’’De förslag om det framtida försvaret som ÖB Owe Wiktorin presenterade i går innebär en omfattande omdaning. De tre förslagen har något olika inriktningar, men samtliga för med sig minskningar av antalet värnpliktiga. Mellan sex och tolv utbildningsförband försvinner. Vissa värnpliktiga föreslås få korttidsutbildning. Förslagen gör också att markförsvaret krymper från tretton till sex brigader. Minskar gör även flyget och marinen.

  Kritik kom direkt. Exempelvis har Carol Paraniak, förbandschef på K 1, skrivit att ’’Korttidsutbildning är ett hot mot värnplikten’’, och att det är ett sätt för politikerna att göra det lätt för sig. Det hotar försvarets folkliga förankring, menar han.

  Paraniak har rätt. Och fel. Korttidsutbildning, som med hans ord ’’i bästa fall får karaktären av sommarläger’’, är politikens cyniska sätt att få värnplikten att överleva sig själv. Värnpliktens förmåga att ombesörja ’’försvarets folkliga förankring’’ är dock överskattad. Det är inget självändamål att ta unga mäns tid i anspråk. Föreligger inget praktiskt behov av en generell tvångsplikt bör den avskaffas. Mot det talar bara mentala blockeringar och bristande politiskt mod.

  Det återstår att se hur ÖB:s förslag behandlas av regering och riksdag. Socialdemokraterna och centern har tidigare visat sig oförmögna att acceptera sambanden mellan försvarets uppgifter, anslagstilldelning, personella behov och utrustning. Arbetsmarknadsskäl och regionalpolitiskt vurmande för utbildningsförbanden har gjort det omöjligt för försvaret att hålla sig med adekvat materiel. Det av ÖB:s förslag som innehåller ett maximalt mått av värnplikt, och korttidsutbildning, tror han inte ens själv på. Om det trots allt blir basen för den politiska diskussionen tar försvarspolitiken nya steg i ett moras den alltför länge trampat i.’’

’’Vi måste nu få en ordentlig analys av förslagens målkonflikter och konsekvenser. En möjlig utväg vore att behålla pliktprincipen men radikalt höja den ekonomiska ersättningen. Alternativet, som ligger i förslagens förlängning, är att övergå till ett yrkesförsvar och tillgripa värnplikt för att öka kapaciteten vid behov.

  Mot en högre ersättning, eller en yrkesarmé, talar ett statsfinansiellt argument: det kostar mer. Visst, men endast statsfinansiellt. Den samhällsekonomiska kostnaden, som är den intressanta, består i förlusten av alternativ produktion. Och den är i princip lika stor för värnplikten som för yrkesarmén. En högre ekonomisk ersättning innebär att den statsfinansiella kostnaden bättre avspeglar den samhällsekonomiska, och därmed ger bättre information till både beslutsfattare och väljare om vad försvaret faktiskt kostar.

  ÖB vill fullfölja gjorda beställningar av nya vapensystem; skadeståndsklausulerna innebär att det inte finns något att spara på att bryta kontrakten. Det innebär att vi snart står med 400 stridsvagnar som är nödvändiga för det övergivna invasionsförsvaret men inte för framtidens mer flexibla modell. Men detta är en följd av att planering tar lång tid och att världen ibland förändras.

  Debatten om framtidens försvar måste i framtiden bryta neutralitetsdoktrinens tabun och åtminstone börja handla om innebörden av en Natoanslutning. Medlemskap i Nato ger oss tillgång till leveranser, flyg, avancerad teknik. Men markförsvaret måste vi klara själva. Detta är ingen irrelevant synpunkt för en diskussion om vilket försvar vi ska ha om fem till tio år.’’

’’ÖB:s förslag om en halvering av armén är förvisso drastiskt – men det är en oundviklig väg. På några års sikt kan det i själva verket bli aktuellt med ännu större nedskärningar. Därför är det nödvändigt med en övergripande politisk plan för försvaret.

