I analysen granskas eldkraft, rörlighet, skydd, tillförlitlighet och kostnader samt utvecklingspotential och livslängd. Till delar jämföres strv 103 med den tyska Leopard 1, som levererades vid samma tidpunkt.

Under denna rubrik kommer jag att beröra:

• Skjutning under gång

• Två mans besättning

• Avsaknaden av torn

• Automateld

• Eldrörslängd

• Kulsprutan

Förmågan att kunna skjuta under gång är av helt avgörande betydelse för stridsvagnens kapacitet i strid. Många – även kunniga "stridsvagnsexperter" – har svårt att inse detta varför det synes nödvändigt att mera ingående behandla detta förhållande. Jag kommer att lämna fem olika exempel.

Vid stridsvagnar med gyrostabiliserade pjäser har kanonen vid anfall en pilprojektil i loppet. Skytten riktar pjäsen och avsöker i sitt riktmedel den del av anfallsterrängen som motsvarar vagnens plats i anfallsbataljonen. På så sätt granskar en bataljon 24 skyttar vardera ett avsnitt. 24 gyrostabilisera-de kanoner är inriktade mot anfallsterrängen. När en fientlig pjäs öppnar eld uppstår eldfenomen och rök (särskilt märkbar vid rekylfria vapen). Den skytt som upptäcker detta trycker omedelbart på avtryckaren utan att först rikta. Därefter sker inriktning och skott nr 2 avfyras någon sekund senare.

  Genom detta förfarande kommer en projektil med överljudshastighet att passera i omedelbar närhet av skytten 1 – 2 sekunder efter det han själv skjutit. Knallen (ljudbangen) är kraftig. Kommer denna skytt att ta skydd eller kommer han att åter gå i eldställning och skjuta skott nummer två. Den psykiska pressen blir så stor att många kan bedömas stanna i skydd.

  Blir strv 103 på samma sätt bekämpad måste vagnen göra halt och grovrikta kanonen innan ett skott kan avges i målets omedelbara närhet. Detta tar 6 – 7 sek. Motståndaren hinner eldreglera och skjuta skott nr 2.

  Slutsats. Ur psykologisk synpunkt är det viktigt att snabbt kunna bekämpa en motståndare. I detta hänseende är Leopard 1 överlägsen strv 103.

När stridsvagnen rullar ligger den nedre delen av bandet stilla på marken medan den övre delen rör sig dubbelt så fort som vagnen. Vid körning på torr mark ryker det kraftigt. När strv 103 under framryckning upptäcker ett mål som måste bekämpas gör den halt och grovriktar för att sedan finrikta och bekämpa målet. Men när finriktningen genomförs kommer det damm som kastas fram från den övre delen av bandet och lägger sig framför siktet. Finriktningen måste avbrytas i väntan på att dammet lägger sig. Besättningen på strv 103 kan inte bekämpa motståndaren, men denne kan mycket väl rikta i mitten av dammolnet och skjuta tillbaka. Detta problem finns inte vid en vagn som kan skjuta under gång t ex Leopard 1.

Då den anfallande (rullande) vagnen ej kan skjuta under gång måste ett större antal vagnar avdelas för eldunderstöd. Anfallskraften blir lägre och ett mindre antal vagnar kan delta i den duell som kan väntas framför eller i fiendens ställning.

  Ett exempel. Jag startar ett anfall på 2 000 m avstånd från fienden. Jag avdelar en bataljon (24 strv) som understöd och anfaller med en bataljon (24 strv). Som beräkningsunderlag använder vi målstorlekar som medger 90 % träff på 2 000 m i första skottet. Detta innebär 22 träff i första salvan. Vagnarna bör vid gyrostabilisering ha antal träffar enligt tabell, sid 41.

  Dessa värden skall jämföras med om anfallet sker med strv 103. Då får jag inte i något fall mer än 22 träffar. Vilken avgörande inverkan detta kan ha på stridens utgång är uppenbart. När anfallsbataljonen närmar sig motståndaren kommer de rullande vagnarna att befinna sig mellan understödsvagnarna och det fientliga målet. Understödet kan då ej verka.

