet är han alltid väsentlig. Strunt är främmande för honom. Han minns vad han har läst, hört och uppfattat, och han kan kombinera fakta på ett sätt som gör att han hela tiden skapar ny kunskap.

  Örnungen är inte en färdig örn. Men han har tålamod att vänta. Charles de Gaulle har sagt: ’’Det finns en egenskap, som förbinder alla stora fältherrar: tålamodet.’’ Örnungen väntar på den rätta tiden, när han är färdig för den uppgift som ligger och väntar på honom någonstans. Då är också uppgiften färdig för honom.

  Därför kan också örnungen vara otålig i en uppgift, som han är färdig med. Han vantrivs med att arbeta med det som ligger under hans kompetens, han ’’rycker i kopplet’’ – om uttrycket tillåts. Örnungen skiljer sig emellertid från strebern på det sättet att han vill uträtta något för andra och för en väsentlig sak. Strebern däremot vill komma fram endast för sin egen skull.

  Allteftersom örnvingarnas anlag utvecklas blir det också lättare att känna igen örnungen. Han har en utstrålning. Man glömmer honom inte, när man har sett honom en gång. Han är självklar. Han kan vara som kung David och ha allt: en strålande fysik, ett angenämt utseende, ledarbegåvning, ödmjukhet, tro, charm, genialitet. Han kan också vara som lord Nelson och ha sina gåvor tillsammans med fysiska brister, men oavsett det är han lika självklar. Det är något av högstämd munterhet över honom, det som tyskarna beskriver med ordet Heiterkeit, något av det olympiska, som klingar i Beethovens musik. Det märks framför allt i hans generositet. Han har inget behov av att markera egna revir, men han ser andra människor, han lyfter fram dem och får dem att prestera mer än de själva trodde om sig. Örnungen lyfter hela det sammanhang där han är med, så att de andra känner det som en förmån att få vara där.

  Strebern däremot utnyttjar de andra för sin karriär, han stjäl deras idéer och förtiger deras prestationer om han inte rent av tar åt sig äran själv. När de andra har blivit utnyttjade, glömmer han dem. Men örnungen är vänfast. Det hör samman med att han ser människor och minns dem. Därför ser han också ständigt nya uppgifter, som han kombinerar med de människor han har mött. Över huvud taget har han en stor intellektuell kapacitet, som också innefattar ett gott personminne. Det sades om Napoleon, att han kunde namnet på var och en av sina soldater.

  Örnungen är självständig. Därför kan man aldrig detaljstyra honom, men man kan leda och råda honom. Han saknar ännu mycket erfarenhet. Det är många sammanhang han inte genomskådat, många kunskaper han ännu inte smält. När man skall leda en örnunge är man framför allt en samtalspartner, och i bästa fall kan man inspirera honom med förslag, som motsvarar vad han själv redan anar inom sig.

  Örnungen är en ömtålig planta. Det är inte alls så att de högt begåvade alltid klarar sig. Det är tvärtom ofta så att de misslyckas, därför att de inte når upp till den nivå de har kapacitet för. De kan leva länge på sin charm. Utan möda och utan arbete kan de nå resultat som är goda för de medelbra, och därför vänjer de sig vid att inte arbeta. Deras överlägsna begåvning gör att de lätt faller för den farligaste av frestelser: högmodet. Högmodet gör dem då också till människoföraktare och som människoföraktare förlorar de förmågan att leda. Man kan nämligen bara leda de människor man tycker om. Eftersom de med suverän lätthet genomskådar bluffen lika enkelt som det komplicerade sammanhanget, blir de lätt irriterade på medelmåttorna, som ingenting ser och ingenting förstår.

  Här finns utomordentligt viktiga och svåra uppgifter för örnungens handledare. Misslyckas det, kan det hända att han aldrig blir en örn. Okuvlig energi och målmedvetenhet – alltså den anda som kännetecknade fadern till Wolfgang Amadeus Mozart – är vad som krävs för att det skall gå bra med underbarnet. Stränghet, uppriktighet, erkännande och uppmuntran skall gå hand i hand. Hos örnungen skall endast det yppersta godkännas. Vi skall först då vara nöjda, när han gör det som vi vet att han kan.

  Örnungen kan misslyckas. Det är ingalunda lätt att bära på stora gåvor. Livet är inte lätt för den högt begåvade. Men örnungen har den egenskapen att han kommer igen. Skall han komma igen är han beroende av att det finns människor, som tror på honom och väntar sig mycket av hans unika gåvor.

  Där de egna misstagen får andra att ge upp, lär sig örnungen något. Han inte bara upplever, han bearbetar nämligen också vad han är med om. Andra är med om det ena och det andra, och deras liv är fyllda av enskildheter. Örnungen däremot ser sammanhangen. Han inte bara upplever, han förstår. Han fattar – i egentlig mening – vilket innebär att han har ett grepp om tillvaron, så långt en människa nu kan ha det. Han inte bara fattar det han är med om. Hans erfarenheter får honom också att växa.