- - -

Den väg som Owe Wiktorin stakar ut är den rimliga. Om politikerna antar förslagen – frågan avgörs nästa vår – kommer försvaret att bli mindre, men den tekniska nivån försämras inte. I valet mellan att behålla krigsförband med omodern utrustning eller att satsa på materiel och offra förband väljer ÖB det sistnämnda alternativet. Inga större materielbeställningar kommer därför att avbrytas.

  Att ÖB tvingas föreslå så här drastiska förändringar – trots att nu gällande försvarsbeslut inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden – är naturligtvis ett bevis på ett politiskt misslyckande. Nu visar det sig att politikerna fattade beslut om en försvarsorganisation som inte går att upprätthålla.

- - -

Nu har det dessutom blivit ännu mer uppenbart hur oklokt det var att lägga ner de moderna garnisonerna i Linköping och Umeå för att i stället, av regionalpolitiska skäl, kunna behålla ett antal mindre regementen. För som ÖB slår fast är det viktiga att ha ett försvar som snabbt kan ställas om; skulle det säkerhetspolitiska läget visa tecken på att försämras måste det gå att återuppbygga vår försvarsförmåga.

  Det förutsätter för det första att det finns materiel tillgänglig. För det andra fordras det effektiva utbildningsanstalter av det slag som fanns i Linköping. Redan när försvarsbeslutet togs kunde man förutse att strukturen på försvarets fredstida organisation inte skulle vara anpassad till de nya krav som kan komma att ställas i framtiden.

- - -

Nu när fler regementen skall läggas ned, samtidigt som några av de mest moderna och effektiva utbildningsdelarna av försvaret redan försvunnit, kan man fråga sig hur ÖB:s mål skall kunna uppnås. Hur troligt är det egentligen att ett försvar med denna organisation klarar av en omställning till ett dramatiskt försämrat säkerhetspolitiskt klimat?’’

’’Med de ytterligt snäva ekonomiska ramar som statsmakten beslutat om måste ett vägval göras. Det går inte att modernisera förbanden och samtidigt utbilda soldater på nuvarande nivå.

  Någonstans går en gräns där kostnaden för utbildningen av varje årskull omöjliggör modernisering av materiel och inköp av ny.

  Att fortsätta massutbilda soldater där allt fler inte krigsplaceras kan i längden inte försvaras. Det är då förnuftigare att satsa på färre men modernt utrustade och övade förband. Uppenbarligen har ÖB valt denna väg.

  Då inte längre merparten av de ungdomar som mönstrats får militär grundutbildning måste de som tas ut få marknadsmässig lön. Orättvisor i systemet drar ner moralen och viljan att tillgodogöra sig utbildningen.

  En ny smärtsam bantning av utbildningsförbanden kommer att utlösa en dragkamp mellan hotade orter. Denna kan än en gång bli utdragen och infekterad. På känt manér kommer partitaktiska avvägningar att omöjliggöra ett beslutsfattande på enbart rationella grunder.

  Regementens överlevnad har blivit en del i en aktiv regionalpolitik. ÖB får givetvis finna sig i detta förhållande.

  Bantningarna av försvarsmakten har lett till att medelåldern i befälskåren blivit betänkligt hög. ÖB vill råda bot på detta genom att underlätta frivilliga avgångar. Sådana kostar pengar och kommer att bli betungande.’’

’’Visst – hotbilden är mera gynnsam nu än under kalla krigets tid. Det ska vi vara tacksamma för. Men vi bör också komma ihåg att en liknande förbättring – även om jämförelsen inte ska hårdras – ansågs föreligga på 1920-talet. Snart förändrades emellertid läget till det sämre. Motsvarande utveckling kan under inga omständigheter uteslutas i dag.

