I samband med avslöjandena om ett visst militärt utbyte med NATO, särskilt USA, har det blossat upp en debatt kring den förda säkerhetspolitiken. I massmedierna har förekommit illa underbyggda påståenden, vilka icke bör förbli oemotsagda. Man gör gällande att hemliga avtal träffats i strid med den deklarerade neutralitetspolitiken och att det svenska folket därmed har förts bakom ljuset. Denna konspirationsteori bygger på en beklaglig missuppfattning och boven i dramat synes vara det olyckliga och missvisande uttrycket ’’Svensk Neutralitetspolitik’’, som är ett samlingsbegrepp utöver ’’neutralitet’’.

  I samband med att Sverige kort efter kriget tackade nej till NATO beslöt vi att utstaka en egen säkerhetspolitisk kurs, vilken byggde på erfarenheterna från två världskrig. Vi distanserade oss från den permanenta och strikta schweiziska neutraliteten, som förutsattes av stormakternas garanti, och unnade oss istället lyxen av en egen mera flexibel variant. Vi ensamma har formulerat innehållet i vår säkerhetspolitik, vi tolkar den och vi garanterar den. Den kan kritiseras, men i så fall bör det ske med utgångspunkt från dess ordalydelse: ’’Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig’’, varvid avses krig i vår nära omvärld i första rummet.

  När Sverige i samband med avslöjandena anklagas för bristande neutralitet synes man förväxla presens och futurum, alliansfrihet i det fredstida nuet och neutralitet i ett framtida krig. Schweiz och Österrike är neutrala redan i fred men inte Sverige. Vi har valt en egen väg för att få större svängrum, vi vill vara ’’herrar i eget hus!’’. Vi har aldrig uttalat att vi är neutrala i fred av den enkla anledningen att vi slår vakt om vår handlingsfrihet. Vi har själva hittat på en ganska smart lösning och den har faktiskt hittills fungerat ganska bra. Låt oss medge att det har brustit i tydlighet, när statsministrar, utrikesministrar, försvarsministrar m fl varit väl yviga vid utläggningar kring ’’svensk neutralitetspolitik’’. Det må väl vara hänt att förvirra den lede fienden, men att förvirra den egna befolkningen kanske är mindre lämpligt.

  I debatten om hemligt samarbete med NATO, främst, USA, har det talats om ’’neutralitetsbrott’’. Då man talar i presensform är påståendet svårt att svälja utan närmare förklaring, rent logiskt måste det vara svårt att bryta mot något som inte existerar. Man måste även ställa sig frågande till den hårda kritiken att det alliansfria Sverige – icke neutrala (sic!) – diskuterar militära spörsmål med länder, vilka är villiga att rädda oss, om vi blir angripna. Detta är väl en nåd att stilla bedja om, allt annat vore militärt vansinne, och det är just för denna typ av handlingsfrihet, som vi valt vår säkerhetspolitiska modell. Denna innebär att vi i fredstid inte är låsta av några folkrättsliga hänsyn av vad slag det må vara, om vi bortser från förpliktelser enligt våra åtaganden enligt traktater, överenskommelser, FN-stadgan etc. Vi har rätt att hålla ett militärt underrättelseväsen, skicka militära observatörer utomlands och inbjuda sådana hit, samma sak med militärattachéer, sekretessbelägga militära hemligheter osv – allt i syfte att slå vakt om vårt politiska system och vår nationella självständighet.

  Men det finns en gräns och den dras vid ett beslut om medlemskap i en militärallians, t ex NATO, då är vi naturligtvis inte längre alliansfria. Det ska inte förnekas att man kan tänka sig en gråzon, där försiktigheten bjuder försiktighet. Man ska i ett skymningsläge, där krig hotar, noga akta sig för att utmana främmande makter, så att det finns risk för att förtroendet för att Sverige vid en konflikt uppträder neutralt skulle undergrävas. Detta är emellertid så självklart att det är genant att påminna därom. Det farligaste man kan göra är att släppa ut massmedierna och säkerhetspolitiska experter på grönbete för att bråka om Sveriges säkerhetspolitiska agerande i fredstid, så som nu har skett. I så fall är det bättre att vi ger upp den svenska modellen och anammar en neutralitetspolitik av schweizisk eller österrikisk modell. Eller att Sverige tar steget fullt ut och efter ett halvt sekels säkerhetspolitik kastar om kursen och styr in i NATO:s trygga hamn.