  På avstånd under 500 m kan gyrostabiliserade vagnar själv svara för understödet. Men vid strv 103 saknar anfallsförbanden understöd om inte ett av kompanierna avdelas för denna uppgift. Antalet vagnar som når motståndaren kan då reduceras till 12. Och ändå kommer dessa vagnar att helt sakna understöd strax före inbrytningen.

En bataljon med 24 stridsvagnar anfaller i bredd. Vi skall studera skillnaden mellan ett förband, som kan skjuta under gång och ett förband med strv 103.

När en motståndare uppträder bekämpas denne under gång. Någon eller några av vagnarna kan minska farten och ev stanna om de vill skjuta med bättre precision. Men observera, de behöver ej vänta tills vagnen stannat. De kan påbörja inriktningen och beskjutningen tidigare. Skulle någon av anfallsvagnarna bli utslagen stannar den på platsen medan övriga vagnar fortsätter framåt. Vagnen blir efter och observeras ej av övriga vagnar.

Så fort motståndaren öppnar eld måste de anfallande vagnarna göra halt för att kunna skjuta tillbaka. Vi kan vara övertygade om att dessa vagnar av egen säkerhet kommer att stå kvar en god stund och bekämpa fienden innan framryckningen återupptas. Träffade egna vagnar står då i höjd med oträffade vagnar vilket negativt påverkar stridsmoralen.

  Slutsats. Anfallsförbandens stridsmoral höjs väsentligt om stridsvagnarna kan skjuta tillbaka under gång.

När anfallsstyrkan vid strv 103 måste göra halt för att bekämpa motståndaren blir förbandet försenat. Samordningen med artillerielden går förlorad. Denna samordning är mycket viktig.

  Slutsats. Stridsvagnens förmåga att skjuta under gång är stridstekniskt av stor och helt avgörande betydelse vid anfall. Strv 103 kan därför – trots sitt namn – knappas anses som en stridsvagn.

Endast två man av vagnens besättning deltar i striden – chefen och skytten tillika förare. En strv behöver tre man som kan medverka i striden.

• En förare som kör vagnen, som ser upp efter hinder, granatgropar, stenar, minor m.m. Denne har full sysselsättning och kan under förflyttning ej lösa fler uppgifter.

• En chef som leder vagnen. Han orienterar sig i terrängen, lyssnar på radio, svarar på radio, håller reda på sidostridsvagnar och den egna vagnens plats i grupperingen. Han måste snabbt kunna avgöra om en vagn på fältet uppträder inom vårt eller inom motståndarens område. Han skall dessutom spana uppåt och betjäna luftvärnskulsprutan. Han har full sysselsättning och kan ej lösa fler uppgifter.

• En skytt som under färden framåt med kikare ständigt avsöker framförvarande terräng. Om ett fientligt vapen uppträder – främst strv och pvpjäser – skall han vara först till skott. Denna person saknas i strv 103, vilket gjort att den sannolikt i flertalet fall skulle komma i efterhand och bli utslagen.

  I detta sammanhang kan det vara lämpligt att ta upp de goda observationsmöjligheterna som fanns i strv 103. De båda siktena var stora och hade bra förstoringsgrader. Om man jämför en observatör, som bara har denna uppgift i strv 103 eller Leopard 1, då är förhållandena betydligt bättre i strv 103. Men problemet var att den personen saknades.

  Vid de prov med plutonskoleelever från olika förband, som genomfördes vid PS i början av 1970-talet visade det sig att i de fall där besättningarna på Centurionstridsvagnarna upptäckte i genomsnitt 80 % av målen nådde besättningarna på strv 103 endast något över 50 %. Detta är en mycket viktig faktor när stridsförmågan skall bedömas. Stora sikten har en annan nackdel som jag återkommer till när jag behandlar vagnens skydd.

I Sverige finns många blötmarker. I öppen terräng kan strv efter ett längre kraftigt regn köra fast även ute på åkrar. För att klara detta är det nödvändigt att föraren kör rakt fram och ej använder styrspakarna när det blöta partiet passeras. Då brukar vagnen komma över. Men börjar föraren att styra så kör han ofta fast. När strv 103 passerar ett sådant blött parti och blir utsatt för beskjutning så kan vagnen inte besvara elden. Försöker besättningen göra detta så är det stor risk att vagnen sätter sig. Vidare skjutning omöjliggörs och endast bärgning återstår.