  Följaktligen gäller det att ha möjlighet att höja garden, snabbt stärka värnkraften om den internationella situationen skulle försämras, kunna möta ett väpnat angrepp. Ambitionen i ÖB:s alternativ är att det ska gå. Förhoppningsvis har han rätt.’’

’’Sverige har knappast hämtat sig efter förra omgången regementsnedläggningar. Häromåret var det dags för Älvsborgsbrigaden i Borås, livgrenadjärerna i Linköping, Lapplandsbrigaden i Umeå, Svea artilleriregemente i Östersund, luftvärnskåren i Ystad och Svea ingenjörskår i Södertälje. Dessa enheter skall vara borta under nästa år.

  I samma pott läggs nu ytterligare sex regementen, och det förefaller vara en stor risk att Eksjö, vår närmaste garnisonsstad som hittills lyckats klara sig, tillhör de utvalda. 2001 skall den nya bantningen vara genomförd.

  Men som vi vet handlar det de facto inte om regionalpolitik utan om högsta möjliga slagkraft hos vårt försvar. Det sägs i alla fall så när de slutliga besluten tas i riksdagen. Det hindrar knappast uppvaktande kommundelegationer att slita departementstrapporna under den närmaste tiden.

  Med tanke på den halvering av utbildningsförbanden som ÖB nu vill genomföra kommer allt färre värnpliktiga att rycka in varje år. Siffran 19 000 nämns. Då är frågan om man inte nått den punkt då vi på allvar måste fundera på att avskaffa värnplikten och i stället låta sätta upp en yrkesarmé enligt dansk modell. Ett sådant system skulle bland annat underlätta rekryteringen till internationella förband, något som blivit vardagsmat för det svenska försvaret. En av tankarna med den allmänna värnplikten är att den skall vara en angelägenhet för alla medborgare. När sådana förutsättningar inte längre finns kan också värnplikten avskaffas.’’

’’Svensk försvarspolitik är dessvärre ett sorgligt kapitel. Genom åren har politikernas beslutsångest blandats med militärernas oenighet huruvida landet ska satsa på folk eller materiel – på en stor armé eller en välutrustad armé.

  Det hela har resulterat i att Sverige är begåvat med flygplan utan tidsenlig utrustning och beväpning, fartyg utan moderna robotar, kustartilleri utan effektivt skydd mot atomanfall och markförband utan effektivt luftvärn. Jo, visst kan Sverige vid full mobilisering sätta en av Europas största arméer på fötter men vad hjälper det om den personliga utrustningen är skral och manskapet saknar tillräcklig övning.

- - -

Om ÖB får som han vill, blir det markförsvaret och arméförbanden som får stryka på foten. Oenigheten i militärledningen kvarstår och företrädare för armén har redan höjt upprorsfanan. Troligen till ingen nytta, ty ÖB håller på att samla inflytande och beslutskraft inom det egna reviret.

  Som Carl Björeman konstaterade i lördagens krönika i Kristianstadsbladet betyder samtliga ÖB:s alternativ att den tillväxtförmåga, främst inom armén, som försvarsbeslutets anpassningsdoktrin vilar på, raseras. Ett folkligt förankrat anpassningsförsvar, inom vilket det skall finnas möjlighet att vid yttre hot återvinna slagstyrka, har omhuldats av socialdemokraternas och centerns försvarspolitiker men haft svårt att vinna gehör hos det militära etablissemanget.

  Från högkvarterets strategiavdelning har det hörts helt andra tongångar, bland annat budskap om att massarméernas tid är förbi. Såväl den militärtekniska utvecklingen som förändringarna i det civila samhället har radikalt förändrat förutsättningarna för den svenska försvarsplaneringen. Därtill ska läggas att risken för invasionshot i princip undanröjts sedan Berlinmurens fall och Warszawapaktens upplösning. Metoder och medel för att uppnå målet att bevara landets frihet och oberoende har radikalt förändrats. Numera samverkar svenska förband internationellt i konfliktdämpande insatser samt samövar med Natostyrkor inom ramen för Partnerskap för fred. ÖB:s reformplaner syftar till att vandra vidare i den riktningen.