  Förutsättningen för att han skall växa är att det finns acceptans för hans gåvor. Om han möts med misstänksamhet och mäts med Jante-lagen, drar han sig tillbaka. Också en örnunge kan tappa tron på sig själv och inbilla sig att ingen behöver hans unika gåvor. Just därför att han är annorlunda och därmed ifrågasatt, är det så viktigt att han vet sig vara accepterad och efterfrågad. Han måste känna att det är någon, som tror på honom och väntar sig något stort av honom. Han behöver ställas inför utmaningar och få luft under vingarna. Det är chefens uppgift. När han anar att det har kommit in en örnunge i organisationen, står han inför en av de viktigaste uppgifterna under hela sin bana. Han skall hjälpa örnungen att växa till en örn. Man kan tänka på vad skollärare Wested och Professor Brix gjorde för den unge Kaj Munk. Det har för alltid skrivit in deras namn i världslitteraturens historia.

  Acceptans betyder också assistans. Det är mycket, som örnungen inte klarar och hinner, när han skall växa och mogna till stora uppgifter. Det handlar inte om hänsynslöshet, när den store kirurgen efter operationen släpper sin kniv på golvet, det är istället så att han i sin insats har gett allt och inte har kraft kvar. Han behöver några vid sin sida, som tar sig an hantverket och rutinerna. Detta är ofattbart för dem som jagas av ’’det egalitära raseriet’’. Han skall väl inte tro att han är något! Men det är just det han är, och om inte arbetslaget i operationsrummet ger honom den acceptans och assistans han behöver, kan han få bättre arbetsförhållanden i Amerika, och då får vi nöja oss med att behandlas av medelmåttiga läkare, vilket kan kosta oss både liv och hälsa. Så enkelt är det.

  Det är inte bara för chefen det är viktigt att örnungen växer till sina rätta dimensioner. Det är viktigt för hela organisationen. Detta är tillfället för det stora lyftet, bara vi får behålla honom! När klasslaget tävlar i VI i 5:an ställer hela klassen upp. Det är modellen för hur man skall agera i en organisation, där en örnunge har börjat växa.

  När man söker en örnunge kan man givetvis se på faktorer som släkt, bakgrund, utbildning, yrkesbana. Den grundläggande kompetensen för organisationens uppgift måste självklart finnas. Allt detta säger något och kan vara en avgörande vägledning, när man söker medarbetare av vanligt snitt. Det har sin betydelse att dessa faktorer är positiva också för örnungen. Men det geniala anlaget, det som kan växa till något verkligt stort, kommer också som något totalt oväntat. Det är en del av livets oförutsägbarhet. Plötsligt, alldeles oväntat i en alldeles vanlig miljö och i en vanlig släkt kommer stjärnskottet. Och efter stjärnskottet är det vanligt igen.

  Örnungarna är inte likadana. I själva verket är de så starkt individuella att det kan te sig svårt att tala om dem som en särskild grupp. Wittgenstein var inte som Mozart, Johan Banér var inte som Jarl Kulle. Som filosof skulle Mozart stått sig slätt, och Wittgenstein gjorde aldrig lycka som tonsättare. Ändå finns det något, som förbinder dem. Det är lejonklon. Det sker något nytt där de är med, och själva detta nya gör att de drar människor med sig, ibland till den grad att det blir irriterande för dem själva. När Georg Henrik von Wright första gången sökte sig till en av Wittgensteins föreläsningar, blev den store filosofen starkt irriterad. Von Wright berättar: ’’Mot slutet av föreläsningen blev emellertid Wittgenstein rasande och sade sig skarpt ogilla alla tillfälliga besökare, som av ren nyfikenhet stack sig in på hans föreläsningar och som saknade förutsättningar att förstå hans tankar. Jag förstod att han menade mig och kände mig inte bara förödmjukad utan också sårad.’’ Det är för örnungen och örnen utomordentligt irriterande att bli betraktad som ett underligt djur, lämpat för minnets kuriosakabinett. Men i sin dagbok skrev von Wright samma dag, att ingen människa någonsin gjort så starkt intryck på honom som Wittgenstein. Så kan filosofins örnunge utvecklas och utöva sitt speciella ledarskap, som i detta fall fick världsvida verkningar.

  Anlaget till örnvingar utvecklas annorlunda, när det gäller ledarskap inom förvaltning och näringsliv. Där är istället örnungen en person med ovanlig social kompetens och förmåga att få med sig människor. Han vill att det händer saker kring honom, han entusiasmerar och inspirerar sin omgivning. Han kan inte slå sig till ro med att ’’allt går sin gilla gång’’, d v s står stilla. Det finns en vidsynthet och generositet hos honom, som lossar banden hos medarbetarna och får dem att prestera långt mer än de visste att de kunde.