  Under vinterförhållande när snön i Norrland är omkring 80 cm djup går det ej att rikta mer än 20 – 30 grader. Snön lägger sig i vallar och hindrar riktning av pjäsen. Vagnen måste köras fram några meter och ny inriktning måste ske. Detta kan innebära svårigheter främst vid eldställning i baksluttning.

  Avsaknaden av torn har även betydelse om drivmekanismen (motor, växellåda eller bandaggregat) går sönder på grund av haveri eller fientlig beskjutning. Besättningen kan då ej deltaga i striden och hjälpa till med att bekämpa fienden. Vagnen saknar reservriktkapacitet. Detta förhållande har stor inverkan då strv 103 har exceptionellt dålig driftkapacitet.

Kanonen i strv 103 har automatladdning och kan därför skjuta med högre eldhastighet än t ex Leopard 1. Men som regel har man knappast någon nytta av detta. Efter det första skottet måste skytten korrigera så att han får träff i nästa skott. Det tar så lång tid att laddaren hinner stoppa in en ny granat. Och när skytten konstaterat träff så skjuter han inte mer än ett skott till mot samma mål. Han har inte mer än 25 pilprojektiler i magasinet och kan inte skjuta eldskurar som med en kulspruta.

  Slutsats. Det är tveksamt om förmågan att skjuta automateld har någon inverkan på vagnens stridsvärde.

Strv 103 har längre eldrör än Leopard 1. Detta innebär högre utgångshastighet på projektilen och borde innebära bättre precision. Efter varje skott ändrar sig eldröret. Detta har kallats eldrörskrökning. Förändringen är olika från skott till skott och följer ej något mönster. Denna eldrörskrökning är större vid ett långt eldrör. Ur precisionssynpunkt innebär det ej någon fördel med ett långt eldrör.

  Projektilens utgångshastighet påverkar även förmågan att tränga genom pansaret i motståndarens pansarfordon. Detta kan i vissa gränslägen vara av stor betydelse. Några sådana gränslägen har dock ej funnits vad beträffar ryska stridsvagnar.

  Slutsats. Den större eldrörslängden och den högre utgångshastigheten har inte påverkat vagnens stridsvärde.

Två kulsprutor är placerade utanpå vagnen. De är laddade med vardera 500 skott. För att undvika att piporna blir överhettade är de inställda så att skjutning sker varannan gång med den vänstra och varannan gång med den högra kulsprutan. Med dessa vapen skjuter man punkteld och eldreglerar mellan eldskurarna. Vapnens skottställning är inte särskilt fast. Den kan ändras en hel del. Efter första salvan kan jag inte eldreglera då jag skjuter andra eldskuren med kulspruta nr två. Vid den tredje skuren skall jag eldreglera efter den första och vid den fjärde efter den andra o s v. Detta är helt förkastligt vid en värnpliktsarmé där soldaten inte varit inne på en tid och där detta sker under en stressituation, där soldaten agerar med livet som insats.

Under rörlighet tänker jag ta upp fem saker

• Diken

• Motorstyrka

• Gasturbinen

• Framkomlighet

• Simning

Vi har i stora delar av landet ett omfattande dikesnät på våra åkrar. Pansarförband med strv 103 tvingas göra halt vid huvuddelen av dessa (omkr 90 %). Andra stridsvagnar har driv- eller spännhjul längst fram. När vagnen kör ner i ett dike roterar detta mot den bortre dikessidan och kan på så sätt lyfta strv främre del över kanten. Skulle detta misslyckas kan vagnen som regel backa upp för egen maskin.

  På strv 103 skjuter pansaret ut framför främre hjul. Detta innebär att när man kört ner i ett dike så går pansaret in i den bortre dikeskanten och förhindrar på så sätt att främre delen kan lyftas. Dessutom sitter vagnen efter ett sådant försök fast och kan inte backa upp för egen maskin.

  Då strv 103 har betydligt kortare hjulbas än andra stridsvagnar innebär detta att den tidigare kommer att välta över framåt och att dikestagningsförmågan ytterligare inskränks.