  Med de nu föreslagna neddragningarna förmår Sverige näppeligen av egen kraft skydda och försvara sitt territorium. På sikt kommer svenskarna inte undan en debatt om ett framtida medlemskap i Nato eller någon annan europeisk försvarspakt. Denna potatis behöver dock ligga och svalna ytterligare ett tag. Under tiden vore det ett fall framåt om politikerna bemödade sig om att diskutera försvarsanslagen utifrån en strikt säkerhetspolitisk analys och skjuta andra ovidkommande faktorer i bakgrunden som hänsyn till industriella och fackliga intressen, militärens revirtänkande samt, inte mist, regionalpolitiska överväganden.’’

  – Riksdagen och politikerna fattade ett annat beslut. Man pekade på de goda utbildningsförutsättningarna och att det fanns en stor potential att uppnå rationalitet.

- - -

I december 1996 fattade riksdagen det beslut som bland annat räddade kvar den militära verksamheten och därmed tusen jobb i residensstaden.

  Det beslutet har sedan dess kompletterats med ytterligare ett i september 1998 om den framtida militära officersutbildningen och inrättandet av tre militärhögskolor varav en i Halmstad.

  På kort tid gick Halmstad från en plats i den militära periferin till dess absoluta centrum.

  ÖB Owe Wiktorin har dock sedan Försvarsbeslut 96 av politikerna begärt och fått möjligheten att lägga förslag som radikalt kan rita om den svenska militära kartan.’’

’’Melins analys är begriplig, men hans slutsatser är tyvärr uttryck för den ’’bunkermentalitet’’, som emellanåt utmärker försvarsledningen. I valet och kvalet mellan genomgripande reformer och fortsatta besparingar medelst ’’osthyvel’’ föredras det senare. Eftersom många politiker resonerar på liknande sätt är risken stor för att en på papperet relativt intakt krigsmakt kvalitativt urholkas inifrån.

- - -

Hur man än vrider och vänder på siffrorna måste drastiska nedskärningar till någonstans. För de försvarsfientliga partierna mp och v är det inget problem, de önskar i själva verket ytterligare nedrustningar, men för regeringen duger inte förenklade resonemang. Socialdemokraterna sitter i en självförvållad knipa där det blir politiskt besvärligt att tilldela försvaret ytterligare resurser, men lika besvärligt att genomföra de regementsnedläggningar som annars blir aktuella.

  Nu duger det inte att passa längre. Det krävs en hållbar försvarspolitik och ett nytt försvarsbeslut.’’

’’Inom försvaret råder delade meningar om överbefälhavarens besparingsförslag. Politikerna har lyckats reducera berättigat missnöje över försvarspolitiken till interna trätor om hur ständigt krympande anslag ska fördelas. De anställda inom försvaret tycks ha gett upp allt hopp om att utforma ett försvar anpassat efter säkerhetspolitiska bedömningar och framtida hotbilder. I stället bråkas det om de pengar politikerna trots allt ställer till förfogande.

  ÖB har en i grunden hopplös uppgift. Han ska spara och samtidigt ta hänsyn till irrationella politiska ställningstaganden. Regementen får inte avvecklas hur som helst, vissa valkretsar ska fredas. Värnpliktssystemet ska finnas kvar i någon form, så att politikerna kan hävda att Sverige fortfarande har värnplikt. Och ingångna avtal med leverantörer ska hållas, dels kostar det pengar att bryta kontrakt och dels vill politikerna gärna ha en försvarsindustri.

  Det är därmed tämligen ointressant att överhuvudtaget värdera de förslag ÖB lade fram, de ska ses mot bakgrund av en försvarspolitisk härdsmälta. En härdsmälta som, med vänsterpartiet och miljöpartiet i inflytelserik position, riskerar att övergå i ett totalhaveri. Sveriges försvarsförmåga är redan underminerad och värre lär det bli, oavsett vad ÖB tar sig för.

