Kommer – kommer ej, kommer – kommer ej!

  Frågan om det skall bli några pengar till försvaret eller ej börjar alltmer likna flickans fråga till prästkragen, möjligen med den skillnaden att de allt sorglustigare bladen i spelet om försvarspengarna har hunnit bli många fler än de avplockade kronbladen i sagda prästkrage. Snart står Svea kvar med bara stjälken i handen, alltmedan regeringen Persson myser i solskenet, för att travestera en berömd sammanfattning av situationen efter 1925.

  Allt medan en hårt pressad ÖB tvingas till allt desperatare besparingsåtgärder, om man nu skall kalla tvärstoppet för samtliga försvarsbeställningar för en sådan. Möjligen kommer rycket i nödbromsen att tvinga de politiska makthavarna till eftertanke, om inte förr så när protesterna från ytterligare friställda inom försvarsindustrin blir alltför högljudda. För ytterst handlar det om politisk vilja, som Försvarsdepartementets chefsekonom Ann-Sofie Löth framhållit.

  Om den har kanske många försvarsvänner inte hyst någon överdrivet positivt uppfattning. Men den kalldusch som levererades i regeringens budgetproposition dagen efter det att ÖB framlagt Försvarsmaktens underlag till kontrollstationen 1999 skulle nog många vilja beteckna som en oförskämdhet. Det sade visserligen inte ÖB, som dock tilllät sig tycka att det var som att ändra spelreglerna under pågående match.

  ÖB:s framtidsvisioner berör emellertid i hög grad det svenska folket. Det framgår bland annat av det intresse förslaget mötts med, inte bara på garnisons- och industriorter med nära anknytning till försvaret. Presskommentarerna uttrycker förståelse för att försvaret inte kan förbli vid det gamla, att invasionsförsvaret stryks till förmån för större flexibilitet och anpassningsförmåga, men också för ÖB:s i grunden hopplösa uppgift att samtidigt både spara och ta hänsyn till irrationella politiska ställningstaganden. ÖB-förslaget skall ses mot bakgrund av en politisk härdsmälta, sägs i en kommentar, som med den konstellation vi fått efter valet riskerar att övergå i totalhaveri.

  Tre alternativa vägar har ÖB skisserat i sitt förslag till ett flexiblare försvar. Samtliga innebär att sju av tretton brigader försvinner plus ett antal regementen, ovisst hur många och vilka. Att det inger betänkligheter är självklart. Tydligast har förre arméchefen Mertil Melin givit uttryck för detta i sin till ÖB-förslaget fogade reservation, för vilken han lika självklart har fått både spott och spe.

  Det har sagts att det värsta som hände 1925 egentligen inte var förlusten av en mängd regementen och andra förband. Det värsta var att vi förlorade mycket av vår professionalitet, vår förmåga att leda förband, vår förmåga att rationellt möta ett väpnat angrepp, vår stridsduglighet, helt enkelt vår förmåga att föra krig. Den insikten synes dock inte helt ha gått förlorad, i varje fall att döma av tillströmningen till högre militär utbildning. Gott så. En väl utbildad officerskader är en grundläggande förutsättning för att vi, åtminstone om tid medges, skall ha en chans att återta något av vad som nu försummats.

  Sådant tar dock tid. Alla som har beredskapsåren under andra världskriget i någorlunda gott minne torde med förskräckelse erinra sig upptäckten att stridsdugliga förband inte plockas från lagerhyllor. Sådana förband lär vi fortfarande behöva, även om i varje fall den högre officersutbildningen fått en alltmer akademisk karaktär. Det nya FHS, som är underställt Högskoleverkets granskning, skall i princip fungera som ett universitet. Dess institutioner står öppna även för civila.

  En ny omvärldssituation med alltmer sofistikerade former av krigföring kräver måhända en ny officerstyp. Men även om undervisningen sker i akademiska former måste huvudsyftet vara att meddela undervisning för officerare som skall föra framtida krigsförband. Det hör till dagens ansvar att de förbanden finns om morgondagen behöver dem.