  Förvaltningens lösning på detta problem var att köra med hög hastighet diagonalt mot diket. Vagnens främre del skulle då ej hinna tippa ner. Men detta är i verkligheten inget alternativ. Det är svårt för besättningen, att på avstånd bedöma dikets bredd och dikesrenarnas bärförmåga. Kör besättningen med hög hastighet mot diket – rakt eller på snedden – finns stor sannolikhet att överfarten misslyckas. Och då står strv 103 ordentligt fast och kan inte ta sig därifrån utan bärgningshjälp.

  Då vagnen är utan torn och i sådant läge inte kan skjuta tillbaka med kanon, har jag inte under alla mina år som bataljons-, brigad- eller fördelningschef upplevt något tillfälle när en utbildad besättning försökt sig på denna form av harakiri.

  När jag 1958 lämnade P2 övade vi ständigt med Centurionstridsvagnarna övergång av så breda hinder som Hovdalaån på regementets övningsfält. För mig var det en mindre chock att återkomma till regementet 1970 och finna att även små diken utgjorde avgörande hinder för strv 103 och att övergång av sådana hinder inte övades.

  Slutsats. Vagnens förmåga att passera hinder är ej acceptabel.

Motorstyrkan på strv 103 är förhållandevis låg. Förflyttningshastigheten i terräng är underlägsen Leopard 1. Detta innebär att vagnen under anfall är utsatt för fientlig bekämpning under en längre tid. När vagnen levererades var den utrustad med en växellåda som ej medgav växling under gång. Om vagnen framfördes på en väg och blev beskjuten av motståndaren, måste den stanna, stå stilla och varva ner motorn innan terrängväxeln kunde läggas i. Denna begränsning i vagnens stridsförmåga var skrämmande och oförklarlig.

Vid försök i norra Dalarna visade det sig att strv 103 hade betydligt sämre framkomlighet i terrängen än Leopard 1. På en slinga där strv 103 körde fast kunde Leoparden passera flera gånger utan minsta svårigheter.

  Strv 103 vägde endast 40 ton mot strv Centurion som vägde 50 ton. Den lägre vikten skulle medge att strv 103 kunde passera broar där andra vagnar var för tunga. Detta visade sig vara fel. Genom att strv 103 hade så kort anläggningsyta visade det sig att den var sämre än strv Centurion och inte kunde passera broar som medgav överfart med Centurion.

Gasturbinen drar mycket drivmedel även under tomgång. Därför skall den slås av när vagnen står stilla. Men när det är fientligt flyg i luften måste besättningen vara beredd på snabb förflyttning. De håller då båda motorerna i gång även om det funnits möjlighet att slå av gasturbinen.

  Som fördelningschef tvingades jag till en annan planläggning för de tre strv 103-brigaderna än för Centurionbrigaden. Centurionstridsvagnarnas drivmedel räckte som regel under en hel dags strid. Tankning kunde ske nattetid.

  För strv 103 räckte drivmedlen vid full stridsverksamhet endast något mer än en halv dag. Det blev nödvändigt att planera striden så att uppehåll kunde göras i striden mitt på dagen, drivmedel framföras och tankning verkställas ofta ute i delvis öppen terräng.

Antal träff från Antal träff från

2 000 m 25 % 6 28

1 000 m 50 % 12 34

   500 m 100 % 24 46

På strv 103 var en bälg monterad. Genom att fälla upp denna gavs stridsvagnen möjlighet till flytning. Detta kunde rent teoretiskt i vissa lägen innebära stora fördelar. I verkligheten visade det sig att utrustningen var mycket sårbar och att även om vagnen kunde flyta så var det stora svårigheter att komma upp ur floden. Behovet att kunna flyta visade sig ej vara så ofta förekommande.

Här tar jag upp följande saker

• Liten vagn

• Yttre skydd

• Reservsikte

• IR-signatur

Medan Leopardstridsvagnen hade fyra mans besättning (chef, skytt, laddare och förare) klarade sig strv 103 med tre man (chef, förare och en man som ej deltog i vagnens strid). Laddaren kunde man undvara genom att ersätta funktionen med en automat. Men som vi tidigare sett saknades en skytt när strv var i rörelse. Ett mindre antal besättningsmedlemmar gjorde att vagnens inre utrymme kunde göras mindre. Vagnen blev därigenom 10 ton lättare. Denna viktminskning fick ingen positiv inverkan då motorn var för svag och anläggningsytan mot marken för kort. Både hastigheten och möjligheterna att passera broar var bättre för Leoparden.