  Militärbefälhavaren för övre Norrland, Mertil Melin, delar inte ÖB:s upfattning om redan gjorda försvarsbeställningar. Melin vill ompröva JAS-beställningar och diskutera beställningar av stridsvagnar samt Stridsfordon 90. Detta i hopp om att rädda några armébrigader. Göran Honkamaa, chef för Bodens garnison, är rädd för att arméförbanden blir alltför få för att Norrland ska kunna försvaras.

  Valet borde dock inte stå mellan armébrigader och JAS-plan, Sverige måste ha ett försvar som rymmer både en tillräckligt stark armé och ett avancerat flygvapen.

  En försvarsreform blir allt mer angelägen. Värnpliktssystemet måste skrotas, det börjar likna ett dåligt skämt. Det enda rimliga alternativet är en frivillig militärtjänstgöring, kombinerad med hygglig betalning och andra förmåner för dem som väljer att genomgå utbildning och senare stå till försvarets förfogande. Snabbutbildning av värnpliktiga är meningslös, en symbolhandling utan värde.’’

’’Överbefälhavarens beramade ominriktning av försvaret kommer att utlösa en strid mellan vapengrenarna och en politisk batalj när försvarets folkförankring hotas och en ny regementsdöd drar fram över landet.

  Anrika jägarskolan, numera I22, är också i farozonen. Att försvara landet med hackerplutoner kan förstås bli ett inslag i framtiden. Men ingen högteknologi, det må gälla flyg eller andra sofistikerade vapensystem, kan i längden ersätta ett folkförankrat försvar.

  Exemplen är många där ett folkförsvar med enkla vapen inte kunnat besegras av en supermakts teknologi.

  Just denna folkliga förankring som skapar motivation och motståndsvilja vill ÖB kraftigt tona ned. Visserligen talar han i sina tre varianter på ett framtida försvar om en kombination av avancerade vapensystem och ett mera traditionellt värnpliktsförsvar. Men det handlar om teknologi med stormaktsstuk och en värnpliktsarmé i miniformat i och med att antalet armébrigader ytterligare skärs ned, från tretton till sex.

  Det betyder att arméns krigsorganisation halveras. Bara hälften av ungdomskullarna får göra sin värnplikt. Det kan bli fråga om att de med 7,5 månaders utbildning placeras i en elitstyrka medan övriga får tre månaders utbildning för att sköta enklare bevakningsuppgifter.

  Det är en stor överdrift att tala om allmän värnplikt om man väljer denna variant. En mycket bristfällig grund till ett folkförsvar men ändå bättre än de idéer som lutar mot ett yrkesförsvar – en för svenskarna helt främmande försvarsprofil.

  ÖB:s tanke är att skapa ett teknikbaserat, flexibelt och rörligt försvar. Det låter tidsanpassat men samtidigt är det svårt att se hur ett uthålligt försvar ska läggas upp om man inte lyckas slå eller hindra fienden med flyg och annan högteknologi. När armén, kärnan i alla försvarsstrukturer, halveras kan det rimligen inte finnas tillräckligt med förband som uppfyller det mångomtalade kravet på återtagning.

  Resonemanget kring ’’ett litet, men kvalificerat och flexibelt försvar’’ är måhända tilltalande ur ekonomisk synpunkt (7–10 miljarder fattas i budgeten). Men för att bli trovärdigt måste det finnas något kraftfullt att ta fram när orosmolnen hopar sig. Är värnplikten i stort sett nedmonterad så finns inte mycket att tillgå.

  ÖB bekräftar än en gång att han inte tror på ett invasionsförsvar.

  Varför då så hård satsning på flyget?