  Det är en grannlaga uppgift att leda en örnunge fram till mognad. Det kan gå fel, mycket fel. Det svåraste av allt är balansgången mellan tukt och frihet. Allt som örnungen åstadkommer når inte upp till hans verkliga nivå. För andra hade det varit bra, för honom är det inte tillräckligt. Han måste vidare, han har mer att ge. Det är ett av den svenska skolpolitikens mest nedbrytande misstag, att den skapat en skola utan förmåga att sporra örnungarna upp till det, som är deras verkliga nivå. En nationalförmögenhet av begåvning och kreativitet har i tysthet förskingrats, och medborgarna får betala priset i form av ett skattetryck utan motstycke i världen.

  Man skall också vara medveten om att det har sina risker att hålla tillbaka örnungen. Det är som med ett träd. Man kan hindra det från att växa i sin egen riktning, men det upphör inte att växa av den orsaken. Det växer åt andra håll. Där man inte inom organisationen kan ge luft under vingarna åt örnungen, är det inte givet att man får behålla honom kvar. Han går vidare till andra organisationer. Blir det riktigt illa, stanar han kvar inom organisationen och utvecklas negativt där. Cronstedt, förrädaren på Sveaborg, var en gång segraren vid Svensksund. Men man satte den man, som ledde svenska flottan till dess största seger genom tiderna, att vara kommendant på en avlägsen fästning. Då bäddade man också för hans felutveckling. Har man stått nära en örnunge, förstår man också vilket trauma det är att ha stora gåvor men inte få tillfälle att utveckla dem.

  En av historiens mest handfasta ledare var Simson. Det berättas om honom, att ingen fick klippa hans hår. I håret låg hans styrka, och det måste få växa fritt. Det finns i lärdom i detta för den som har att handleda en örnunge till mognad. Örnen är en fri fågel, och frihet är livsluft för örnungen. Man får inte begränsa honom eller stänga in honom, då försvinner hans kraft. Den enda begränsning som inte skadar honom är den han själv ålägger sig.

  Det är riskabelt att ha med örnungar att göra. Det kan gå bra och det kan gå fel. De kan bli stora tillgångar och stora belastningar. Är det då inte säkrast att hålla sig till de vanliga medelmåttiga? Örnungen kan ju också sänka profilen och anpassa sig till det som är ’’lagom’’. Man kan satsa på att istället för örnar utveckla arbetslag, där den kollektiva kompetensen är huvudsaken. Det kan fungera, om det gäller relativt begränsade uppgifter. Ålderdomshemmet, grundskolan och kompaniet kan fungera hjälpligt utan örnar och örnungar. Men om man skall lösa överbeskattningens problem, sälja gastankers, bekämpa Petersburgsmaffian eller slå en rysk invasion klarar man sig aldrig utan örnungar som växt till örnar. Även ålderdomshem, grundskolor och kompanier mår väl av att bli miljöer, där örnungar kan ledas till mognad. De har nämligen en sällsam förmåga att vitalisera en organisation. De kommer på nya och bättre lösningar, de lyfter alla. Det lyftet är livsnödvändigt om man skall kunna tas med maffian och spetsnäsorna, men det har ett betydande värde också i stillsammare verksamheter.

Eleverna vid Flygvapnets Halmstadsskolor läser till markförsvarsofficerare. Utbildningen bedrivs enligt ett förhållningssätt kallat helhetsbaserande lärande, där eleverna utifrån en målbild som presenteras av lärarna planlägger sin egen utbildning.

  – I korthet innebär det att lära sig helheten innan man lär sig delarna. Det kan liknas vid ett pussel. När man väl sett slutbilden så blir det enklare att lägga pusselbitarna. Utformningen av utbildning gör dem till bättre officerare, säger Christer Marsch, kurschef på Flygvapnets Halmstadsskolor.

  I slutmålet av kursen ingår det att kunna utbilda och leda människor som man inom försvaret inte är vana att utbilda. Syftet är att bredda de pedagogiska grunderna.

  Under en förmiddag åkte eleverna ut till Nyhemsskolan och montessoriskolan Hästen och besökte totalt cirka 50 barn. Vid det första besöket var eleverna civilt klädda. Vid det andra besöket på skolan bar de uniformer och även hundarna var med. Under den tredje dagen befann sig eleverna tillsammans med barnklasserna ute i skogen. Utbildningen gick ut på att lära barnen hur de överlever i skogen om de har gått vilse.

  Samtidigt som officerseleverna tog hand om barnen i skogen, satt skollärarna och diskuterade och utbytte tankar med kurschefen Christer Marsch om utbildning. Samarbetet har fortsatt även efter utbildningen.