  Genom att vagnen inte hade något torn kunde den göras lägre. Den blev därigenom ett mindre och mera svårträffat mål när den var under anfall. Detta var en fördel. Men då vagnen under rörelse ej kunde skjuta tillbaka gavs motståndaren i stället tillfälle att skjuta mer ostört.

Strv 103 försågs 1972 med ett yttre skydd i form av ett galler. Detta fick granater med riktad sprängverkan att utlösas när de träffade gallret. Skyddet mot pansarprojektiler och pilammunition var så kraftigt att dåtida skott ej slog igenom. Nu hade detta dock föga betydelse. Vid skjutningar på Kvarn 1980 framkom det klart att en träff gick genom gallret och slet upp sådana mängder pansarsplitter att båda siktena (chefens och förarens) skulle få flera träff av stora splitter. Båda siktena skulle varit oanvändbara. Med tanke på att det tar omkring en halv timme att byta ut toppdelen på siktena skulle vagnen vara borta från striden under denna tid.

  Gallret täckte den övre delen av vagnens front. I sidorna och i frontens nedre del hade vagnen en skyddsfaktor som överensstämde med Leopardens.

Strv 103 saknar reservsikte och är därför mycket sårbar för bekämpning. Som motiv framfördes att eftersom vagnen hade två sikten så kunde det ena anses som reservsikte. Men detta håller inte, ty när föraren kör vagnen måste någon mer observera, annars är ju vagnen i det närmaste blind. Föraren har nog av att se terrängen när han kör. Även när strv står stilla i eldställning krävs att någon observerar när skytten skjuter.

När strv 103 befinner sig i skydd bakom ett backkrön med motorerna i gång strömmar avgaserna från gasturbinen ut uppåt. En motståndare, som ser mot denna terräng genom en förstorande kikare upptäcker att luften dallrar och kan därigenom se var strv 103 står bakom krönet. Han kan rikta in sina pjäser och vara beredd att öppna eld när våra vagnar kör upp i eldställning.

Tillförlitligheten var under de första 15 åren mycket dålig. Motorpaket, växellåda och bromsar förorsakade ofta driftstörningar.

  När en pansarbataljon genomförde krigsförbandsövning med 24 stridsvagnar under en månad behövdes i regel omkring 12 vagnar i reserv för att sättas in efterhand som vagnarna krånglade. Vi var tvungna att se till att soldaterna ständigt hade tillgång till kördugliga vagnar av två skäl.

• Vi kan inte ha inkallade soldater som ej kan övas på sin krigsmateriel.

• Vi måste se till att det ej blev känt vilken dålig stridsvagn armén hade.

  Trots att man på varje regemente endast använde ett stridsvagnskompani i grundutbildningen och två till repetitionsförbanden under en månad varje år stod delar av krigsförbanden utan krigsduglig materiel. Stridsvagnarnas motorpaket var urtagna och insända på reparation. Hur läget skulle varit om samtliga vagnar i brigaden utnyttjats vågar man knappast tänka sig.

  Motorluckorna till strv 103 är fastsatta med ett stort antal skruvar. Vid fredsutbildning – såväl vid grundutbildning som vid repetitionsövning – fästes dessa luckor med ett fåtal skruvar. Men i krig hade alla skruvarna måst vara på plats, ty annars kastas luckorna bort vid en träff. Detta hade ökat tiden för vård.

  Vid besök på den tyska pansarskolan i Münster 1976 visade tyskarna motorbyte på Leopardstridsvagnen. Vi klockade tiden från det vagnen stannade till den körde därifrån med en annan motor. Tiden var 7 minuter. En jämförelse med strv 103 visar på flera timmar för samma åtgärd.

  En fördel med vagnen är att det är mycket lätt att fylla på ammunition i magasinen baktill på vagnen. Men alla mekaniska delar i automatmagasinet fungerade ej tillfredsställande. Före transport till skjutfältet för skarpskjutning blev vi tvungna att låta vapenmekanikerna gå igenom och justera dessa.