  I ett invasionsförsvar spelar flyget en stor roll och dess roll ska inte underskattas i nya försvarstyper. Men till vilken kostnad? Ordern på drygt 200 Jas-plan är tydligen meningen att fullföljas men huvudsakligen på arméns bekostnad.

- - -

Ett stort ingrepp i värnplikten är speciellt känsligt för socialdemokraterna.

  I slutändan får förmodligen ÖB dämpa sina krav på dyr teknik och visa att folkförsvarstanken inte alltid är liktydlig med mossiga doktriner.’’

’’Självfallet måste försvaret anpassas till en föränderlig värld. Men är det då så självklart att det är armén som ska stryka på foten till förmån för fortsatt satsning på materielsidan? Kan det vara så att det är den gamle flygvapengeneralen Wiktorins egna preferenser som slår igenom?

  ’’Risken för ett storkrig i Europa är liten under den närmaste framtiden’’, skriver ÖB och det har han förhoppningsvis rätt i. Det finns dock anledning att peka på att läget i Ryssland är mycket instabilt och att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde faktiskt kan försämras fortare än vad vi tror i dag.

- - -

ÖB:s rapport kan säkert tjäna som diskussionsunderlag. Innehållet – målbilden – måste dock ifrågasättas och slutsatsen förhoppningsvis bli att Sverige ska ha ett brett folkförsvar även i framtiden.’’

’’Försvaret ska vara mer än vaktparader och vaktavlösningar vid slottet inför turister. Men så värst mycket mer blir det inte med de förslag ÖB tvingats värka fram utifrån regeringens direktiv. Futtiga sex brigader mot dagens 13, halverat antal utbildningsförband, vart tredje ytfartyg läggs i malpåse, JAS-divisioner skrotas, slopad allmän värnplikt. Det är ju närmare avrustning än nedrustning!

  Vi har tidigare varit med om överoptimistiska bantningar i förvissning om att alla krig var slut och invasionsriskerna minimerade. Ren tur räddade oss då från undergång. Misstaget får inte upprepas därför att budgetnissar vid sina skrivbord tar minskat invasionshot som intäkt för att relativt enkelt kunna spara ett antal miljarder.

  ÖB Owe Wiktorins sparförslag är drastiska. Ändå finns vissa signaler om att regeringen anser att ramarna innehåller ytterligare 8 miljarder mindre än ÖB:s tolkning! Och en regering stödd av försvarsfientliga vänster- och miljöpartister lär inte pruta en krona på den bedömningen. Det havererade rödgröna försvarsbeslutet från 1996 lär därför följas av en långt värre rödrödgrön röra efter vårens s k kontrollstation.

  Ett helt nytt försvarsbeslut är det enda raka – men vågar Göran Persson riskera konsekvenser på andra områden om Schyman och Schlaug lägger in sitt veto..?

  Knappast.

  Det är nu upp till regeringen och riksdagen att gå vidare. Det vettigaste är att sopa bordet rent och satsa på ett nytt försvarsbeslut som inte så här drastiskt nedprioriterar uppgiften att försvara Sverige och nationella insatser högsta status.’’

’’Det behövs ett nytt försvarsbeslut. Det är det enda raka efter det förslag om ett nytt försvar som ÖB Owe Wiktorin i går överlämnade till regeringen – inför den avstämning av 1996 års försvarsbeslut som skall ske i april nästa år.

  De tre s k strukturer som Wiktorin givit politikerna att välja mellan är alla så radikala att de inte kan behandlas inom ramen för en vanlig kontrollstation. Slutdatum för förändringarna är satt till 2010, något som understryker att det rör sig om ett verkligt vägval.

  Inget av de tre alternativ som ÖB laborerar med är särskilt smakligt. Owe Wiktorin själv hävdar att två av dem tillåter Sverige att ha ett bra försvar men att det tredje innebär att ambitionerna dras ned.

  I alternativ A ligger betoningen på att försvara Sverige – invasionsförsvaret blir knappast mycket att tala om med sex brigader för markförsvar, men en modernisering är tänkt att väga upp neddragningarna av markförsvaret. Det kan anpassas till försämringar i det internationella läget. I alternativ B ligger tyngdpunkten på en internationell roll för försvaret – svensk militär skall både kunna bidra till att framtvinga och att övervaka fred. I alternativ C är det den allmänna värnplikten som det slås vakt om – med ytterligare 17 000 korttidsutbildade vid sidan av de 18 000 värnpliktiga som ryms inom samtliga alternativ.

  ÖB:s egentliga budskap är nog att det inte längre går att spara och gneta – det är dags att välja. Vad är det som är viktigt – är det försvaret av den allmänna värnplikten och ett antal utbildningsförband eller . . .

  ÖB håller sig inom de ekonomiska ramar som regering och riksdag anvisat – och försöker göra det bästa möjliga av en i det närmaste omöjlig situation. Det duger dock inte utan nu krävs en förutsättningslös granskning av hotbild och därav följade resursbehov.

  I de två alternativ som ÖB kan tänka sig utgår man från fortsatt ’’vackert väder’’ med möjlighet till anpassning om något går snett i vår omvärld. Avgörande då blir anpassningsförmågan – och om den politiska förmågan att klara detta finns det skäl att tveka. Det understryker vikten av att också – lika förutsättningslöst – se på samarbetsmöjligheterna med Nato.

  Ingetdera är möjligt utan en tung politisk beredning och ett nytt försvarsbeslut.’’

- - -

’’I vår tid, när alla insiktsfulla bedömare inser vilken oerhörd katastrof som ett storkrig skulle innebära, måste riskerna för krig främst mötas med förebyggande åtgärder. Därför är det viktigt att Sverige har kapacitet attdelta i internationella insatsstyrkor. Vi måste ta vårt ansvar för den gemensamma säkerheten. Ensamma förmår vi inte mycket om ett storkrig skulle utbryta.

  Men dessa förebyggande ambitioner måste på något sätt vägas samman med kravet att upprätthålla nationellt försvar som kan freda vårt land mot enklare hot och som kan tjäna som stomme om hotbilden skulle förvärras, och vi åter behöver bygga upp ett starkare försvar.

  Det förefaller alltså rimligast att söka en sammanvägning av ÖB:s bägge första alternativ.

  Konsekvenserna blir att ett stort antal utbildningsförband måste läggas ned. Försvarsindustrin kommer också att drabbas hårt. Det kommer åter att bli kö till försvarsministern av uppvaktande kommunalpolitiker.

  Framför allt innebär en så långtgående nedrustning att Sverige inte längre kan hantera allvarliga hot på egen hand. I fortsättningen måste vi satsa hårdare på att i samverkan med andra stater avvärja konflikter på ett tidigt stadium innan de utvecklas till krig. Och som sista utväg måste vi förlita oss på starka grannars skydd. Vi förmår helt enkelt inte stå på egna ben om det värsta tänkbara skulle inträffa. Den traditionella svenska neutralitetspolitiken ter sig allt mer föråldrad. Isolering ger ingen säkerhet.’’

’’Armén halveras. Marinen och flygvapnet bantas något mindre drastiskt. Utrustning läggs i malpåse. Den allmänna värnplikten avskaffas; i praktiken blir den frivillig.

  Det är huvudpunkterna i ÖB Owe Wiktorins förslag till framtida utformning av försvaret. Det blir en krigsmakt som klarar att försvara landet. Men bara i fredstid, som han något sarkastiskt uttryckte saken.

  ÖB ger tre alternativ men de skiljer sig inte särskilt mycket i slutändan. Personal utan materiel är inte mycket bättre än materiel utan personal.