  Under tillförlitlighet bör vi även taga upp det förhållandet att strv 103 saknade reservladdningsmöjligheter.

  Vagnen var fram till 1985 den vagn av alla som jag utbildats på sedan 1942 som haft sämst tillförlitlighet. Först 1985 levererades de första renoverade stridsvagnarna med acceptabel tillförlitlighet d v s 5 år innan beslut fattades att vagnen skulle utgå ur krigsorganisationen.

  Underhållskostnader och drivmedelskostnader har för vagnen varit orimligt höga.

Strv 103 hade en sådan konstruktion att det var svårt att utnyttja nya idéer eller på annat sätt öka vagnens stridsvärde. Jag kommer här att ta upp två saker

• Motorrummet är beläget längst fram i vagnen. När det blev klart att motorstyrkan var alldeles för låg visade det sig att det inte gick att montera dit en kraftigare motor. Utrymmet var för litet.

• Kanonen i vagnen har 10 cm kaliber. När utvecklingen krävde kanoner med 12 cm kaliber visade det sig bli mycket dyrt att göra denna ombeväpning. Både kanon och magasin måste bytas.

Strv 103 började levereras i slutet av 60-talet. 1970 genomfördes den första repetitionsövningen på P 2 med en bataljon utrustad med strv 103. När jag i juni 1974 lämnade regementet besökte jag ett stridsvagnskompanis krigsförråd. I detta stod då 12 st krigsberedda Centurionstridsvagnar. Jag fick då veta att de skulle bytas ut i nästa vecka mot strv 103. Jag har sällan varit så bedrövad och ledsen som jag var när jag fick höra detta.

  Centurionstridsvagnen är konstruerad i början av 50-talet. De första vagnarna kom till vårt land 1954 och resten under 50-talet. Stridsvagnen kommer att vara kvar i vår krigsorganisation fram till sekelskiftet. Strv 103 började levereras i slutet av 60-talet – närmare 15 år efter Centurion, men har skrotats medan denna ännu är i tjänst.

Strv 103 kunde inte skjuta under gång, hade endast två man som kunde deltaga i striden och kunde inte passera mindre diken. Detta gjorde att stridsvagnen inte var lämplig som anfallsvapen. Den hade ett begränsat stridsvärde och passade bäst som bandpansarvärnspjäs. Men vad Sverige behövde var ett anfallsvapen.

  När Sverige för några år sedan skickade en bataljon till Bosnien behövde den tunga stridsvagnar. För att lösa den uppgiften blev vi tvingade att ta med ett danskt stridsvagnskompani med Leopard 1-vagnar. Vår egen strv 103 räckte inte ens till för att lösa en fredsuppgift, men vagnen skulle av svenska soldater utnyttjas i krig mot en modernt utrustad motståndare.

  Tillförlitligheten var under huvuddelen av tiden så bristfällig att det kan vara motiverat att använda ordet skandal.

  Många måste fråga sig varför dessa förhållanden inte kommit fram tidigare. Borde inte svenska folket och soldaterna fått en ärlig redogörelse för läget. Jag har många gånger ställt mig den frågan. Jag har två skäl varför jag inte tidigare talat om detta.

• Den svenska krigsmaktens uppgift är att vara krigsavhållande. Det är respekten för våra förband och vapen som kan avhålla en motståndare från att anfalla landet och starta ett krig. Som fördelningschef för den fördelning där de tre strv 103-brigaderna ingick hade det inneburit ett medgivande att våra stridsvagnar var undermåliga. Detta hade minskat respekten för vårt försvar.

• När jag i ett tidigare skede framförde dessa synpunkter till en av mina chefer förbjöd han mig att ta upp dessa förhållanden med någon, vem det vara månde. Jag måste erkänna att jag förstod hans synpunkter. Vi hade redan strv 103. Nu gällde det att göra det bästa möjliga av situationen

  Det råder dock inget tvivel om att flera av våra högre chefer – även vid pansarförband – ej hade satt sig in i dessa förhållanden och än i dag är okunniga om strv 103 stridsvärde.