  Slakten av försvaret är naturligtvis inte ÖB:s idé. De nedskärningar han tvingas föreslå är direkta konsekvenser av 1996 års ödesdigra försvarsbeslut, genomdrivet av socialdemokraterna och centern.

- - -

Ingen människa kan på allvar göra gällande att den internationella hotbilden har förbättrats så radikalt att Sverige i princip kan avveckla alt invasionsförsvar. Ingen kan heller på allvar påstå att de rester av försvaret som ÖB nu tvingas servera, skulle kunna garantera den gamla neutralitetsdoktrinen.

  Regeringen vidhåller att svensk neutralitet är en stabiliserande säkerhetspolitisk faktor i norra Europa. Men det skulle naturligtvis bara kunna gälla om neutraliteten kan försvaras. Med den försvarsförmåga som skisseras i ÖB:s rapport blir Sverige tvärtom ett hot mot stabiliteten.

  1996 års försvarsbeslut – med de konsekvenser som ÖB nu anger – kunde ha varit acceptabelt under en enda förutsättning. Om det hade varit ett medvetande steg mot helhjärtat deltagande i det europeiska försvarssamarbetet och mot ett medlemskap i Nato, hade det till och med varit klokt.

  Men dessvärre är så inte fallet. Och att försöka diskutera försvarssamarbete och Nato med de nya stödpartierna lär inte vara lättare än det var med centern.

  Nu är vi ändå där. Ser försvaret ut som ÖB befarar en bit in på 2000-talet finns inget annat alternativ än medlemskap i Nato.

’’Vad ÖB:s utredning redan visar är att riksdagens beslut att fullfölja delserie tre av Jas 39 Gripen var en total missbedömning. Varför ska Sverige – när militära hotbilder saknas – ha 200 stridsplan? Vilka terrorister, miljökatastrofer, IT-hackers, flyktingströmmar, sabotagegrupper vill ÖB jaga och bomba med Gripen?

  Avbeställningen av delserie tre bör ske vid vårens försvarsbeslut trots att annullerade beställningar medför stora kostnader. Dessa kostnader för avveckling, anställdas uppsägning, fortbildning, ny sysselsättning, ersättningar till underleverantörer och annat kommer förr eller senare. Bättre att ta dem nu. Riksdagen måste ompröva Sveriges produktion av egna stridsflygplan och av hela kostymen för det nationella, militära hemmaförsvaret.

  ÖB presenterar tre utvecklingsalternativ för framtiden, inget är acceptabelt i nuvarande utformning. Ska det bli en helt ny inriktning av försvaret, stora försvarsmaterielbeställningar annulleras, delserie tre av Jas 39 Gripen avbeställas och Sverige inriktas på internationella fredsuppgifter behövs ett nytt försvarsbeslut från år 2000.’’

’’Försynen har gett Sverige andrum att ställa om försvaret i lugn och ro. Man vill helst inte tänka på vad som kunde ha hänt om Sovjetunionens kollaps fått ett våldsammare förlopp. Sveriges beredskap var – som vanligt – inte särskilt god.

  De föreslagna nedskärningarna skulle ge ett funktionellt försvar. Mer pang för pengarna, ett skydd som står i proportion till försäkringspremien.

  Behöver vi då över huvud taget ha något skydd när alla hot försvunnit?

  En snabb titt i historieboken och på kartan räcker för att svara ja på den frågan. Ryssland, Tyskland och Skandinavien har inte flyttat på sig.

  På 1920-talet rådde fred och avspänning, ingen hade kapacitet för en invasion över Östersjön. Hitler rustade upp på några år, och den 9 april 1940 visade han att ett strategiskt överfall inte kräver så stora resurser. Norge fick betala dyrt för den läxan. Sverige kom undan, mer tack vare tur än skicklighet.

  Framtidens säkerhetsproblem tycks få annan karaktär – se på Bosnien och Kosovo – men nya invasionshot kan alltid uppstå. Vi kan inte lita på att turen håller i sig för evigt.’’